Har vi växt ifrån varandra?

Ja, du. Inte sitta hemma och pyssla varje helg. Göra något bara ni två, bio, middag ute, träffa vänner, spa osv. Skaffa en gemensam hobby, börja träna tillsammans. 

Som jag skrev innan, ni verkar egentligen inte bry er så mycket om ert förhållande, för ingen av tar tag i det. Eller ja, din försöker ju eftersom han pratat med dig, men du verkar inte bry dig. 

Jag kan bara skriva utifrån egna erfarenheter hur jag kände och mådde då.  

Vi var tillsammans i 13år hade hus, två barn med skola, aktiviteter och husdjur m.m. En full kalender ekorrhjulet och den grå vardagen snurrade på för fullt innan vi separerade!

Våran vardag är så lik er vardag som du beskriver den.

Jag vantrivdes så fruktansvärt mycket, det saknades kärlek, intimitet/sex, spendera tid tillsammans bara vi två.

Jag tog massa initiativ bokade hotell/spa, restaurang besök m.m. hon gillade att göra alla dessa saker, men tog aldrig egna initiativ till att göra dessa saker för mig det blev en väldigt ensidig relation och när jag slutade för jag orkade inte vara den enda som brydde mig om våran relation längre.

Så den grå vardagen pågick i 2år, jag stannade enbart på förhoppning om att det blir förhoppningsvis bättre när barnen blir äldre och att jag vill hålla ihop familjen till vilket pris som helst.

Idag så önskar jag att jag separerat mycket tidigare för mitt ex var inte villig att prioritera oss!

Jag vet inte hur din man känner, men jag känner igen mig i hans beteende!

Det är verkligen i 11:e timmen för er att börja ta tag i er relation på riktigt om ni vill ha en framtid tillsammans!

Ni är två i relationen och det räcker inte med att en är nöjd tyvärr!

Du är nöjd med att gå hemma och skrota medan han behöver komma hemifrån och göra saker, gå på dejt, restaurang osv. Hur tror du då att man får kompromissa?
Du får boka en dejt och ta med honom på den och han får acceptera att det inte är dejt flera gånger i veckan. Det är nu något ni får prata om!

Att vårda en relation är verkligen inte att leva i vardagen och bara flyta med. 

Jag och min man har levt tillsammans i 25 år. För något år sedan upptäckte vi hur ekorrhjulet hade smugit sig på oss. Upp - äta - jobba - barnens aktiviteter - laga mat - titta på tv - sova... Vi kände oss trygga med vardagen, vi litade på varandra men vi vårdade ju inte oss!
Det blev en ganska intensiv period då vi bestämde oss för att det var inte så vi ville leva och skilsmässa fanns inte på kartan för någon av oss. Vi började prioritera oss!
Efter middagen fick barnen duka av och plocka undan, vi gick en promenad. Vi höll hand, vi stannade lite här och där och kysstes. Vi pratade, skrattade, grät...
Sakta men säkert började vi känna att saker och ting förändrades - till det bättre. 

Så vill du inte skilja dig får du göra något. Blir det inte av att ni kommer iväg på rådgivning så se då till att boka och komma dit! Det är ingen som kommer att säga att ni ska skilja er. Men ni måste sluta sticka huvudet i sanden innan det är för sent!

Kompromissa handlar ju om vad ni två är villiga att ställa upp på för varandra som ett par tillsammans så ni kommer vidare i er kärleksrelation . Vad är du beredd på att ge honom? Vad kan han ge dig? Vad kan ni göra för uppoffringar för att rädda relationen? 
Att han får umgås med vänner är ju bra men det kan ju också ses som ett sätt för dig att slippa undan honom och hans inviter ...

En kärleksrelation innehåller intimitet och sex också och inte bara vara förälder eller kompis. 

Ja, på något sätt har ni väl växt ifrån varandra eftersom era krav och önskemål på en välfungerande relation och ett lyckligt liv numera är olika. Kanske har det egentligen alltid varit så eller så har ni båda eller någon av er förändrats över tid. 

Jag tror absolut att det går att göra något åt detta, MEN det krävs mycket jobb och att ni båda är beredda att öppna upp er, se det ur varandras perspektiv och göra förändringar och kompromisser. Kompromissandet gäller nog främst dig, eftersom du är nöjd som det är, medan din man vill ha något annat. Ditt sätt att vara är ju inte fel i sig, men er relation är inte bra eftersom din man inte är nöjd.

