Planerad gravididet - abort?

Kanske inte är relevant men känslor är inte logiska under en graviditet.

Jag ville verkligen ha en trea, maken var nöjd med två men gick med på tre för han kände att min längtan vägde tyngre än hans icke längtan. Så vi blev gravid med trean. Omkring v 8-9 började jag ångra mig. Övervägde abort! Och då ville jag ha barnet och har barn sedan innan. Min man ångrade sig med! Vi övervägde och funderade men kunde inte. 

så fort barnet hade fötts så var hen självklar i familjen. men jag tyckte fortfarande ibland att livet hade varit enklare med två barn. Ångrade inte barnet men känslan var ändå där ibland. Men så kan jag också säga att jag är ingen första året mamma, det är för mig att ta sig igenom. det får man heller inte säga. Men man älskar inte alla delar av det men jag ÄLSKAR mina barn!! 

livet är kaos, man är trött och inte alltid den ekonomin man vill ha. Men detta är en period, just nu. Det blir enklare! du behöver inte tappa bort dig själv med ett barn. du kan fortfarande göra det mesta du vill göra med bara ett barn. 

jag förstår att du aldrig haft någon längtan efter barn men något gjorde att du planerade detta barn. Så kontakta en kurator eller prata med barnmorskan. Be om hjälp att reda i dina känslor. 

jag vet att alla inte delar denna åsikten men jag tror på ?man ångrar aldrig ett barn? . sedan behöver man vara ödmjuk för att alla inte älskar alla stunder! Vissa älskar småbarnsåren, jag tycker det blir roligare efter 2-3 år, så för mig blir det roligare för varje ålder. vi vill inte ha fler barn nu för 3 är mer än tillräckligt men jag vet om att skulle jag råka bli gravid så skulle jag inte klara av en abort. Jag vet vad som väntar med sömnlöshet, trötthet, orkeslöshet, men en djup kärlek och stolthet jag inte visste fanns. Jag tycker livet ofta är kaos och vintern är en pina på västkusten, så jag försöker inte romantisera livet med barn. men en gång gjorde du ett aktivt val att bli gravid, så prata med någon och sortera känslorna för hormoner lever banans. 

lycka till! Och det är många kvinnor som överväger senare aborter men ofta är det hormoner som påverkar. 

Okej. Det du också kan göra är att fokusera på hur olika framtidscenarios får dig att känna när du tänker på dom och låta känslorna vägleda dig. Föreställ dig livet med vs utan barn/din sambo och känn efter vad magkänslan säger.

Genom att få barn med den här mannen så väljer du ju inte bara barnet, utan även en livslång relation/koppling till din partner. Kan en parterapeut vara något redan nu? Ni kanske kan gå några sessioner kommande veckor för att hjälpa er att lära känna varandra bättre? Då får du bättre insikt i vad han är för person och det kanske kan hjälpa dig att fatta rätt beslut?

Jag har två barn redan, dom börjar bli stora nu.. men det gör inte sorgen mindre. jag börjar bli gammal och känner mig stressad över det samtidigt som jag börjat acceptera att det kanske aldrig blir en trea. 

men vid ägglossning är det vansinnigt plågsamt, eftersom en ny chans försvinner. 

jag hoppas du väljer en väg som du kan leva med. En abort i din vecka är nog en riktig jäkla pärs. lycka till vad du än väljer! 

Nu bemöade du dig inte med att svara på mitt inlägg. Men kan lägga till att när jag träffade min nuvarande man, så hade vi bara varit tillsammans i två månader när jag råkade bli gravid. Jag kände också ibland att jag inte ville fortsätta, tänk om det inte skulle hålla mellan oss, tvivlade på relationen osv. Men, det gick över, och det gick bra. Vi är fortfarande tillsammans 15 år senare och har fått fler barn efter det. 

Som jag sa, dina hormoner stökar, du är inte dig själv och du har säkert vitaminbrister som gör att du mår ännu sämre

Jag skrev förut här i tråden om att jag har ett barn med en pappa som lämnade mig när jag var gravid av liknande skäl som dina.

Jag nämnde det inte men jag var 40+ och hade inte innan längtat något efter barn, hade ett annat slags liv med flertalet intressen och hade en väldigt aktivt vuxenliv.
Jag var barnkär till tiden men var nöjd med mina syskonbarn.

