Lycklig ensam?

Jag har levt ensam i 9 år snart och jag är inte lycklig. Kanske ett tag efter separationen när jag landat i att vara singel, då jag kände mig mer fri men sen har det bara varit sorg. Ensamhet och att inte få nån bekräftelse och närhet från en man tär på en. 

Hur man gör, jag vet inte... Jag gjorde nog inget speciellt mer än att jag tröttnade på att aldrig träffa den som var rätt. Jag har nu varit singel och själv i 5 år och när jag avslutade senaste relationen kände jag mig bara trött på relationer och karlar. Insåg att det är betydligt lugnare och skönare att vara själv. Jag vet inte, jag bara kom att känna mig lugn, harmoniskt och nöjd med livet. Jag är bara 45 år så vem vet vad som kan hända i framtiden. Jag har inte stängt dörren helt för evigt men jag söker inte aktivt efter en relation och känner ingen längtan efter att dejta eller träffa någon. Jag är helt enkelt nöjd som det är och mår bra.  

Jag hade en period på flera år under mitt liv som jag levde ensam. Hade hunnit med en handfull förhållanden och ett äktenskap och trodde jag hade det härligt bra ensam, kunde göra vad jag ville och var fri.
En dag kom jag till insikt att den ensamma tiden varit den mest destruktiva i mitt liv. 
Jag lurade bara mig själv att ett liv i ensamhet var lyckligt.
Så från mig kan du bara få rådet att man är inte lycklig själv, men man kanske tror det.
Och en dag när man inser det kan det vara väldigt svårt att träffa någon bra igen.

Helt normalt att känna så.Jag personligen trivs bäst själv ,då behöver jag inte att vara för någon (förutom mig själv då hi)

Rädd för någon.

Antingen måste du ha levt så ett bra antal år. Och "klarat av det"  Men det är väldigt få människor överlag som klarar det i längden. Och faktiskt trivs med det. 

Jag har haft relationer tidigare i mitt liv. Men trivs bäst själv. Jag har inte det behovet som många andra har. Och jag behöver inte ha ens mans bekräftelse eller uppmärksamhet för att kunna leva mitt liv och vara lycklig. Det handlar nog om vad du som person trivs bäst med. Jag mår mycket bättre nu, utan man. Mitt psykiska mående är mycket bättre. Jag har tid och gör sådant jag vill. Jag kommer från en sådan bakgrund. Att det inte längre blev något jag var intresserad av. Totalt osugen haha. Och mina erfarenheter är att män är rätt tråkiga och likadana på det hela stora. 

Sen är det ju så att kärlek är inte för alla, och kommer inte heller vara tillgänglig för alla. Det är så mycket faktorer som ska spela in. Samtidigt som jag tror att det blir svårare ju äldre man blir. Man får andra prioriteringar i livet. Personligen är det ingenting som intresserar mig nu. Känner mer att det var en grej man gick igenom, som yngre. Ingenting jag saknar överlag med relationer. Jag stormtrivs på egen hand. Men sen tycker jag dom flesta människor är rätt jobbiga och det är mycket yta och spel hela tiden. Den tiden lägger jag hellre på att göra saker jag trivs med.

För mig är inte lycka synonymt med kärlek, man och barn. För någon annan är de det. Vi har alla olika saker som gör oss lyckliga och får oss att må bra.

Jag har varit ensam i nio år nu. Jag kan inte säga att jag är speciellt lycklig, men man vänjer sig vid att vara ensam. Jag tror att man får göra det bästa av det man har. 

Hej! 
Mina bästa år i livet har varit som singel, känner inte nåt behov av att leva med någon. Jag har gott om vänner, jag har barn och periodvis har jag haft en dejt eller två, men inte utifrån att jag ska hitta någon att leva med.

Jag känner inte att jag har plats och energi för att ha en man i mitt liv. 

Alla är vi olika såklart.

Vart är du TS? Känns det bättre kanske?

Lycklig ensam?Eller lycklig i ett förhållande?Allt har sina nackdelar och fördelar,men eftersom separation är väldigt vanligt ,så är inte ett förhållande alltid det bästa.

Kan såklart vara olika varför det tog slut och hur sista tiden eller åren i relationen var. För min del hade jag redan jobbat med ensamhet och självständighet innan jag flyttade ut. Den sista tiden umgicks jag knappt med mitt ex utan vi var mer ett föräldrateam som levde under samma tak. Råkade träffa min nya man när jag bara bott ensam i två veckor men kag kände mig redo!

Att läka efter en separation är inte samma sak som att leva ensam under en lång tid eller resten av livet. 

 

För mig är det inte så avgörande om jag är singel eller i ett förhållande. Jag levde i ett långt förhållande som var väldigt destruktivt. Där kände jag mig väldigt olycklig och ville separeras. Sen var jag singel i några år och var hur lycklig som helst. Jag saknade ibland bara någon som jag kunde dela saker och ting med så som fina upplevelsen eller underbara stunder t ex ute på resande fot eller mysiga hemmakväller. Det kändes som att jag inte behövde någon vid min sida och ville inte ha någon heller eftersom det desktrutiva förhållande som jag levde i satt sina spår. Sen träffade jag min nuvarande partner för några år sedan och kan säga att jag har aldrig varit så lycklig som just nu. Min slutsats är, det beror på: Lycklig som singel kan funka men om man hittar rätt kan man bli ännu lyckligare i ett fint förhållande. 

Ett mycket, mycket bra inlägg. 
Reflektion, självinsikt.

Fler borde ta till sig av detta rådet

Vad olika det kan vara. Jag har ägnat en hel del tid åt att reflektera över det förflutna och kommit till precis tvärtom insikt. Nu när jag är över 40 år har jag hittat ett helt annat lugn i mig själv och de här 5 åren som singel har utan tvekan varit de minst destruktiva i mitt liv. Jag har också kommit till insikt att jag har aldrig varit riktigt lyckligt eller mått bra när jag varit i en relation, inte ens när jag var gift. Visst har jag haft bra stunder när jag varit i en relation men riktigt lycklig har jag aldrig varit. Nu som singel mår jag för första gången riktigt bra och det finns inget destruktivt i mitt liv.

Kan ju i mitt fall bero på att jag är introvert och det sociala tröttar ut mig rejält och jag har förmodligen det som tidigare hette asperger, vilket gör att jag har svårt med det sociala. Som singel slipper jag en massa stressmoment och jag får min tid till återhämtning, vilket jag behöver för att må bra.