Hur mycket orkar man som nybliven förälder?

Hur mycket "man" orkar och kan göra med en liten nyfödd bebis, beror på två saker, enligt min ödmjuka erfarenhet:
1: Hur du själv mår
2: Hur dan bebisen är

Om du själv mår bra och du får en lätt bebis som accepterar det mesta, så kommer du kunna göra mycket av det du vill göra även om nybliven mamma. Om du själv inte mår så bra, eller får en bebis som bara är nöjd om hen får vara i famnen och tutta, blir det svårare.
Men du är ju fortfarande samma person även efter att du fött en bebis, är du en Duracellkanin nu, så lär du förmodligen vara en Duracellkanin-mamma när bebisen kommit till världen.

Folk säger olika för att det är jätteolika!
Vissa kvinnor hoppar upp direkt efter förlossningen och mår utmärkt. Får du snitt eller en stor bristning kan det ta tid lch du får kanske inte lyfta. Vissa får förlossningsdeppression.
Vissa nyfödda sover hela dagarna, andra har kolik och skriker konstant i tre månader.
Försök att inte planera för mycket. Lycka till!

Det var mycket värre än vad jag kunde föreställa mig. Orkade bara precis överleva. Då var ambitionsnivån låg, vi hoppades bara på att kunna göra mysiga saker med bebisen och ha ork att prata, äta god mat, spela sällskapsspel och sånt när bebisen sov. 

Men det handlar om: 
-Din egen hälsa och ork (min var dålig redan innan bebis) samt hur du återhämtar dig från förlossningen
-Hur krävande barnet är (min var lätt) 
-Och sen är det milsvis skillnad på när bebisen är 2 veckor och 7 månader. Vår var väl ungefär tre månader när vi kände att det fanns litet ljus i tunneln. 

Sen har jag lite svårt att förstå varför man ska ha så bråttom att man måste dissertera och starta företag och sånt under föräldraledigheten. Kanske år två, men varför första året? De flesta av oss föder inte mer än ett eller några barn, så varför stressa med att klämma in allt annat? Det finns tid resten av livet. 

En viktig faktor är ju pappan, Hur mkt han ställer upp. De jag känner som haft mkt i sitt liv innan barn har valt bort amningen, då har de kunnat fortsätta med sina sidouppdrag, som spinningledare t ex. 

Jag har haft en kollega som var väldigt driven både på arbetet och på fritiden, hon blev förbytt nästan när hon fick barn. Lever ett mkt lugnare liv nu. 

Så det finns alla varianter. Men de flesta förblir samma som innan, även om det inte alltid fungerar med barn. Och där kan det skilja hur man hanterar det, om man blir rastlös eller tar det som det kommer. 

Det bästa är att inte planera för hur det ska bli, utan ta det som det kommer. Får du ett lätt barn, ja då är det enklare att fortsätta vara den du var innan och göra saker. 

Jag var på Ikea 24 h efter förlossningen- barnet var utanför med pappa. 

Jag började jobba heltid när barnet var 8 veckor - min man jobbade 50% på kvällar och helger. 

Jag läste två  högskolekurser på distans 15 p under barnets första år - samtidigt som jag jobbade heltid

Nu sov barnet 12 h från 8 veckors ålder på natten  och 3 h på dagen

Mitt barn sov extremt dåligt första halvåret. Skrapade jag ihop 4 osammanhängande timmar på ett dygn fick jag vara glad. Så jag tänker att sånt spelar roll för hur mycket ork du har. 

Jag ammade inte och kunde därmed dela nätterna med barnens pappa. Det, i kombination med barn som aldrig sovit katastrofdåligt, gjorde att jag aldrig var helt färdig. Jag hade alltid energi att göra saker, speciellt sådana som innebar tankeverksamhet. Jag har en reumatisk sjukdom som tyvärr blev sämre efter graviditeten, men trots det kände jag mig oftast pigg.

Med första barnet skrev jag en bok under föräldraledigheten och med andra började jag jobba deltid rätt snabbt.

Men som sagt, det beror både på dig själv, barn och partner.

Jag har hört talas om nyfödda som sovit hela nätter direkt (och tydligen klarat sig utan nattmål också då?) medan mina har fötts för tidigt och sovit hela nätter vid ca 8 års ålder först. 

mitt ena barn vaknade direkt och gallskrek hysteriskt om man la ner honom. Så någon behövde bära eller sitta med honom i famnen alltid ca första halvåret (ja, även nattetid, vi fick turas om att sova) 
de andra barnen vaknade iofs ofta men på ett mer normalt sätt, kunde tex somna i vagn. Det var inte aktuellt för den första. 

Ingen vettig förälder skulle göra så. Helt otroligt att du verkar stolt över det också. 

Låter oroväckande att du tänker på allt du vill göra som inte har med det nyfödda barnet att göra. Förhoppningsvis ändrar du dig när du väl fått ditt barn och kommer vilja spendera så mycket tid som möjligt med barnet, vilket ju föräldraledigheten är till för. 

