Sonens har komplex för sin längd - hur hantera?

Det är nog jobbigt för alla föräldrar när barnen flyttar ut, även om man självklart vill att ens barn ska bli självständig. Jag är verkligen inte ensam om att känna så. Det är en tid som tar slut och en ny som börjar. Det är dubbla känslor men självklart också positiva. 

Nej, jag är ingen curlingförälder om det är det du menar men jag har en son som har gått igenom svåra händelser och som har diagnosen depression så självklart stöttar jag honom mer än vanligt just nu, som jag skulle göra med andra anhöriga. 

I övrigt är sonen självständig och vill klara sig själv och jag har fullt förtroende för att han kan det. 

Jo, jag har ställt frågor och kommenterat tidigare i tråden till personer som skrivit bra råd men tråden börjar bli alltmer svårnavigerad eftersom den spårar ur i diskussioner om kvinnors preferenser. 

Sonen har redan professionell hjälp för de trauman som han har gått igenom och min tråd handlar inte om det utan hur jag som förälder ska stötta honom när det gäller längdfixeringen.

Den senare är sannolikt en ventil för hans allmänna mående men det är svårare att bemöta.  

Jag skulle gärna ställa frågor till fler personer som har komplex för sin längd och har kommit över problemen, men inte till personer som själva har samma destruktiva fixering. 

Ja, precis som jag själv skrev i inlägget du citerar. 

Jag tror också på det och han har fler intervjuer på gång som förhoppningsvis leder till något. Just nu har han för mycket tid att tänka på det här. 

Ett råd som jag fick i tråden är att boosta hans självförtroende generellt och det hjälper faktiskt, i alla fall för stunden. 

Det handlar inte enbart om kvinnor enligt sonen utan om hur orättvist det är att han är kort, enligt honom själv. 

Idag är det en riktigt dålig dag tyvärr när det inte ens går att prata med honom för att han är så ledsen och arg över sin längd.

Det är inte normalt och jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer än att stötta honom att komma ut, träna och söka jobb. 

Jag tror inte att hans psykolog förstår hur illa just det här med längden är. Hon säger ungefär samma saker som jag och det går inte in. 

Eftersom han är myndig så kan jag inte prata med hans psykolog och förklara läget. Det här mer än allmänna komplex. Det är som att prata med en anorektiker som är helt verklighetsfrånvänd. 

Ja, precis som jag själv skrev i inlägget du citerar. 

Jag tror också på det och han har fler intervjuer på gång som förhoppningsvis leder till något. Just nu har han för mycket tid att tänka på det här. 

Ett råd som jag fick i tråden är att boosta hans självförtroende generellt och det hjälper faktiskt, i alla fall för stunden. 

Det handlar inte enbart om kvinnor enligt sonen utan om hur orättvist det är att han är kort, enligt honom själv. 

Idag är det en riktigt dålig dag tyvärr när det inte ens går att prata med honom för att han är så ledsen och arg över sin längd.

Det är inte normalt och jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer än att stötta honom att komma ut, träna och söka jobb. 

Jag tror inte att hans psykolog förstår hur illa just det här med längden är. Hon säger ungefär samma saker som jag och det går inte in. 

Eftersom han är myndig så kan jag inte prata med hans psykolog och förklara läget. Det här mer än allmänna komplex. Det är som att prata med en anorektiker som är helt verklighetsfrånvänd. 

Jag skulle gärna ställa frågor till fler personer som har komplex för sin längd och har kommit över problemen, men inte till personer som själva har samma destruktiva fixering. 

Sonen har redan professionell hjälp för de trauman som han har gått igenom och min tråd handlar inte om det utan hur jag som förälder ska stötta honom när det gäller längdfixeringen.

Jo, jag har ställt frågor och kommenterat tidigare i tråden till personer som skrivit bra råd men tråden börjar bli alltmer svårnavigerad eftersom den spårar ur i diskussioner om kvinnors preferenser. 

Men det var ju inte riktat till dig personligen utan en förklaring till varför det är svårt att hitta inläggen med vettiga råd när det är så många som handlar om det jag uttryckligen inte vill diskutera. 

Du hävdade att jag inte ställer frågor, vilket inte stämmer och det var det jag syftade på. 

Anledningen till att jag uppmanade andra skribenter i tråden att ställa frågor till mig var att de började spekulera i att sonen mår dåligt på grund av mig och mitt beteende, som de inte vet något om. 

Jag förklarade då att sonen mår dåligt på grund av de trauman han har gått igenom som jag egentligen inte ville skriva om. 

Det börjar bli rörigt nu men mitt svar till dig var inte någon kritik av dig eller det du har skrivit i tråden. Jag kan gå tillbaka och läsa det du har skrivit. Du får gärna dela med dig mer av vilket stöd du hade velat ha då.