Fysisk sjuk av olycklig kärlek
Tror ni man kan bli sjuk eller utbränd av olycklig kärlek?
-
-
Svar på tråden Fysisk sjuk av olycklig kärlek
-
Oj, är ledsen för din skull. Tack för att du delar med dig. vill du berätta om hur det började? Blev du trött eller hur kändes det?Anonym (Fåret) skrev 2024-08-15 19:16:23 följande:Började ett nytt jobb strax efter att vi separerat men det blev för mycket, sorgen tog allt fokus och jag kände mig konstant uppstressad av situationen. Kraschade. Blev sjukskriven och tog 2 år innan jag hade ork igen.
-
Noll koncentrationsförmåga, sämre minne, ångest, hjärtklappning och sömnproblem.Anonym (J) skrev 2024-08-15 19:24:06 följande:Oj, är ledsen för din skull. Tack för att du delar med dig. vill du berätta om hur det började? Blev du trött eller hur kändes det?
-
Ja, jag ska boka en tid på vårdcentralen. Vet att jag tidigare fått fysisk symtom som inte kunnat påvisas något fel av vården så har avvaktat den här gången. exempelvis har jag haft migrän och senare crohns. Men jag ska kolla så jag inte har något neurologiskt. har lämnat blodprov idag som inte visade någonting men har svårt att arbeta pga yrsel och svimningskänslor. Tror det är psykiskt men ska kolla. undrade om andra har liknande erfarenheter.Anonym (Allvarligt) skrev 2024-08-15 19:20:13 följande:Har du sökt vård? Det låter allvarligt och bör kollas upp, inte gissa.
-
Ok! kunde du sova väldigt mycket när du väl sov? Och kunde du känna yrsel och svaghet i benen? Vad skönt att du kommit ut på andra sidan <3 bra jobbat! hur mår du idag?Anonym (Fåret) skrev 2024-08-15 19:25:47 följande:Noll koncentrationsförmåga, sämre minne, ångest, hjärtklappning och sömnproblem.
-
Va bra att du kollar upp det.Anonym (J) skrev 2024-08-15 19:26:57 följande:Ja, jag ska boka en tid på vårdcentralen. Vet att jag tidigare fått fysisk symtom som inte kunnat påvisas något fel av vården så har avvaktat den här gången. exempelvis har jag haft migrän och senare crohns. Men jag ska kolla så jag inte har något neurologiskt. har lämnat blodprov idag som inte visade någonting men har svårt att arbeta pga yrsel och svimningskänslor. Tror det är psykiskt men ska kolla. undrade om andra har liknande erfarenheter.
Tror inte att man blir SÅ sjuk av obesvarad kärlek, även om det kan påverka en väldigt mycket, så bra att du tar det på allvar. Ta hand om dig. Jag har motsatt erfarenhet. Att vården sa att det var psykiskt, men absolut inte var det. -
Oja, mycket muskelsvag, kunde knappt stå på benen ibland. Kändes mest i låren. Kände mig nog lite ostadig generellt, mest när jag reste mig upp.Anonym (J) skrev 2024-08-15 19:28:39 följande:Ok! kunde du sova väldigt mycket när du väl sov? Och kunde du känna yrsel och svaghet i benen? Vad skönt att du kommit ut på andra sidan <3 bra jobbat! hur mår du idag?
Nej, jag kunde inte sova mycket utan tvärtom, somnade sent och vaknade tidigt vilket jag fortf har problem med. Jag mår inte som mitt gamla jag, är mycket stresskänslig men det går åt rätt håll:) -
Vad är du i för situation som gör att du misstänker detta?
-
Har varit med om det här. Att få sitt hjärta krossat gör att kroppen inte orkar. Omfamna dina sorgliga känslor och försök att gråta, berätta får någon vän eller släkt och tillåt dem att trösta dig. Ge dig själv några dag off och försök att få ut allt som skaver genom att gråta och lyssna på musik sedan när tårarna nästan tar slut, ta en varm dusch och gå ut i naturen och se dig omkring så kommer du inse att världen är mycket större än den som sårade dig och du är värd att leva gått och bli älskad.Anonym (J) skrev 2024-08-15 18:51:48 följande:Har du haft så någon gång? Min kropp har bara lagt av, vet inte om det beror på det eller på någon sjukdom, känner mig svimfärdig hela tiden.
