Vill orosanmäla barnens pappa, men hjälper det?

Precis så. Det här har pågått i 7-8 år, vi har gått i familjeterapi flera gånger och han säger att han går i terapi själv för sin ilska. Men ingenting hjälper och jag tror inte han säger sanningen när han går i terapi själv. 

Jo jag tänker jättemycket, om som någon annan skrev så är barnens säkerhet det viktigaste. 

När han blir sådär arg går det knappt att få kontakt med honom, och ögonen blir helt svarta, så han kan göra vad som helst. 

Sen verkar folk orosanmäla varandra till höger och vänster utan att det händer särskilt mycket, och min fråga var om det kan leda till att han tvingas ta riktig terai för sin ilska. 

Så tack för dina svar, men din signatur känns inte jätteseriös för ett såpass allvarligt ämne. 

Tack så mycket för ditt svar, och precis så resonerar jag också. 

Vi har som sagt pratat massor med gånger, och han lovar och svär att han aldrig skulle röra barnen. Men han har även lovat att aldrig få utbrott igen, särskilt inför dom, vilket har brutits om och om igen de senaste åren. 

Och han verkar inte förstå vilken skada det gör, att se honom slå sönder saker och vråla elakheter åt sin mamma eller flickvän..

Fast nu är det inte honom det handlar om utan barnen. Han är vuxen och förälder och måste ta ansvar. TS ska inte behöva dadda med honom.

Han har fått utbrott med jämna mellanrum hela barnens liv, TS har pratat och pratat. Sitt förhållande har han redan förlorat. TS och han är skida och nästa flickvän lämnade ju också? Han säger att han söker hjälp, men det verkar ju inte stämma?

Det är faktiskt inte synd om honom, det är synd om barnen.

Jobbigt för barnen ,läskigt.Kan bli en trauma om detta.Ditt ex behöver själv fatta hans problem och få hjälp.Men tänk på barnen nu!

Det är inte TS ansvar att få honom på fötter. TS har främst ansvar för barnens säkerhet.

Han kanske mår dåligt, men han är vuxen och får själv söka hjälp.

Brukar han droger är det ännu värre, då bör barnen inte vara hos honom förrän han är drogfri och kan tygla sitt humör bättre. Alla föräldrar förlorar tålamodet ibland, men att skrika elakheter och kasta saker är en gräns man inte får passera. Särskilt inte inför sina barn. 

Det är ett knepigt läge. Jag hade en liknande situation - min exman hade depression och hade börjat dricka allt mer. Det jag gjorde var att försöka samarbeta så långt som möjligt, dvs. säga till honom t.ex. : Jag vet ju att du bara vill det bästa för barnen, men X. berättade något igår och jag ville höra av dig vad det var som hände.

Det fungerade ganska bra, dvs. då öppnade han sig lite mer och berättade om någon konflikt, så att jag fick en realistisk bild av vad som hade hänt där. Ofta hade barnet ju också överdrivit lite, så man förstod att sanningen låg ungefär mitt emellan. 

Det var det positiva. Det negativa var att jag fick höra bara många år senare att pappa ibland hade sovit hela söndagar och de fick väcka honom för att få mat. Då var de dock nästan tonåringar. Men det var inte bra. Och de skyddade ändå honom också, och berättade inget. 

Du kan uppmana barnen att berätta om det händer något som inte är okej. Men det måste du göra försiktigt, inte bara syfta på pappan kanske. Och barnen bör inte tro att du kommer att anmäla pappan direkt om de berättar, då lär de inte berätta något. Det är ändå barnen som måste berätta om det händer något. Och om de hamnar i ett knepigt läge då, så berättar de inte. Därför bör du inte agera för mycket där. Bättre samtal med pappan än anmälan. 

Ja du ska orosanmäla. Barnen upplever våld. Jag levde i en sådan relation, tog oss ut för några år sedan. Inget fysiskt våld mot person förekom. Alla mina tre barn har trauman som fortfarande påverkar dem. Två av barnen har fått diagnosen komplex PTSD. 

