40+ och inga vänner, så himla ensam

Jag är 40+ och har själv inte så många vänner. De jag har bor inte här i stan och jag träffar de aldrig. Visst kan livet kännas ensamt ibland, men jag försöker fokusera på mitt jobb och där har jag viss framgång. Jag försöker att inte tänka på att jag är så ensam, men visst är det jobbigt ibland, men då har jag bara mig själv att tänka på, vilket ändå är rätt skönt. 

Känner igen mig till viss del? Är 41 och har inha vänner heller. Jag har en jag brukar prata med och träffas nån gång ibland. Men det är aldrig någon som ringer mig och frågar jag vill träffas eller hitta på något. jävligt ensamt.

Relationen till min make är bra men hade velat ha en nära kvinnlig vän. Har testat Gofrendly men det resulterar inte i något. 

jag vet inte vad det är, jag trivs i mitt utseende och person. Har jobb och intressen och har lätt för att prata med människor. Det är väl bara så det är.

Det behöver inte bero på dig. Tror att om du skaffat vänner som inte ingår i en vänskapskrets själv så kan det kanske röra sig runt den personlighetstypen. Vill du ändå vara vän med såna så behöver du isf dra lasset. 

Sambon har det precis lika fast jag vet inte om hon bryr sig egentligen. Hon söker då aldrig kontakt och har i stort sett inga intressen förutom barnen, hur det ska gå när barnen inte bor hemma vete tusan. 

Jag spenderar väl inte direkt mycket tid med kompisar heller men har ett rätt stort nätverk där jag på kort varsel hittar kompisar att umgås med. Jag ser alltid till att underhålla kontakten så det inte dör ut.

Jag har många intressen och kommer inte direkt ha några problem att fylla luckorna när barnen är utflugna..

Jag hade det precis som du för tio år sen. 

Vad hände sen ?jo det blev skilsmässa (mannen otrogen). Familjerådgivning. Alla gemensamma bekanta valde mannen, tappade kontakten med samtliga. Egen terapi i två år för att komma på banan igen och undersöka varför jag har så svårt socialt. Gav inte så mycket förutom att det ändå stärkte mig som person.

Provade typ allt för att hitta möjliga nya vänner och bekanta.  

Idag har jag nytt förhållande med underbar man sedan fem år. 

Fortfarande inga vänner och inte heller några bekanta utöver grannar etc. Har accepterat att jag är en person som andra inte vill ha som vän. Lider inte lika mycket av avsaknaden av vänner numera. 

Det låter som om du gör mycket rätt. Du tar initiativ, kontaktar människor, är trevlig och inbjudande. Tyvärr är de flesta människor upptagna av sig själva och sina släktingar och vänner. Att ta in någon ny tar tid.

Jag tycker att du ska fortsätta ta kontakt, och försöka stå ut med att det inte blir ömsesidiga initiativ. Då får du åtminstone komma ut och ha det trevligt en stund.

Gå in i något socialt sammanhang, en kör eller förening. Då träffar du flera människor varje vecka, och det kan hända att ni finner varandra.

Var inte rädd för att berätta för dina barn och andra du litar på att du känner dig ensam och skulle vilja att de tar lite mer initiativ till kontakt.

Försök trivas i ditt eget sällskap, gör saker du gillar, tänk vänliga tankar om dig själv, gör sköna saker med din kropp.

Jag hoppas det löser sig för dig. 

Jag har samma problem och tror jag vet vad det beror på i mitt fall. Jag har en negativ självbild med mig sedan barndomen. När jag var tolv var jag med om en svår skilsmässa som skapade problem som jag inte kunde lösa på egen hand men där föräldrarna istället för att hjälpa mig valde att gå vidare.

Då formades en negativ självbild att jag måste vara en värdelös människa om till och med mina föräldrar inte vill möta mig eller hjälpa mig i livet.

Denna negativa självbild medför iännu dag till att jag har svårt att reservationslöst öppna mig för andra människor och medför ensamhet.

Precis som du har jag i övrigt ett vanligt liv med arbete, fru och barn. Men vänner har jag inga och har egentligen  heller aldrig haft mer än ytligt bekanta sedan jag var tolv år gammal.

Det är sorgligt men jag har mer eller mindre resignerat och lärt mig att leva med denna ensamhet.

Det kan vara svårt att få igen för det man bjuder, många tar emot men har svårt att få tummarna ur själva.

Vi hade sju bjudningar förra sommaren till vårt lantställe, vissa med övernattning och alla med flera måltider och trerätters på kvällen. Men kanske hälften kommer på att bjuda en tillbaka så det är lite så det är.

Jag har skaffat två nya vänner genom arbetslivet senaste tio åren. Då är det också jag som får dra i att vi träffas även om de varje gång säger att det är jättetrevligt.

Under åren man har barn har många inte mycket tid alls, eller så har de bara inte energin till att ta tag i "alla" vänner när de väl har tid. Jag tycker det har blivit klart bättre nu när våra barn är ca 20, men jag har också tröttnat och gett upp tre kontakter. Två för att jag kände mig utnyttjad och en för att den inte verkar vara intresserad av att ses vi två mer även om vi sågs nästan varje dag i flera år som studenter. Vi möts hos gemensamma vänner, där är det inget konstigt och hon har aldrig sagt att vi är osams eller nåt när jag har frågat (?).

Så inte ens de mest intensiva vänskaperna överlever alltid på vägen genom livet.
Man får bara fortsätta försöka så länge man orkar...

En kompis jag har går gärna en promenad och käkar lunch ihop. Vi har trevligt, alltid mycket att prata om. Han hakar oftast på när jag ringer. 

Själv hör han inte av sig. Tummen sitter nog fast förankrad.

I valet mellan att vara bitter och sur eller att stå ut med hans passivitet så väljer jag ändå att vara förlåtande och fortsätta ta initiativet.