Hur mycket orkar man som nybliven förälder?

Låter oroväckande att du tänker på allt du vill göra som inte har med det nyfödda barnet att göra. Förhoppningsvis ändrar du dig när du väl fått ditt barn och kommer vilja spendera så mycket tid som möjligt med barnet, vilket ju föräldraledigheten är till för. 

Jag vill se mig själv som väldigt ambitiös och driven. Har alltid haft ett mål med vad jag tagit mig för. Tjänster jag sökt, vilken utveckling jag sett i dem. Ofta haft en högskolekurs igång parallellt på distans för att jag gillar att förkovra mig. Och eftersom jag ändå läser mycket på fritiden kan jag väl lika gärna läsa studentlitteratur. 

Vårt första barn kom några år före 30. Då hade vi varit tillsammans i 10 år drygt så relationen var stabil, vi hade bra jobb och bostad.
Jag hade inte så många vänner med småbarn utan såg nog på detta med familjebildning och föräldraledighet på ett ganska klassiskt "romantiskt" vis. Förlossningen går bra, bebisen kommer ut och upp till mamman. Pappan är hemma sina 10 dagar och sen njuter mamman av att vara hemma med sin bebis. Så hade det varit för min mamma (jag har tre yngre syskon) och det var min bild av det. Med mina två yngsta syskon så byttes mina föräldrar av lite tidigare eftersom det passade deras yrken bättre och de jobbade omlott i många år.

Men förlossningen blev kaos och bebisen kom med akut snitt. Redan där rubbades balansen på något sätt eftersom starten blev som den blev. Min man blev ensam med bebisen länge eftersom jag låg på uppvak, jag mådde otroligt dåligt fysiskt och psykiskt av att inte "kunnat" föda barnet.  Fick också problem med amningen sen. Så allt det sammantaget gjorde att jag började jobba mycket tidigare än det var tänkt, för jag var helt lost. Jag var tydligen (eftersom jag inte kunde föda och knappt mata mitt barn) ingen bra mamma men jag visste att jag var bra på mitt jobb. Samtidigt som man ska lära känna bebisen och hens rutiner så ska man på nytt nästan lära känna sin man och honom som pappa OCH sig själv som mamma. 

Det tog bara några veckor innan man insåg att okej, nu är det inte vi som bestämmer längre. Vi kunde ha planerat att hälsa på farmor/mormor, fika på stan eller ta en långpromenad. Men sen blev jag fast i soffan och ammade eller vi hade haft en stökig natt och jag var supertrött eller så sket bebisen ned sig precis när man skulle gå. Så jag orkade inte planera saker. Det fick bli spontant OM vi kom iväg eller så fick folk komma till oss. Jag var ute mycket och promenerade men jag gick ofta som i cirklar med max 1km hem för jag var inte särskilt bekväm med att amma "in public" .  När jag träffade mammagruppen från BVC så låg deras bebisar lugna i vagnen eller i deras famn och bara jollrade medan min son skulle vara i famnen hela tiden. Han var väldigt med och kontaktsökande. Och det är ju bra, han var en så himla härlig bebis som var så "med" i matchen. Men jag hann knappt äta eller prata så jag tror jag deltog i två såna träffar, sen kändes det inte kul mer. Ingen förstod. 

Jag är absolut ingen perfektionist och jag var aldrig rädd innan att förlora kontroll eller såna klassiska saker. Jag önskade inte planerat snitt pga ville kunna få in det i kalendern osv. Men att inte ens kunna bestämma själv att nu behöver jag ta en dusch eller nu vill jag sova 1h. Det hade jag inte räknat med. Och hade jag lovat bort min tid eller skrivit upp mig på en kurs eller nåt då så hade jag mått jättedåligt av att inte kunna leverera så det är jag glad att jag inte gjorde. Att ha den pressen. 

Som tur är fanns inte sociala medier på den här tiden (sonen går i gymnasiet nu) så jag slapp se andra som såg ut att bara glida räkmacka. Hade jag haft småbarn och mått dåligt så hade jag stängt av allt sånt för det visar ändå bara ögonblicksbilder. Och många såna sammantaget kan ge en själv känslan av att alla andra är så happy clappy hela tiden. 

Tack för alla öppna och ärliga svar om hur det var för er. Särskilt tack till Anotherone för att du delar med dig så detaljerat. 

Synd att det finns andra som bara ger sig in i tråden för att skamma. Tror svaren sett annorlunda ut om man startat TS som man. 