Jag vet hur svårt det kan vara men det är definitivt inte för ?lite? för en orosanmälan. 

Hej hej här är en som fått orosanmälan på sig. Det skedde automatiskt pga att jag efter väldigt många års utmattning tillslut blev inlagd på psykiatrisk avdelning. 

Kan säga att det var i slutändan det bästa som hänt för min del. Utmattningen kom sig av att barnens pappa är väldigt oberäknelig och utövade psykisk misshandel. Men iom utredningen så blev allt synligt och han blev även tvungen ta till sig saker och ting av sitt eget beteende.

Nu är det ju du som vill göra orosanmälan och det tycker jag låter som en utmärkt idé. Det dina barn är med om skapar en otrolig otrygghet och sätter spår för lång framtid. 

Nu har du provat allt och med en orosanmälan kan soc ge pappan till dina barn den hjälp han behöver för att se sitt eget beteende och vad det får för konsekvenser. Samt att han får en insats i form av behandling för aggressionerna.

självklart ska du anmäla! 

Hur kan du ens säga att han är en bra pappa när han har aggressionsproblem, får raseriutbrott och okontrollerad ilska, svartnar i ögonen, vrålar fruktansvärda elakheter, slagit sönder saker inför barnen. 

Och så pass att du inte vill leva med honom längre och måste gå till psykolog för att hantera det han utsatt dig för. Men barnen, som har exakt noll makt att ta sig därifrån, ska leva med honom?

Ja, du ska orosanmäla pappan och antingen så går han nåt slags behandling så att han börjar bete sig som en normal vuxen. Eller så bor inte barnen hos honom längre. Det är inte säkert att orosanmälan leder nånvart, men då har du i alla fall gjort vad du kan för dina barn.

Men ni som påstår er veta kan ni inte berätta.

Vad är det man inte bli av med, vad är det för helvete man hamnar i.

Det låter som att en orosanmälan mest för något dåligt med sig.

Om bara professionell personal skulle anmäla så kommer många, många fler barn att falla mellan stolarna. Alla som inte träffar utbildad personal men där familj, vänner, grannar vet att det förekommer vanvård eller våld. På vilket sätt bör TS fundera över hur det drabbar pappan? 
Hur kan det vara felaktiga grunder när TS vet hur pappan beter sig?
Och varför skulle hon tänka på pappan före att tänka på hur barnen drabbas?

Om pappan får negativa konsekvenser av sitt beteende så är det bara hans eget fel och ansvar, inte den som anmäler honom. 

Tänker du på samma sätt om att anmäla brott till polisen? Att det kan bli jobbigt för tjuven om du anmäler att han stulit din bil?

Hör av dig till skolsyster och be henne att prata med Barnen. Kommer det fram där så gör hon en anmälan och då blir det fart!

Amenherregud, TS har inget ansvar för sitt ex, utan för sina BARN. Ska hon sätta sitt ex före barnens väl?

Hur påverkar dessa skrämmande raseriutbrott barnen - på lång sikt och kort sikt?

"Så, det jag har funderat på är att om en orosanmälan skulle kunna hjälpa, och om han då kan övertalas att gå i terapi och få hjälp utifrån?
Jag vet inte heller om det isåfall är bättre att jag gör anmälan, eller om jag ska be min psykolog (som jag har fått gå regelbundet hos efter allt han utsatte mig för..) att göra det istället?"

Kanske ni kan göra anmälan bägge två?

Men psykologen har ju bara hört det i tredje hand.

Tror du att det blir negativt för barnen om du gör en orosanmälan? Att han skäller ut dem för att de har "skvallrat"? Om inte, varför tvekar du?

Skulle det inte bli bättre trots orosanmälan så är nästa steg polisanmälan och begäran om enskild vårdnad. Du vill inte ha enskild vårdnad, men det kan vara det bästa för barnen.

Det kan vara att ditt ex är "terapiresistent" och då är enda lösningen att barnen slipper utsättas för hans utbrott. När de är myndiga bestämmer de själva.