Se sambon som en vän istället?
Vi har känt varandra i 15år, varit tillsammans i några år.
Redan ibörjan var jag tydlig med att skulle vi skaffa barn vill jag vara gift först.
Detta var han okej med, han lovade att han skulle fria.
Så ville han ha barn, jag ville gifta mig..slutade med att vi skaffade barn men är inte gifta.
Detta ångrar jag bittert och är något han vet om och som jag är rätt ledsen över.
Ångrar alltså inte barnet i sig, utan att jag inte stod på mig om giftermålet innan barn.
Han vill att vi köper hus, jag säger att jag vill inte köpa hus utan säkerheten som gift pga av barn osv. Vill inte behöva köpa ut mitt egna barn och riskera att ej ha råd att köpa ut det mm.
Det förstår han, lovar att vi ska gifta oss först.
Men blir bitter när jag nu efter flera år inte längre vill prata om att skaffa hus, eftersom vi aldrig pratar om att gifta oss.
Han har alltid ursäkter som "törs inte fria, tänk om du säger nej"..
Det har gått så långt att jag inte längre vill gifta mig, för han verkar inte vilja Detta ändå. Jag vill inte gifta mig med någon som inte vill gifta sig med mig.
Detta betyder för min del även att jag tappar tron på framtiden och inte vill planera och sparar till dyra inköp tillsammans. Som ett hus etc..
För att jag saknar den säkerheten jag skulle behöva för något sådant.
Vist vill jag ha hus, men köper jag det kommer det isåfall bli jag som köper det själv och skriver avtal om att det är jag som äger det.
Samma sak gäller ev bilar etc. Jag vill inte spara och köpa dyrare saker tillsammans, där enbart en står som ägare och den andre går som förlorare ur.
Vi äger redan en bil som jag lagt 100 000 på och han lika mycket, men han står som ägare och skulle vi gå skilda vägar då har jag ju kastat dessa i sjön då han äger bilen.
Vill inte sätta mig i fler sådana situationer när det är barn inräknat, känner inte att jag har råd att ev slänga pengar i sjön då utan vill säkra upp ifall något händer, de tar slut, någon dör etc.
Menar dör han, så ärver ju barnet övervärdet som finns i bilen och jag står helt utan bil och lär köpa en.
Samma sak blir det med hus etc.
Detta gör att jag känner osäkerhet för våran relation. Det känns som att jag kan inte planera framåt tillsammans eller som att vi inte har någon framtid tillsammans.
Börjar mer och mer tänka på honom som bara en vän.
Vi har senaste åren knappt sex längre heller, vilket inte är så konstigt med småbarn även om jag gärna sett att vi hade det oftare.
Han verkar rätt nöjd som det är.
Försökte berätta detta för honom att jag mentalt börjat tänka mer på honom som en vän eftersom jag har svårt att planera en framtid tillsammans.
Han blev sur och sårad över det jag sa.
Samtidigt känner jag ju mer tiden går och han vet att detta är vad jag önskat och behöver men ej verkar bemöta, så förlorar jag min syn på honom som man. Iallafall som min man och ser honom mer och mer bara som en vän. Min attraktion för honom överlag minskar och jag känner mig mer som en vän till honom.
Är jag helt galen som tänker och känner såhär?