Om man älskar någon vill man ju att den ska må bra och är då beredd att möta den andres behov och göra uppoffringar. Min känsla är att du kanske inte är beredd att göra detta. Du förstår inte riktigt vad som menas med att kompromissa. Det är ju bra att du ställer den frågan om du inte förstår. Men det får mig att tänka att du kanske faktiskt inte har de känslorna för din man som de flesta önskar sig i en kärleksrelation.
 
Jag tror att du behöver utvärdera hur mycket du kan tänka dig att förändra dig och ert liv för att möta honom. Också utifrån om alternativet är att ni faktiskt skiljer er. Sen ska man förstås inte göra våld på sig själv, vill du inte ha intimitet eller sex så ska du ju inte tvinga dig till det. Men samtidigt måste du ju förstå att det är viktigt för honom och kan innebära att er relation tar slut. 

Jag tror också att du skulle tjäna på att vara lite aktiv i att förändra er relation, att du faktiskt hjälper till att dra i frågan om parterapi. Visst, du är nöjd som det är och det är hans önskan att få till förändring. Men risken är att han bara en dag säger att nu är det nog. Och du då har känslan av att du aldrig ens fick chansen att försöka förändra (även om jag iof sig tycker att du haft chanser) och att du ångrar dig bittert. Han är ju uppenbarligen missnöjd och olycklig och du tjänar inte på att stoppa huvudet i sanden och hoppas att det går över. Han ropar ju på hjälp och söker reaktion från dig.

Jag känner igen mig och mitt äktenskap med barnens mamma.

först var det bara jag och min lägenhet. 20 år gammal.  

träffade barnens mamma jag var 21 hon 18.  Sen blev det en katt.

större lägenhet från två till trea.  

första barnet kom. Jag 23 hon 20. Sen kom hund. 

sen blev det villa barn två och tre. Skiftarbete pussel med tider och scheman.

tiden rullade på.

hus hem barn husdjur tog all ork och tid.

hon tröttnade.

jag hjälpte till och tog ansvar för det jag kunde göra.

varför dör kärleken?

livet förändras när man får barn och köper hus  

men vad är alternativet?

bo i lägenhet inte skaffa barn?.

tja kanske.

jag har ingen bra relation med mina barn   

trots att två barn bodde med mig efter skilsmässan.

så med facit i hand kunde man lika gärna bott kvar i tvåan. Det var en gammal fin lägenhet med öppen spis egen ingång ca 70km Högt i tak.

 

 

Rak och ärlig fråga.  - vill du känna lust och längtan till din man och ha ett liv med närhet, förtrolighet och kärleksfullt äktenskap?
Eller vill du slippa kärleksbiten och bara vara kompis?  

Av det du beskriver låter det som det sistnämnda och det du skriver om rådgivning/terapi så befäster det ju bara min tanke. 

Du vill inte skiljas skriver du men vad är du  då beredd på att göra för att slippa det?  

Din man gör vad han kan för att jobba på er relation med att föreslå dejter, övernattning osv men vad gör du? 

Grejen är att jag mer eller mindre alltid varit så här, det är alltid han som kommit på och bokat våra dejter. Men helt plötsligt så vill han att jag ska göra det. Jag förstår, fast ändå inte. Det har fungerat bra under alla år. Eller så har han alltid mått dåligt av att det är han som fixar. Men då kanske man kan säga något tidigare tänker jag, vi har ändå varit gifta i 10 år och bott under samma tak ännu längre.

Just nu är det bara som ett lugnt hav mellan oss, ingen säger något betydelsefullt utan vi gör våra sysslor och går och lägger oss. Han är på jobbresa nu i 3 dagar så jag har bestämt mig för att ta upp allt när han kommer hem igen. För som det är nu blir ingen lyckligare av. 

Jag tror egentligen grundproblemet är att du känslomässigt inte verkar särskilt intresserad av er kärleksrelation, dvs intimitet, sex och tid på tu man hand för att vårda och utveckla relationen. Det som trots allt för de flesta är en stor del i en kärleksrelation, det som skiljer mot en syskon- eller nära vän-relation.

