Saknar det intima....

Mm, jag börjar känna det jag också.

Jag vet att han får mindre lust när jag pratar om sex och han känner då en press från mig. Vilket jag så klart kan förstå. Men jag känner också att jag måste få säga hur jag mår, och att det är jobbigt för mig att han inte vill hångla, ta på mig eller ha sex.

Han har ju en medicin som minskar sexlust.
Men det jag inte fattar är hur han en dag bestämmer sig för att han vill ha sex, och vi har det....
Då "styr" ju han över medicinen han äter, då kan han väl göra det igen.....

Då är jag (tyvärr?) som han. Så fort vi är lite mer intima så hoppas jag så himla mycket att det ska leda till sex.

Absolut, jag har sagt att jag inte vill ha ett förhållande utan sex. Jag vill inte ha ett förhållande som håller i flera år, som vi båda mår dåligt över situationen gällande sex.

Han ska kolla upp med sin läkare gällande medicinen om han kan byta till en annan. Men jag tror inte att det har med medicinen att göra, för då skulle vi inte haft sex en enda gång överhuvudtaget.

Precis så. Om han verkligen ville skulle han ju vara nära dig, även om det inte alltid bara handlade om sex.

Tror inte att du kommer särskilt längre än så här tyvärr...

Jag tror tyvärr samma.

Fast varför måste det alltid leda till sex? 

Jag är vansinnigt förtjust i min nuvarande partner (även om vi inte definierar oss som ett par utan bara flyter med i det som sker). Pga avståndet samt att båda har barn så blir det inte så ofta vi ses som jag skulle vilja (ca 1,5 timme ifrån varandra). Oftast leder närheten till sex, absolut, men många gånger är vi båda nöjda med att bara ligga i soffan och kolla film, eller ligga nära när vi ska sova (han accepterar mitt behov av att ha honom som ett stort gosedjur). 

Med exet var aldrig den sortens närhet naturlig. Han tyckte att det blev för varmt om jag ville vara nära när vi skulle sova tex. Om vi satt i soffan och kollade på något så skulle det alltid börja pillas på mig. Ja, min kropp svarade men det betydde egentligen inte att jag alltid ville "på riktigt". Men jag visste ju att han skulle bli besviken om jag sa "nej". 

Vad händer om du och din partner är nära utan att det leder vidare? 

Vi är nära varandra, absolut.. Vi kan kramas, pussas, titta på tv och hålla handen. Det är jättemysigt, men jag vill ha mer än det. Jag vill att vi har ett fungerande sexliv.

Vi brukar ligga i soffan eller sängen och titta på film, vi kan pussas, kramas, hålla handen. Han kan också tycka att det är jobbigt att det blir varmt och drar sig undan ibland.

Men allt det där gör mig sugen på mer.. jag vill hångla, ha "vanligt" sex, oralsex..

Kolla testosteronnivåerna också.

Jag känner att jag inte vet vad jag vill längre och det sa jag till honom.

Han tycker att jag borde lära mig att vänta...
Vadå vänta? Jag gör ju inget annat än att vänta på honom! Har väntat både dagar, veckor och månader på att ha sex under den tiden vi har varit tillsammans.

Jag sa också, ytterligare en gång, att jag inte tror på att medicinen är hela orsaken till att han inte vill ha sex. Då skulle han inte helt plötsligt en dag kunna säga att han bestämde sig för att han ville ha sex och så blev det så. Och de gånger vi har det, då har det ju också gått bra att komma undan biverkningarna.

Just nu är jag inte bara sårad utan jag är mest arg på hela situationen.

Tack för tipset, förhoppningsvis är det något som läkaren kommer testa på honom.

Ursch så jobbigt, jag lider med dig. Vet hur det känns.

