Jag orkar inte med min mans kränkthet.

Han är absolut hemma mycket. 

Han är duktig på att tala om för mig att han inte kommer vilja leva med mig om jag fortsätter med ditt eller datt, så det kanske inte är så långt kvar. Eller så är det bara tomt prat.

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera. Just nu känns det som om hela världen skulle rasa, men samtidigt vill jag också leva i en lycklig relation.

Går det överhuvudtaget att prata och nå fram till honom eller beter han sig alltid lika omoget som när du föreslog parterapi? 

Han vänder det genast till att det är mitt fel. Oavsett vad det handlar om, så beter han sig på ett visst sätt för att jag gör det. Om han gör en sak tio gånger och jag en, är det ändå mitt fel och jag som ALLTID gör det. Jag kan be om ursäkt för att jag gick över gränsen, men det spelar ingen roll. Ber jag honom att sluta med samma sak är det kört. Jag gör likadant och då har han på nåt sätt rätt att bete sig på ett visst sätt.

Det finns liksom inget utrymme för minsta felsteg från min sida. Om jag är trött, utarbetad, sjuk, eller har pms, får jag inte ha minsta antydan till att vara lite kort i tonen, lite irriterad på rösten eller klaga på honom. Han däremot...

Om han jobbar lite grann och du heltid och hinner göra det du gör hemma frågan är vad gör han med sin tid ?
Han bryr sig inte om dig, han borde lägga mer tid och hjälpa mer hemma än vad du gör. 
Som sagt du får lämna honom det blir bättre för dig. 

Han äter lunch med gamla vänner, tränar, går en kurs i nåt som intresserar honom, går på lite styrelsemöten och läser böcker. Typ så.

Och hur ser era samtal ut? Sitter ni lugnt och samtalar någon gång?ar han alltid varit sådan eller är det ett beteende som kommit med tiden?

Samtalet börjar lugnt, men sen avslutar han det snabbt efter att ha vänt det till att det är mitt fel. Vill jag fortsätta prata blir han arg och lämnar situationen.

Det har kommit och gått, men eskalerat det senaste åren.

Det kanske är bådas fel.
Tvätta det du vill och lägg hans prylar i en påse som han tvättar när det passar honom. Utan kommentarer från dig.
Om han klagar på maten du lagat, be honom sluta gnälla och laga maten själv nästa dag. Kom överens om att ingen gnäller om den andres mat.
Om det verkligen ser ut som fan när han varit borta en vecka kanske du borde tänka på hålla lite bättre ordning och städa regelbundet. 
Om du inte varit till återvinningen, be honom sluta gnälla och säg att du inte haft tid för du jobbar heltid. 
Hur man packar diskmaskinen? Be honom återkomma när han har ett verkligt problem som har lite värre följder. Fråga vad worst case scenario är om du stuvat in prylar lite annorlunda, och om dessa följder är hemska nog så att det är värt att klaga på. 
Om du inte torkat av bordet, berätta att det hann du inte och ni måste hjälpas åt med sådant så han skulle ha gjort det. 

Om detta går åt skogen, säg att du inte klarar av så mycket negativitet och gnäll hela tiden så om han inte skärper sig sticker du. Skulle han bete sig så mot en kollega? Mot grannen? Ska han vara otrevligare mot dig än mot dem? 

 

 

Anledningen till att han är så negativ är för att han bara är missnöjd med sig själv och sitt liv. Därför klarar han inte av att du mår bra och får livskraft för det överglänser hans allmäntillstånd. Det resulterar i att leta eller hitta på fel för att få ner din höga energi så att den ska hamna under hans tillstånd. Det ger honom en illusion av att han mår bättre än dig. 

Ursäkta uttrycket men för mig känns han som en stor mansbebis som verkar ha någon föreställning kring att du är den som ska se till så att han hela tiden mår bra. Men nej 🙏🙂, du är inte ansvarig för hur han mår eller ska må och du har inte heller gjort något fel för att det har blivit så här.

Förstår dock att det kan kännas svårt att fundera kring en eventuell separation då ni säkert har många fina minnen ihop. Men om det kan vara till någon hjälp, så har hans missnöje funnits hela tiden under dessa stunder, men som kunnat överskuggas av hans förhoppningar. 

 

Av det du redogjort i tråden så har jag tyvärr väldigt svårt för att se att det kan finnas någon potential till förändring från hans sida som skulle kunna göra er situation bättre. 😥 

 

 

Då är det ju omöjligt att komma någonstans i en diskussion om han bara lämnar varje gång. Hur är eran relation i övrigt? Visar han någon kärlek? Pussar, kramar?

Jag vill "bara" påminna om att man har fullständigt rätt att tvivla på en reaktion och faktiskt börja fundera på separation oavsett hur "små" saker det var som ledde till att man tröttnade. 

Rätt ofta har man ju i en relation vant sig med hur den andre gör och gjort, utifrån att man faktiskt vill få saker att fungera. 

Orkar man inte, vill man inte och önskar man något annat, så behöver man ju stå upp för sina känslor. Och det kan betyda att man väljer att kompromissa i ytterligare några år/månader/veckor... Men också att man sätter igång och letar boende, fyller i äktenskapsskillnad, eller helt enkelt sätter lite ultimatum.

Vad skulle du förlora om ni gick isär?

Han verkar ju inte bidra med mycket, medan du verkar dra det tunga lasset både ekonomiskt och på andra sätt. Så varför är du kvar?