Att fixa praktiskt med bokningar och annat kanske man är ok med om man känner att den andra delen finns,

Någons behov kan förändras under en relation, särskilt i takt med att annat runtomkring förändras. Exempelvis när barnen blir äldre och det finns förutsättningar för att lägga mer tid på kärleksrelationen. Känner själv igen mig i det, Under småbarnsåren fanns inte tid och ork, men plötsligt en dag kände jag att jag saknade något i min relation. Plötsligt fanns tiden att känna efter.

Sen tycker jag inte att det verkar kommit jätteplötsligt, du skriver ju att han pratat om familjerådgivning i två år. Och säkert tänkt och känt på det här sättet ett bra tag innan dess.

Jättebra att du tar tag i det och pratar med honom. Du vill ju absolut inte ha skilsmässa, så jag tror att du ska fundera ordentligt på hur du kan förändra dig för att möta honom. En knäckfråga är väl om det är med just honom du inte är intresserad av att ha intimitet eller om det skulle gälla för alla. 

Han har pratat om familjerådgivning i två år.

Det verkar mer som att det är du som plötsligt vaknat. 

Igenkänning de luxe...

Jag tror inte nödvändigtvis att ni har vuxit ifrån varandra (!). Däremot så har ni vuxit ifrån "Vuxenrelationen AB" och gått fullständigt upp i "Familjen AB". Det är helt ok, och oerhört vanligt. Det är ett viktigt AB och som måste skötas och som tar tid och energi i anspråk. 

MEN tar man inte hand om "dotterbolaget" - "Vuxenrelationen AB" så finns det en stor risk att "Koncernen AB" börjar gå med förlust...

Man behöver göra "aktieägartillskott" till "Vuxenrelationen AB" med jämna mellanrum för att "Familjen AB" skall fortsätta rulla på.

Jag och mitt ex (+22år lång relation) missade detta med jämna och ojämna mellanrum. Man slutar se varandra som "kärlekspar". Vardagen flyter på, det tvättas, det handlas, det lagas mat, man engagerar sig i barnens skolgång, deras aktiviteter. Vilket är helt rätt (!). Ett måste!

MEN man måste också ha ett vaksamt öga på vuxenrelationen. Och då pratar jag inte enbart om sex-och samliv. Vi kan lägga det å sidan för en sekund. Utan att man umgås på tu-man-hand. Att ta en promenad, en cykeltur, att ta en lördagslunch på stan (utan barn), att umgås med andra vuxna vänner tillsammans, att komma bort från "hemmets lugna vrå" (Ni är ju där varje dag!!).

Jag var också en sådan som gillade att överraska, komma med förslag, ordna med en bokning. Men när det tillslut bara möttes av kalla handen, eller en massa motförslag (där inget tillslut bestämdes - och vips så var helgen över). Då slutade jag ta initiativ. 

Mitt ex tyckte att jag var "deppig", men det jag i verkliga fallet kände var uppgivenhet, frustration, som ibland ledde till en irritation. Svintrist!!

Så min enda uppmaning. Vill du inte skiljas. Ta tag i detta nu, och inte senare.

Det är lätt att fastna vid "sex och intimitet". Gör inte det (!). Börja med att umgås, börja med att hitta "närhet". Gå ut och käka en middag på restaurang. Umgås som två vuxna individer. Prata om allt (annat är barn, familj, nästa veckas matsedel). Då tror jag även att "lusten" för intimitet kommer att komma...

Men gör det nu! För annars riskerar ni gå cirklar runt varandra, konflikter kommer att uppstå (det gör det alltid! I alla "företag"). Vips så kommer bomben - jag vill skiljas...

Så här, jag tror att din man saknar dig... Han tycker säkerligen att du är världens bästa mamma, älskar sin familj, ser vad du gör för familjen...

Men han saknar dig, han saknar "er"...

kan känna igen mig, jag är man, två barn, jag bokar alla resor mm, men jag o min fru har verkligen glidit ifrån varandra. vi har det bekvämt men tråkigt, jag vet också att gräset inte är grönare på andra sidan. Men fan vad tråkigt vi har, vi har varit ihop i 20 år, barnen är ännu barn men tonåringar. 

du har en kort tidsrym på dig att antingen låta allt förbli och därmed snart vara över eller att göra något.