Jag skäms i alla fall inte för att medge att jag utöver att jag ser fram emot att bli mamma hoppas kunna göra andra saker som är viktiga för mig. Jag tycker inte att det ska ställas mot varandra. 

Vad är problemet? Att jag var på Ikea eller att min man är en lika kompetent förälder som jag är ? I och med att vi bägge två jobbade från början så behövde vi inte barnomsorg förrän barnet var 3 år. 

Det är såklart helt omöjligt att svara på eftersom ingen kan veta vad TS får för förutsättningar. Det TS däremot skvallrar lite om är att hon är orolig för att barnet kommer förändra hennes vardag för mycket.

Barnet kan vara hur lättskött som helst, men det kan även bli det motsatta. Det viktiga är att fokus läggs på barnet och inte på vad du vill hinna med. Omvärlden får vänta lite, övriga livet kan ibland få vänta när man har barn.

Klokt!

Ingen orsak!

Och du ska absolut inte skämmas. 
Jag tror att vissa av oss har det mer i sig att bara följa med. Och sen kanske att det beror på hur många småbarn man haft omkring sig under sin uppväxt, vad man sett av att "vara förälder" osv. Både bra som dåligt. 

Och jag tror inte man ska måla fan på väggen. Samtidigt inte tro att bebisen bara kommer flyta med. Utan vara väldigt väldigt flexibel den första tiden. Anpassningsbar och följsam. Inte tacka ja till något man inte vill, inte ta hem folk om man inte vill. Upplevde ibland att det var något slags "race" bland släkt och vänner vem som skulle hinna se bebisen först och det är ju bara sjukt. Bjöd vi hem någon så fick de ta med sig mat eller fika, och det gjorde de flesta så gärna. Och behövde jag gå undan och amma eller barnet somnade och jag var aptrött så tackade jag för mig och gick och lade mig med honom. De som hade barn förstod, de som inte hade det har nog förstått senare och skulle ha en mer ödmjuk inställning idag. 

Något som är rätt utmanande är att saker och ting skiftar så snabbt också med bebisar. Man tänker efter fem veckor att aha - nu är det så här långa vilostunder som gäller, då ska jag passa på att promenera/sova/ta tvättstugan mellan 1030 och 12 varje dag. Och så funkar det i tre dagar, sen ändras rutinerna

Men det kommer gå bra! Man behöver utgå från sina förutsättningar och hur man känner sig själv. Gissa hur man kommer reagera och inte utmana eller liksom pressa det,  för man är inte sitt mest stabila jag den första tiden!

Är som sagt var olika som alla föregående skrivit. 
Vi tillbringade större delen av första halvåret på sjukhus på grund av sjukdom hos barnet och mig. 

Det gjorde att även tiden vi var hemma innan och efter var vi helt utmattade. Var ärligt talat så trött att jag inte kunde njuta av att vara förälder och min lilla. Allt handlade om ren överlevnad för oss två.

Nu var mitt barn inte heller en nöjd och lätt unge så var nog stor risk att jag skulle varit trött även om vi var friska. 

Nu har jag inte så stor erfarenhet av spädbarn, det är därför jag försöker samla kunskap genom att fråga saker jag genuint undrar över. 

Däremot har jag alltid haft djur omkring mig på olika sätt, och när jag hör vad folk berättar låter det som att det kan vara till gagn. Jag har nappat upp en hel hög med olika djur och då är det ju verkligen varannan timme dygnet runt (dock kortare tid än med ett barn) fast utan någon "pappa", ledighet eller hänsyn från omvärlden och det är bara att kötta på. Så jag vet ju hur jag funkar med nära ingen sömn och någon som pockar på uppmärksamhet i tid och otid. Det är så klart inte riktigt jämförbart med ett barn, men min fundering är inte av anledning att jag tänkte att jag skulle ge mig på att starta företag från BB, utan snarare att jag kan känna mig lite provocerad av de som generaliserar och säger att man kommer att vara nöjd med att sitta med barnet vid bröstet och titta på TV i ett år framöver, för mer orkar eller vill man inte. Ännu hellre de som säger att man kommer att gå helt upp i sitt lilla knyte och inte vilja släppa det ifrån sig. Som att det vore fult att vilja dela lika på arbetsbördan med pappan eller ha egna intressen trots att man har ett litet barn. Men jag vet ju att bilden är mer nyanserad än så, och det är lite det jag vill få fram. Några jag pratat med vittnar ju om en annan upplevelse, att det tog lång tid att knyta an och att det gynnade hela familjen att pappan tog vid tidigt, men de upplever samtidigt att det är ganska stigmatiserat att känna så. 