Det funkade för mig..Hoppas det funkar för dig❤️ -
Bra att du redan bestämt dig för att gå till VC! Allvarlig fysisk sjukdom ska förstås alltid uteslutas först, innan man ger symptomen psykosomatiska förklaringar.
Jag tror att det på ETT sätt kan vara värre med olycklig kärlek, än när en "riktig" kärlek dör eller lämnar en. När det är "på riktigt" ute i verkligheten kan man i alla fall prata med folk och få stöd, men försöker man berätta om sin olyckliga kärlek så viftar folk bara bort det. Många fattar inte att det KÄNNS likadant, även om man bara haft kärleken inne i sin egen hjärna och sitt eget hjärta. Det är ju ändå samma signalsubstanser, samma delar av hjärnan som är involverade. Och självklart kan det bli samma psykosomatiska reaktioner i resten av kroppen också.
...men folk tycker att man är omogen och barnslig. Och är man dessutom kär i någon som är upptagen, så har man ingen sympati alls att hämta. Fast man inte kan hjälpa vem man blir kär i. -
Det är en kille jag älskar som kommer och går i mitt liv. Ibland försvinner han och träffar andra. Jag känner att jag aldrig kommer att duga åt honom. Sedan har jag så mycket annat belastande, tror att det hopat sig liksom. Jag känner att livet är en lång transportsträcka man måste klara sig genom och längtar tills jag blir gammal. har alltid känt så. Hade det inte varit för barnen hade jag inte gjort det kan jag säga.Anonym (d) skrev 2024-08-15 19:43:04 följande:
Vad är du i för situation som gör att du misstänker detta?
-
Ja verkligen! Vad bra beskrivet! vi är ju människor och sociala varelser. Är ju konstigt ett man förväntas stängs av helt liksom. Ja det är intressant hur mycket själen och det psykiska hänger ihop med kroppen överlag och ens funktionAnonym (....) skrev 2024-08-16 05:24:37 följande:
Bra att du redan bestämt dig för att gå till VC! Allvarlig fysisk sjukdom ska förstås alltid uteslutas först, innan man ger symptomen psykosomatiska förklaringar.
Jag tror att det på ETT sätt kan vara värre med olycklig kärlek, än när en "riktig" kärlek dör eller lämnar en. När det är "på riktigt" ute i verkligheten kan man i alla fall prata med folk och få stöd, men försöker man berätta om sin olyckliga kärlek så viftar folk bara bort det. Många fattar inte att det KÄNNS likadant, även om man bara haft kärleken inne i sin egen hjärna och sitt eget hjärta. Det är ju ändå samma signalsubstanser, samma delar av hjärnan som är involverade. Och självklart kan det bli samma psykosomatiska reaktioner i resten av kroppen också.
...men folk tycker att man är omogen och barnslig. Och är man dessutom kär i någon som är upptagen, så har man ingen sympati alls att hämta. Fast man inte kan hjälpa vem man blir kär i.
-
Hej Ts! Ja, det tror jag att man kan bli.
Nu blir jag lite filosofisk och hoppas det är okej?
Tänker att vi dessvärre lever i ett samhälle där varken sorg eller reflektion får ta särskilt mycket plats.
