Sjukskriven - stimulans

Jag har varit hemma, sjukskriven/sjukersättning, i 20 år snart. Det är väldigt, väldigt tråkigt att inte kunna eller orka göra allt man vill. Ibland undrar jag hur jag inte blir galen.

Men för att hålla igång hjärnan gör jag följande:
Volontärarbetar 2 timmar i veckan på ett katthem. Det är precis vad jag får och klarar av. Då träffar jag både folk och katter.
Löser korsord och sudoku
Lägger pussel
Handarbetar, mest sömnad
Läser, ser film och tv, och analyserar och teoretiserar, och gör listor
Skriver
Sjunger, det är väldigt nyttigt för hjärnan att sunga särskilt att lära sig nytt. Jag laddar även ner noter till riktigt gammal musik, 1300-1800-tal och matar in i ett datorprogram.
I perioder laddar jag ner skolscheman för 1-9 klass + några gymnasieprogram och följer några veckor. Inte så att jag slaviskt följer klockslagen utan mer som en påminnelse att jag ska ägna 40 minuter åt att läsa, eller se en naturdokumentär eller något.

En del av de är sakerna gör jag i parken i närheten när det är vackert väder, för att se folk, prata lite med hundägare, osv.

Men ja. Jag saknar också umgänget och känslan av att göra något vettigt och vara behövd.

Är förtidspensionär. Det är otroligt tråkigt. Jag är även själv utan barn då det är något jag absolut inte skulle klara med min hälsa (barn), jag klarar inte heller sociala saker alls. Bara att handla det nödvändigaste är en stor bedrift där jag blir sängliggande efteråt.

Jag har hund, jag tvingar min kropp ut på promenader, många ggr svimmar jag, många ggr måste jag vända för att jag inte orkar. Men jag försöker verkligen komma ut i skogen varje dag. Sitter vid sjön, lägger mig i vattnet.

Annars sover jag mkt. Jag har ingen tv. Och har inte träffat någon vän på säkert 10 år. Lyssnar ljudbok.

När jag hade mer ork målade jag lite, odlade nån gurka. Jag hade en del växter. La pussel, tränade.

Jag lyssnar ofta till film på mobilen, dvs ligger o blundar o bara lyssnar på filmen.

Men det här är inget liv jag skulle önska någon.

Nu är jag alldeles för dålig själv men önsketänker att jag någon gång ska bli så pass bra att jag också kan volontärarbeta på katthen tex. Får man det då alltså? Hur fungerar aktiviteter på det sättet?

Finns väl inget som binder fast dig vid hemmet bara för att du är sjukskriven?

Engagera dig som volontär i någon lokal förening. Erbjud dig att rasta hundar. Gå gym eller simhall på dagtid. Hitta en kör eller annan fritidsaktivitet som repeterar mitt på dagen.

Ja, man får arbeta upp till 5 timmar per vecka utan att det påverkar sjukersättningen. Till och med på ett vanligt arbete där man får lön. Då ska man så klart tala om för fkassan att man gör det, men jag är ju bara på katthemmet 2 timmar i veckan och får ingenting för det förutom nöjet så jag har faktiskt inte ens sagt något.

Jag är förtidspensionär och för min del är det det bästa som hänt mig. Nu slipper jag stressen av att tvingas in i saker jag inte klarar av. Är ganska nybliven förtidspensionär så jag är i orienterandet av att komma på vad min nya mening i livet ska vara.  Men jag håller just nu på med en sak där jag verkligen kan få ge av mitt engagemang för ett par individer och jag insåg bara häromdagen att jag aldrig hade kunnat lägga ner så mycket tid och ork på detta om jag hade tvingats jobba. Dessa individer hade också fått lida. Sen har jag min kreativitet. Den hade fått lida enormt den med. 

Mitt tips är att fundera över vad du man verkligen känner ger dig livskraft. En sån där kraft som att nästan vara pånyttfödd. Vilket denna nya situation är. Man har fått en ny chans i livet. 

Men jag saknar det sociala livet. Att röra mig ute bland folk tar mycket på krafterna. Dess olika intryck av mängden intryck som socialt och människor gör att mycket låser sig och jag får stundtals svårt att kommunicera, t o m svårt att veta om jag är där på plats. 

Detta och att jag inte riktigt vet vad som är mitt sammanhang längre gör att jag hellre väljer hemmiljön för där kan jag åtminstone känna mitt själv. Var idag iväg på en tillställning och det gav mycket positivt men det gav också vissa symtom som stark ångest som höll i sig ett tag efteråt. Det bara rusade i kropp och själ. Nu har det lagt sig lite och jag funderar över hur man ska förhålla sig egentligen eftersom jag trots allt har ett starkt behov av socialt utbyte. 

Lär dig ett språk? Det finns ju appar för det, eller köp eller låna en lärobok.

Gå till biblioteket och kolla vad de har för böcker inom något ämne som intresserar dig och lär dig mer om det ämnet.

Börja med ett instrument? Kolla på youtube för att lära dig och öva.

Börja rita/måla. Finns många videos på youtube eller köp en bok som visar.

skriv en bok.

några tips bara. Fantasin sätter gränser vad man kan utmana sig med i vardagen.

Tack att ni delar med er av era tankar och tips. 

Det att jag inte är bunden till hemmet. Tyvärr är jag det stor del av tiden. Jag kan inte ta mig så långt själv med bil eller kollektivtrafik.Och jag behöver vila mycket när familjen är på jobb och skola, för att orka med helgerna och kvällarna hyfsat. 
Sen tror jag det med tiden blivit en större mental barriär för mig med att komma ut eller bryta mönster. Har varit sjukskriven några år. Och jag har en känsla av att jag inte är så intressant att vara med för andra, så det blir ett hinder. Upplevt så mycket av det redan- att bli bortvald. Inte vara viktig eller prio. Glömmas bort. Sånt som satt sig i mig och gör det svårare att våga tro att folk skulle vilja umgås med just mig...

Försöker lära mig ett nytt språk, sakta. Lyssnar på ljudbok ibland om jag orkar. Ser på tv. Gör kreativa saker ibland.  Men mest går energin till familjen och allt relaterat till det.

Men det är som att lusten att göra saker tar slut så fort... Och självförtroendet...

Är du en person som kanske bara orkar umgås i en timme eller två med människor? 🙂 Isåfall är jag likadan. Jag har en liknande känsla av att bli bortvald på det sätt du beskriver så jag väljer det säkra före. Jag tror även att jag inte riktigt klarar vissa saker bara för att det kräver så mycket förberedning och rädslor att komma igenom. 
Man skulle verkligen behöva hjälp med det här av någon som förstår problematiken. För det är inte bara att bestämma sig och låtsas ha världens självförtroende, då blir det bakslag direkt.