Som exempel pratar jag ibland om vilka växter jag vill ha i trädgården nästa år och möts av hånskratt och "du kommer inte kunna röra ditt grönsaksland i sommar, du kommer ju ha en bebis att ta hand om!". Sambon däremot kan tala om vilka träd han ska plantera eller fasadbytet som ska göras eller kommande fiskeresor utan att någon höjer på ögonbrynen. Han kommer ju att vara förälder lika mycket som jag?

Jag hade ganska lätta bebisar, mådde bra fort efter förlossningen (Max nån vecka, mycket bättre än under graviditeterna!) och har ett rätt stort behov av stimulans.

Så vi har varit på utflykter tidigt, tränat hundar och mig själv osv. Efter några månader har jag både distanspluggat och engagerat mig ideellt. 

Så för mig har det absolut gått. Jag skulle inte planera för det tidigt dock, dvs binda upp mig på saker som är svåra att ställa in.

Det har varit tuffare efter själva föräldraledigheten. Att få rum med både barnet, jobb, hobby/egentid, och dessutom relationen. DÄR har jag behövt dra ner mer. 

Åh, 
håller med TS så. Som att det vore fel att se framemot mer än barnet, det kan ju handla om vad man vill göra som familj. Jag sitter och funderar hur sommaren som föräldraledig ska se ut. Inga storslagna planer som inte går att anpassa. 

är gravid och får så ofta höra liknande som ni beskrev om trädgården. ?tänk inte på det, du kommer säkert inte hinna? eller ?köp inte på dig bebissaker för det kommer du få en massa? (inte fått en jäkla pryl hittills) eller ?boa inte inför barnet för du vet inte vad som faktiskt komme rbehövas fören bebis kommer? 

allt detta kan såklart vara sant i olika grad men ska man leva i ett vakuum som gravid? Har aldrig tidigare i mitt liv blivit bemött på detta sätt. ska Jag inte kunna se framemot annat än bebis och alla hemska nätter föräldrar beskriver, eller inte planera något roligt att se fram emot längre fram.

ursäkta klagandet. 

Har en släkting (man, vilket jag faktiskt kanske tror bidrar) som reflekterade över delvis liknande saker. 

Han hade fått höra en väldig massa om hur jobbigt det är att ha barn. Men ingen hade påpekat hur otroligt roligt det är, och allt det positiva.

Kul att den här gamla tråden vaknade. Jag är lite mer ödmjuk nu, men bara lite. 

Jag och en bekant fick barn nästan samtidigt. Hon fick en bebis som tidigt började sova hela nätterna, i egen säng. Som har varit jättenöjd med att få ersättning under dagar när hon behövt lämna till barnvakt. Helt enkelt en grymt smidig unge. Jag fick en bestämd liten en, som vägrat flaska, bara velat bli buren och inte sovit en sekund utan att jag hållit hen. Dessutom med katastrof-sömn på natten.

Givetvis har jag och min bekant haft helt olika förutsättningar för att kunna få saker gjorda. Däremot har det väl blivit lite vad man gör det till. Hon tog MC-kort i början av sin mammaledighet, det hade jag inte fixat, men jag har stått med barnet i bärsjal och nästan bytt hela fasaden på huset och faktiskt planterat en hel del växter!

Jag gick inte helt upp i att bli mamma. Det blev en ny dimension i livet, men inte den enda. Jag är nu tillbaka i arbetslivet på 100% och det funkar helt okej. 

Men, lärdomar jag tar med mig om det nu skulle bli fler barn är att återhämtningen blir dubbelt så viktig. Dels ådrog jag mig en kronisk form av foglossning för att jag hetsade så att komma tillbaka till att lyfta tungt och jobba hårt med hus och trädgård PLUS bebisens vikt hängande i brösthöjd. Sedan hade jag, om jag kunnat, tagit en längre föräldraledighet. Det är väl olika för olika familjer givetvis, men i och med att sömnen fortfarande är väldigt knapp är det rätt tufft att också arbeta heltid med fasta tider. I backspegeln tror jag att jag satte ribban jävligt högt bara för att motbevisa alla som sa att det inte skulle gå.

Grattis till bebisen och tack för uppdateringen! Alltid kul att få veta hur det har gått!

Känner igen det där med att sätta ribban högt, men det kanske inte bara handlar om tryck utifrån? Kan det också vara ett personlighetsdrag hos dig själv? (Det är det hos mig, iaf.)