Men, jag tror ärligt talat inte att det behöver vara något fel på någon av er. Människor är olika. För vissa är sex bara sex och därför inte så viktigt. För sådana som mig (och dig?) är sex grunden för hela närheten i förhållandet. Du är inte sexfixerad eller onormal för att du känner så, men å andra sidan är inte heller din partner onormal. 
Alltså, jag utesluter inte att det kan vara din partners medicin, men det skulle heller inte heller på något sätt falla utanför vad som är normalt att hans spontana sexlust är så låg som du beskriver. 
Det som låter lite rajigt med ert förhållande är att du säger att ni bara varit tillsammans i ett år. De där förälskelsehormonerna som gör att man vill ha mycket sex börjar ju oftast avta först efter ett par år, och stadiet där många par har så lite sex som ni brukar enligt statistiken inte inträda förrän runt år 5-7, typ. Men vi är som sagt alla olika och din man kanske har en lägre lust än majoriteten. Men å andra sidan, jag har varit i två längre förhållanden i mitt liv, det första på 9 år och mitt nuvarande på över 20 år och i slutänden handlar nästan allting ändå om att hitta kompromisser som båda kan leva med (städning, matvanor, barn, sex ...). Ni kanske har hamnat i den fasen lite snabbare än snittet.
Om jag var du skulle jag sätta som ett absolut krav att fortsätta gå till terapeuten. Och inte en eller två gånger till, utan så länge det tar för er att hitta ett sätt att nå en lösning som funkar för bägge.  

Jag var tillsammans med en sådan kvinna som du ts. 

Alltså det ar ju kul de försa 2 veckorna. Men sedan så blev det ju bara för mycket. Menar, man kan ju inte bara spendera tid i sängen eller bara fokusera på sex hela tiden. Man måste fixa med saker, man kanske är trött efter hårt arbete osv osv.

Sex kändes mera som ett tvång än roligt efter ett tag. 

Så tyvärr håller jag med din kille. Uppsök psykolog. För att vara så extremt sexuell är inte charmigt utan det blir till ett problem. Dels blir det problem i förhållandet och om du väljer att vara singel så kanske du tar stora risker med olika män istället som kan sluta dåligt för dig. 

Eller ta ett arbete som betongarbetare så lär du inte orka ha sex därefter. Skämt å sido, men vardagen måste gå ihop och man måste kunna få "bara vara" med tillsammans.

Sade du det här till din partner? Att du går.och väntar?

I så.fall tror jag nog att det är lite där skon klämmer. Din partner har börjat känna, på ett tidigt stadium, att du trycker på om sex och det finns nästan inget mer avtändande. Hade en sådan relation för mååånga år sedan och jag blev iskall - inte en tillstymmelse till lust.

Säger alltså inte att du har fel men att du är "fel" för din partner. Och han för dig! Ni matchar inte.

Har inte skrivit här på ett tag, det har glömts av och livet kommer emellan. Förhållandet går lite upp och ner, precis som det här med sexet...

Vi bestämmer att vi ska ha det, sedan blir det inte av och jag känner mig så sårad och oattraktiv.
Skulle han ligga helt naken i sängen skulle det inte ta många sekunder innan jag var på han 😁 men inte åt andra hållet.. (fick en godnattkram och fick be om en godnattpuss, för han orkade inte vända på huvudet åt mitt håll) men ingen annan beröring och jag känner mig så himla bortgjord. 😔

Jag har haft ett förhållande i över 30 år, och i ett förhållande går lusten upp och ner. Något jag märkt ( i mitt förhållande) är att mannen oftast helst vill vara initiativtagaren. Säger inte att det är så hos er, men för mig har det varit så att när jag haft jättemycket lust har hans dämpats och sen tvärtom. 

Om han har varit för på ( under en lång tid) har jag å andra sidan tappat lust. Jag tror det är jätteviktigt att hitta balansen och att aldrig, aldrig någonsin pressa eller stressa någon till att ha sex. För det gör att han tappar lusten helt, och konsekvensen kan bli att han känner avsmak för sex. Dessutom vill man ju att personen ska ha sex för att den finner en oemotståndligt attraktiv. Inte för att den känner sig tvungen.