Jag fick en kommentar en gång att det var så synd om mig som inte hade fått några barn, vaddå synd tänkte jag??!! Jag hade ju inget att jämföra med så det var ju ganska knasigt sagt och vad visste personen om jag ens KUNDE bli gravid??!!

När jag väl fick mitt lilla knytte och det liv jag sedan fick vill jag aldrig ha varit utan.
Aldrig någonsin trodde jag att mitt liv kunde bli så rikt och att jag skulle utvecklas så mycket som människa och få alla dessa nya erfarenheter och nya perspektiv på livet!

Jag har fortsatt att vara aktiv som innan och nu med mitt barn som följeslagare som har fått haka på och se världen utanför som jag älskar och uppskattar och hen har i sin tur öppnat delar av världen som jag får se genom hens ögon!

Jag säger inte detta på något sätt för att övertyga eller övertala dig att behålla men det är verkligen stort att få växa upp sida vid sida med ett barn.

Min äldre syster var aldrig barnkär och längtade inte efter några barn men så träffade hon en man som så otroligt gärna ville få barn med henne ( hon blev gravid efter 7 månader ihop) och hon gick med på det, hon hade också åldern inne innan det var för sent.
Hon fick ett till barn två år senare. 

Hon var aldrig urtypen av en mamma MEN jäklar vad hon älskade och övervakade sina barn som en hök!
Hon gav dem verkligen allt hon kunde efter sin förmåga och lärde dem och visade dem ( som jag) världen genom hennes ögon och hur mycket hon än förnekade att hon var urtypen av mamma har jag aldrig sett någon ha ett så tajt förhållande som hon har till sina barn.

Vi har också kunnat göra karriär under tiden och odlat flera nya intressen så med det sagt, livet är inte slut gör att man får barn.

Hur har det gått, har du kommit fram till ett beslut? Mitt råd skulle vara att fundera väldigt noga innan du gör något. Som sagts innan kan hormonerna verkligen spela en ett spratt. Jag har mått jättedåligt psykiskt under mina graviditeter och verkligen inte gått på rosa moln. Oroat mig för det ena och det andra och haft svårt att glädjas mig över graviditeten. Jag tror risken är stor att alla känslor kommer i samma stund som aborten är genomförd, och då är det för sent. Visst är barn ett livslångt åtagande men också något som ger så oerhört mycket tillbaka. Och det behöver inte vara så jobbigt om man har allt på plats med ekonomi, bra bostad, en stöttande partner och dessutom kanske stannar vid ett barn. Lycka till hur du än gör. 

Jag kan nog hålla med, jag fick precis mitt fjärde barn (andra gemensamma med sambon) det var verkligen blandade känslor under graviditeten trots att det var mest jag som ville och vi till och med hade bråkat om det innan , att jag ville men han ville vänta och var osäker på om han ville alls och jag kände lite stress pga ålder. 

När jag blev gravid var jag verkligen inte bara glad. Hade väldigt mycket ångest och tänkte ibland att jag inte ville , hur jobbigt det blir och hur låst man blir med en bebis , att vi behöver flytta till större inom de närmaste åren iallafall , att förhållandet med pappan inte är så bra. Och hade dåligt samvete gentemot mina andra barn (äldsta är vuxen och nyss utflyttad så har två andra hemma). Yngsta var bara 2 och jag ammade honom fortfarande , vid något tillfälle väldigt tidigt kände jag att bebisen i magen kändes som en parasit som kom emellan mig och honom (låter jättehemskt , jag vet).

Men faktiskt så är de känslorna borta nu när hon är född (2,5 veckor gammal nu). Tänkte bara på allt jobbigt innan och inte allt det bra, nu är jag jätteglad att jag har henne fast det absolut inte är lätt alla gånger att få ihop allt med äldre barnets aktiviteter , en trotsig 3-åring efter kejsarsnitt osv.

Säger inte att TS ska göra det ena eller andra för det är hennes beslut men ville väl säga att det är normalt att inte bara vara glad för en graviditet även om man ville bli gravid. Tyckte själv det kändes jobbigt att se två kompisar som var gravida samtidigt  (första barnet) och verkade som att de bara var glada och önskade att jag kunde känna så.