Det är så oerhört beklagligt tycker jag. Istället förväntas en stänga av, och genast "gå vidare" detsamma gäller ofta nya relationer (inkl nya vänskaper och dejting) Allt ska gå fort, fort, och allting vara utbytbart, och ve den som vill lära känna någon annan människa på djupet. Den blir liksom "för mycket"men vad är egentligen för mycket? Att bry sig om någon? vilja lära känna en annan på just djupet? Att lita på och tycka om?Jag anser att samhället av idag, faktiskt gör en miss i det här i att allting ska gå så himla snabbt. Det kommer att göra framtida skada då det enbart handlar om yta, lättja och snabb bekräftelse.Allting hänger ihop tänker jag: kropp och själ. Eller om en så vill: hela vårt mänskliga psyke!Kroppen är mycket vis.Den berättar för oss, precis som intuition, om att någonting är fel. Den liksom "strejkar" för att påvisa att något inte stämmer. Jag tänker att kroppen ligger liksom alltid före vårt huvud och våra tankar för där kan en tänka att "nu mår jag bättre" "nu går jag vidare" "nu har jag glömt XX" "XX var inte rätt för mig" eller så tänker en kanske att en gått vidare efter sin kärestas död eller annan anhörig osv.En kanske tänker att en är en "krigare" som klarar allt. Men det är ju inte sant. Kroppen strejkar och en får kanske värk i leder, huvudvärk, svårt att minnas saker, sömnsvårigheter, stress. Kroppen känns som "sirap" och vill inte riktigt.En glömmer kanske bort att bearbeta sorgen. Ledsamheten. det innebär att skiljas från någon, sorgen och faktiskt även traumat det innebär. Allt detta gör ont och så även olycklig kärlek. Inget är "bättre" än något annat att känna sorg över.Att liksom alltid vara I lättja, och detta snabba ytliga jag beskriver innan, och aldrig på riktigt gå in i och bearbeta sin sorg gör att det kroppsliga ständigt kommer att återkomma. Om än i olika skepnader. Gäller allt från stress, utbrändhet, depression, sorg.Det är svårt i tider som dessa. Men försökvåga känn efter hur ni egentligen mår. Se och känn efter i hela kroppen. Ta hjälp av professionella eller prata med en vän du litar på. Bearbeta förluster, sorg och trauman. Där ingår även att känna sig olycklig kär, ensam, missförståd, eller att inte veta vad en vill, eller kanske vem man är.Hoppas det ska lösa sig för dig ts! (Och alla andra som kanske känner igen sig)❤️ -
Sorry för väldigt lång text. Gick tyvärr inte att göra radbyten 😢
-
Sant. När man inte haft ett förhållande med personen sorger man väldigt ensamt. Nan känner sig knäpp för att man aldrig varit ihop med personen. Jag tycker att det gör mycket mer ont när det handlar om olycklig kärlek än när kärleken tar slut. Har varit med om både och det första gjorde mest ont och tog mest tid.Anonym (....) skrev 2024-08-16 05:24:37 följande:
Bra att du redan bestämt dig för att gå till VC! Allvarlig fysisk sjukdom ska förstås alltid uteslutas först, innan man ger symptomen psykosomatiska förklaringar.
Jag tror att det på ETT sätt kan vara värre med olycklig kärlek, än när en "riktig" kärlek dör eller lämnar en. När det är "på riktigt" ute i verkligheten kan man i alla fall prata med folk och få stöd, men försöker man berätta om sin olyckliga kärlek så viftar folk bara bort det. Många fattar inte att det KÄNNS likadant, även om man bara haft kärleken inne i sin egen hjärna och sitt eget hjärta. Det är ju ändå samma signalsubstanser, samma delar av hjärnan som är involverade. Och självklart kan det bli samma psykosomatiska reaktioner i resten av kroppen också.
...men folk tycker att man är omogen och barnslig. Och är man dessutom kär i någon som är upptagen, så har man ingen sympati alls att hämta. Fast man inte kan hjälpa vem man blir kär i.
-
Absolut. När jag och mitt ex separerade vart jag fysiskt dålig. Det tog 4 hemska månader innan det började bli bättre.
Det är ett trauma, vart det för mig i alla fall.
Och jag är ingen klen sorgsen tjej. Jag har koll på min skit, men det som hände då gick inte att kontrollera. Mina nära och kära berättade i efterhand att jag var svår att få kontakt med, gick runt som ett skal.
Jag själv har knappt några minnen från den perioden. Det är som ett enormt svart hål. -
Ja, det kan man absolut bli, därför många hamnar hos en psykolog eller kurator för första gången pga relationsproblem.