Jag vill se mig själv som väldigt ambitiös och driven. Har alltid haft ett mål med vad jag tagit mig för. Tjänster jag sökt, vilken utveckling jag sett i dem. Ofta haft en högskolekurs igång parallellt på distans för att jag gillar att förkovra mig. Och eftersom jag ändå läser mycket på fritiden kan jag väl lika gärna läsa studentlitteratur. 

Vårt första barn kom några år före 30. Då hade vi varit tillsammans i 10 år drygt så relationen var stabil, vi hade bra jobb och bostad.
Jag hade inte så många vänner med småbarn utan såg nog på detta med familjebildning och föräldraledighet på ett ganska klassiskt "romantiskt" vis. Förlossningen går bra, bebisen kommer ut och upp till mamman. Pappan är hemma sina 10 dagar och sen njuter mamman av att vara hemma med sin bebis. Så hade det varit för min mamma (jag har tre yngre syskon) och det var min bild av det. Med mina två yngsta syskon så byttes mina föräldrar av lite tidigare eftersom det passade deras yrken bättre och de jobbade omlott i många år.

Men förlossningen blev kaos och bebisen kom med akut snitt. Redan där rubbades balansen på något sätt eftersom starten blev som den blev. Min man blev ensam med bebisen länge eftersom jag låg på uppvak, jag mådde otroligt dåligt fysiskt och psykiskt av att inte "kunnat" föda barnet.  Fick också problem med amningen sen. Så allt det sammantaget gjorde att jag började jobba mycket tidigare än det var tänkt, för jag var helt lost. Jag var tydligen (eftersom jag inte kunde föda och knappt mata mitt barn) ingen bra mamma men jag visste att jag var bra på mitt jobb. Samtidigt som man ska lära känna bebisen och hens rutiner så ska man på nytt nästan lära känna sin man och honom som pappa OCH sig själv som mamma. 

Det tog bara några veckor innan man insåg att okej, nu är det inte vi som bestämmer längre. Vi kunde ha planerat att hälsa på farmor/mormor, fika på stan eller ta en långpromenad. Men sen blev jag fast i soffan och ammade eller vi hade haft en stökig natt och jag var supertrött eller så sket bebisen ned sig precis när man skulle gå. Så jag orkade inte planera saker. Det fick bli spontant OM vi kom iväg eller så fick folk komma till oss. Jag var ute mycket och promenerade men jag gick ofta som i cirklar med max 1km hem för jag var inte särskilt bekväm med att amma "in public" .  När jag träffade mammagruppen från BVC så låg deras bebisar lugna i vagnen eller i deras famn och bara jollrade medan min son skulle vara i famnen hela tiden. Han var väldigt med och kontaktsökande. Och det är ju bra, han var en så himla härlig bebis som var så "med" i matchen. Men jag hann knappt äta eller prata så jag tror jag deltog i två såna träffar, sen kändes det inte kul mer. Ingen förstod. 

Jag är absolut ingen perfektionist och jag var aldrig rädd innan att förlora kontroll eller såna klassiska saker. Jag önskade inte planerat snitt pga ville kunna få in det i kalendern osv. Men att inte ens kunna bestämma själv att nu behöver jag ta en dusch eller nu vill jag sova 1h. Det hade jag inte räknat med. Och hade jag lovat bort min tid eller skrivit upp mig på en kurs eller nåt då så hade jag mått jättedåligt av att inte kunna leverera så det är jag glad att jag inte gjorde. Att ha den pressen. 

Som tur är fanns inte sociala medier på den här tiden (sonen går i gymnasiet nu) så jag slapp se andra som såg ut att bara glida räkmacka. Hade jag haft småbarn och mått dåligt så hade jag stängt av allt sånt för det visar ändå bara ögonblicksbilder. Och många såna sammantaget kan ge en själv känslan av att alla andra är så happy clappy hela tiden. 

Tack för alla öppna och ärliga svar om hur det var för er. Särskilt tack till Anotherone för att du delar med dig så detaljerat. 

Synd att det finns andra som bara ger sig in i tråden för att skamma. Tror svaren sett annorlunda ut om man startat TS som man. 

Jag skäms i alla fall inte för att medge att jag utöver att jag ser fram emot att bli mamma hoppas kunna göra andra saker som är viktiga för mig. Jag tycker inte att det ska ställas mot varandra. 

Vad är problemet? Att jag var på Ikea eller att min man är en lika kompetent förälder som jag är ? I och med att vi bägge två jobbade från början så behövde vi inte barnomsorg förrän barnet var 3 år. 

Det är såklart helt omöjligt att svara på eftersom ingen kan veta vad TS får för förutsättningar. Det TS däremot skvallrar lite om är att hon är orolig för att barnet kommer förändra hennes vardag för mycket.

Barnet kan vara hur lättskött som helst, men det kan även bli det motsatta. Det viktiga är att fokus läggs på barnet och inte på vad du vill hinna med. Omvärlden får vänta lite, övriga livet kan ibland få vänta när man har barn.