Kolla hormoner är bra, men om inget är fel så behöver ni finna balans. Om det blir för jobbigt för någon av er, så är ni kanske inte kompatibla.

Vad är det han medicineras för och vilken inverkan har det på lusten?

Har ni kunnat prata om hans lustnivå tidigare perioder av livet? 

Låter som att i ert fall vill han vara den dominanta. För mig har det blivit så automatiskt 😅 fast jag önskar att det inte var så alla gånger.

Han säger att han nog skulle behöva kolla sina hormoner men tar aldrig tag i det - vilket han typ aldrig gör med något öht.. 🤔

Han äter medicin för sin ångest, som kommer både från sin uppväxt men också för sin utbrändhet. Och struliga problem med sin son och sonens mamma - vilket fungerar bättre nu efter att jag kom in i bilden.

Trodde man skulle kunna göra ett tillägg i trådstartaren som man kunnat förut, men hittar ingen info om det.

Förhållandet går verkligen upp och ner. Ibland känns det bra och man mår bra och är lycklig. Medan vissa dagar så mår man skit och vill bara gräva ner sig..

Han har gjort ändringar i sin medicin - vilket jag såklart är glad över att han tagit tag i det och vill göra det. Samtidigt som hans humör och egentligen hela personligheten har ändrats under dessa veckor till det sämre. Jag förstår att det tar tid att vänja sig med att sänka sin medicin för att så småningom kunna fasa ut den helt.

Vi har haft två större gräl (när alla barnen varit hos sin andra förälder) och det är så otroligt jobbigt, påfrestande och det tar verkligen psykiskt på ens hela personlighet och mående. 😔 Jag ringde min mamma och störtbölade, jag mådde så himla dåligt. Hon är den enda jag verkligen kan prata med om allt. Tydligen hade han stått och lyssnat på vårat samtal (eller vad jag hade sagt iaf) och efter ett tag bad han om ursäkt och beklagar att jag tvekar på oss.

Vid nästa bråk (förra veckan, barnlediga då också) så blev han spydig och sa "ska du ringa till mamma nu också eller". Då blev jag mer arg kände jag.. Jag sa att "min mamma ljuger iaf inte för mig. Hon har alltid varit min bästa vän och jag har alltid kunnat prata med henne om exakt alla och jag beklagar att du inte har samma relation till din mamma."

Det där med att ljuga sa jag just eftersom att han efter varje tjafs eller bråk så ber han om ursäkt och säger att det ska inte hända igen. Säger man något och det inte blir så, det blir inte den ändringen man säger att man ska göra (gång, på gång, på gång...) då ljuger man - enligt mig men han håller inte med.

Tidigare i veckan var jag till en terapeut och pratade, det kändes skönt men man får ju en hel del att fundera på och det känns som att hur man än vrider och vänder på saker och ting så blir slutresultatet samma sak varje gång. Vi borde nog inte vara tillsammans, eller iaf inte vara ihop 24/7 hela tiden..

Hon (terapeuten) har ju han och jag träffat tidigare. Vi gick till familjerådgivningen vid 2-3 tillfällen men han fick inget bra intryck av den andra, manliga terapeuten (tydligen har de alltid en manlig och en kvinnlig terapeut med i alla samtal när det är par det gäller, för att det ska kännas mest jämställt) så hon vet ju lite vad han har sagt, hur han verkar och vilken typ av personlighet han har och framförallt våra problem.
Hon sa att det inte låter som att vi har ett jättebra förhållande och att jag nog måste fundera på vad jag vill och en massa sånt. Hon har ju rätt, det vet jag och hon tycker (med tanke på vad jag har berättat) att jag blir nertryckt och mycket av problemen hos honom nog beror på sin uppväxt och barndom.

Oj, det var inte meningen att det skulle bli så långt... Men kan man inte prata med sin andra hälft så får man skriva på Familjeliv istället.... 😔🙂