Svårt socialt, hjälp?

*väger över

Tack! Alltså, efter min semester och utekvällen så har det inte blivit bättre. Nu är det verkligen illa, jag går till jobbet och liknande men jag mår oerhört dåligt. 

Jag jämför mig mycket hur jag var förr, jag levde ensam utan problem, var ute varje helg och hade inga större hjärnspöken. Har väl alltid varit lite osäker på mig själv men nu vill jag knappt gå utanför dörren. Går även ofta med en stressad och nervös känsla i kroppen till jobbet och känner mig värdelös. 

bor med min sambo och pojkvän, åker till mitt jobb dag in dag ut men har inget liv utanför jobbet, får ingen stöttning från min pojkvän och känner mig ful, ledsen, socialt handikappad. 

Allt känns bara fel! :( 

Till saken hör att jag är väldigt ung, och jag tar åt mig av vad folk säger till mig, men jag bara tar det, blir mobbad v kollega samtidigt som han ska visa intresse och spela cool, jag bara skrattar och tar det. 

Alltså åh, blir så arg på mig själv!! kommer aldrig kunna få lite mer skinn på näsan.

Min sambo hade precis samma problem förutom att när vi lärde känna varandra så hade hon inga vänner, hon bodde 30 mil ifrån mig hon var så 16 år och jag 21 år.
hon hade en kille hon inte trivdes med han bara spelade på datorn medans hon satt och pratade med mig i telefon. vi pratade mycket om allt, hon ringde när hon mådde dåligt i skolan, på natten ja när som fick hon ringa. Älskade att prata med henne vi klickade så bra?. Så bra att vi ett antal månader senare blev tillsamman. hon gillade inte att vara ute bland folk eller stora sammanhan. men vi tränade på det, hon var med mig hos mina kompisar och så tog vi steg för steg så hon kände sig mer och mer bekväm med att vara på stan eller stora sammanhan. idag 18 år senare är vi fortfarande tillsamman, har 2 barn och hus. Idag klara hon allt mycket bättre men det blir stunder så hon får panik och vi behöver då undan. 

Hej TS! Jag tror att du drabbbats av en depression. Själv äter jag medicin mot depression. Du skulle nog behöva bli sjukskriven några månader. Under den tiden kan du gå i terapi och jobba med dig själv så du får må lite bättre och orka med jobbet. Jag har varit i din situation, så jag vet hur det känns.

Lycka till!

Hej! Nu har jag varit sjukskriven i 3 veckor, pratat med en psykolog som menar att allt måste ske från mitt håll vilket jag förstår, att allt Handlar om min miljö och mitt tankesätt, att jag måste träna. 

men tiden går och jag har inte gjort ett skit på hela sommaren, jag klarar inte av någonting, jag påverkas för mycket kring vad andra säger till mig Och liknande. 

hade en kollega som först var intresserad av mig, han började sedan påpeka att jag hade ett nervöst beteende, sedan hade han koll på hur jag parkerade min bil, kollade på mig hur jag hällde upp kaffet, typ med en sne blick, la märke till konstiga saker? sen åkte vi och lunchade och då sa han att jag var usel i trafiken och orolig, sedan dess har jag inte vågat köra bil. (Är ej intresserad och han har tjej) 

detta har aldrig varit jag, men tyvärr så mår jag inte jätte bra och vill bara isolera mig, för det känns som jag är en konstig person. 

jag kan inte ens minnas att jag var såhär för typ 3 år sedan? Jag reflekterade aldrig kring något och allt bara flöt på. Gråter nästan varje kväll för att jag känner av en viss vuxen mobbning. allt är så himla seriöst hela tiden och jag känner mig som en tjej Med 100 störningar och diagnoser trots att jag inte Har några sådana problem. 

inte träffat mina vänner på 1 år och vill inte heller, för jag klarar inte av blickar, jag klarar inte av att reflektera kring precis allt, hur jag rör mig hur jag pratar osv. För tydligen finns det ju redan andra som gör det och vänder det mot mig, vänder en normal tjej till mobbnings gränsen. 

Hej! Nu har jag varit sjukskriven i 3 veckor, pratat med en psykolog som menar att allt måste ske från mitt håll vilket jag förstår, att allt Handlar om min miljö och mitt tankesätt, att jag måste träna. 

men tiden går och jag har inte gjort ett skit på hela sommaren, jag klarar inte av någonting, jag påverkas för mycket kring vad andra säger till mig Och liknande. 

hade en kollega som först var intresserad av mig, han började sedan påpeka att jag hade ett nervöst beteende, sedan hade han koll på hur jag parkerade min bil, kollade på mig hur jag hällde upp kaffet, typ med en sne blick, la märke till konstiga saker? sen åkte vi och lunchade och då sa han att jag var usel i trafiken och orolig, sedan dess har jag inte vågat köra bil. (Är ej intresserad och han har tjej) 

detta har aldrig varit jag, men tyvärr så mår jag inte jätte bra och vill bara isolera mig, för det känns som jag är en konstig person. 

jag kan inte ens minnas att jag var såhär för typ 3 år sedan? Jag reflekterade aldrig kring något och allt bara flöt på. Gråter nästan varje kväll för att jag känner av en viss vuxen mobbning. allt är så himla seriöst hela tiden och jag känner mig som en tjej Med 100 störningar och diagnoser trots att jag inte Har några sådana problem. 

inte träffat mina vänner på 1 år och vill inte heller, för jag klarar inte av blickar, jag klarar inte av att reflektera kring precis allt, hur jag rör mig hur jag pratar osv. För tydligen finns det ju redan andra som gör det och vänder det mot mig, vänder en normal tjej till mobbnings gränsen.