Klokt!

Ingen orsak!

Och du ska absolut inte skämmas. 
Jag tror att vissa av oss har det mer i sig att bara följa med. Och sen kanske att det beror på hur många småbarn man haft omkring sig under sin uppväxt, vad man sett av att "vara förälder" osv. Både bra som dåligt. 

Och jag tror inte man ska måla fan på väggen. Samtidigt inte tro att bebisen bara kommer flyta med. Utan vara väldigt väldigt flexibel den första tiden. Anpassningsbar och följsam. Inte tacka ja till något man inte vill, inte ta hem folk om man inte vill. Upplevde ibland att det var något slags "race" bland släkt och vänner vem som skulle hinna se bebisen först och det är ju bara sjukt. Bjöd vi hem någon så fick de ta med sig mat eller fika, och det gjorde de flesta så gärna. Och behövde jag gå undan och amma eller barnet somnade och jag var aptrött så tackade jag för mig och gick och lade mig med honom. De som hade barn förstod, de som inte hade det har nog förstått senare och skulle ha en mer ödmjuk inställning idag. 

Något som är rätt utmanande är att saker och ting skiftar så snabbt också med bebisar. Man tänker efter fem veckor att aha - nu är det så här långa vilostunder som gäller, då ska jag passa på att promenera/sova/ta tvättstugan mellan 1030 och 12 varje dag. Och så funkar det i tre dagar, sen ändras rutinerna

Men det kommer gå bra! Man behöver utgå från sina förutsättningar och hur man känner sig själv. Gissa hur man kommer reagera och inte utmana eller liksom pressa det,  för man är inte sitt mest stabila jag den första tiden!

Är som sagt var olika som alla föregående skrivit. 
Vi tillbringade större delen av första halvåret på sjukhus på grund av sjukdom hos barnet och mig. 

Det gjorde att även tiden vi var hemma innan och efter var vi helt utmattade. Var ärligt talat så trött att jag inte kunde njuta av att vara förälder och min lilla. Allt handlade om ren överlevnad för oss två.

Nu var mitt barn inte heller en nöjd och lätt unge så var nog stor risk att jag skulle varit trött även om vi var friska. 

Nu har jag inte så stor erfarenhet av spädbarn, det är därför jag försöker samla kunskap genom att fråga saker jag genuint undrar över. 

Däremot har jag alltid haft djur omkring mig på olika sätt, och när jag hör vad folk berättar låter det som att det kan vara till gagn. Jag har nappat upp en hel hög med olika djur och då är det ju verkligen varannan timme dygnet runt (dock kortare tid än med ett barn) fast utan någon "pappa", ledighet eller hänsyn från omvärlden och det är bara att kötta på. Så jag vet ju hur jag funkar med nära ingen sömn och någon som pockar på uppmärksamhet i tid och otid. Det är så klart inte riktigt jämförbart med ett barn, men min fundering är inte av anledning att jag tänkte att jag skulle ge mig på att starta företag från BB, utan snarare att jag kan känna mig lite provocerad av de som generaliserar och säger att man kommer att vara nöjd med att sitta med barnet vid bröstet och titta på TV i ett år framöver, för mer orkar eller vill man inte. Ännu hellre de som säger att man kommer att gå helt upp i sitt lilla knyte och inte vilja släppa det ifrån sig. Som att det vore fult att vilja dela lika på arbetsbördan med pappan eller ha egna intressen trots att man har ett litet barn. Men jag vet ju att bilden är mer nyanserad än så, och det är lite det jag vill få fram. Några jag pratat med vittnar ju om en annan upplevelse, att det tog lång tid att knyta an och att det gynnade hela familjen att pappan tog vid tidigt, men de upplever samtidigt att det är ganska stigmatiserat att känna så. 

Som exempel pratar jag ibland om vilka växter jag vill ha i trädgården nästa år och möts av hånskratt och "du kommer inte kunna röra ditt grönsaksland i sommar, du kommer ju ha en bebis att ta hand om!". Sambon däremot kan tala om vilka träd han ska plantera eller fasadbytet som ska göras eller kommande fiskeresor utan att någon höjer på ögonbrynen. Han kommer ju att vara förälder lika mycket som jag?

Jag hade ganska lätta bebisar, mådde bra fort efter förlossningen (Max nån vecka, mycket bättre än under graviditeterna!) och har ett rätt stort behov av stimulans.

Så vi har varit på utflykter tidigt, tränat hundar och mig själv osv. Efter några månader har jag både distanspluggat och engagerat mig ideellt. 

Så för mig har det absolut gått. Jag skulle inte planera för det tidigt dock, dvs binda upp mig på saker som är svåra att ställa in.

Det har varit tuffare efter själva föräldraledigheten. Att få rum med både barnet, jobb, hobby/egentid, och dessutom relationen. DÄR har jag behövt dra ner mer.