Varför är ärlighet så svårt?

I mitt fall så var den inneboende när vi träffades, inte en inneboende, utan minst KK, som jag upptäckte ett år senare. Så blev hen en kompis.

Och det var inte en lögn, för det var ju ad hen var ett år senare.

Klart det var för att skydda sej, men varför inte vara ärlig från början? Nu blir det svårt att lita på partnern med allt som rör kompisar o gamla vänner,och att börja med att paija förtroende dag 1 måste väl vara rätt osmart, än att bara säja som bet är?

Då blir motfrågan varför är du kvar? Om historien upprepar sig med lögner om gamla ex, kk och kanske en misstanke om att hen kanske ännu prasslar vid sidan om så är det ju bara korkat och naivt och tro på en förändring. 
Du stannar ju kvar oavsett så varför ska hen vara ärlig? 

Kan bara utgå från sig själv som man brukar göra.
Jag är en person som ofta känner mig väldigt trängd av vissa människor; har behov av stort personligt utrymme och blir irriterad av gränslösa människor. Har en uppväxt där mina föräldrar klampat över alla gränser gång på gång liksom syskon. När en människa kräver hundra procent ärlighet, s k kommer på sin partner med vita lögner och dessutom är en väldigt kontrollerande sort är det ofta så att det inte blir lättare att öppna upp sig för en sån person. Ofta handlar det om att upplevelsen är att personalen klampar in och kontrollerar saker den faktiskt inte har med att göra och inte sällan dömer den andre. Bara av att läsa din TS tycker jag helt ärligt att du låter väldigt krävande och jobbig. Slappna av och du märker om personen du har framför dig är att lita på. Skapar du förtroende och är intresserad av att lyssna kommer du också få förtroende och ärlighet tillbaka. 

Han inser inte de negativa konsekvenserna av lögnerna. Därför ljuger han.

Absolut, jag förstår vad du säjer, och har verkligen slappnat av, och accepterat alla små omskrivningar o lögner, ska helt släppa det, för något annat går faktiskt inte.
Hen får helt enkelt göra som hen vill, då man helt enkelt inte orkar något annat.men att lita på min partner när ingenting är säkert eller självklart är faktiskt bara att lura mej själv. En sak kan man i alla fall se som positiv, jag behöver väl då inte heller respektera vad som är viktigt för hen hela tiden, och kan själv både skarva och dra av på ärligheten.

Eller ska jag fortsätta att hoppas på att min partner någonsin kommer att förstå hur viktigt detta verkligen var för mej? Eller bara släppa och gå vidare?

Men är det allvarliga saker får du ju dra en gräns och lämna.  Nej man behöver inte ändra på sig själv och börja ljuga. Du har säkert dina saker att jobba på och den andra sina. 
Vissa människor har lättare att kräva sin plats. Antingen är det en oärlig människa som utnyttjar dig eller är handlingsförlamad eller så är det du som är för på och osjälvständig. personen måste väl själv ha uttryckt någon åsikt kring er relation eller sitt eget mående i största allmänhet? 

Hen har väldigt lite empati med mina känslor och för långa försvarstal om hur jag är avvikande och allt hen gjort o säjer är normalt för hen.

Och hem klagar hela tiden på att hen får för lite sex, och det förstår jag, men lusten vill inte riktigt infinna sej när allt man försöker kommunicera om blir bortförklarat, ignorerat eller förlöjligar.

Nej, ändra på mej? Inte så, bara ge upp att hoppas att ärlighet är en något jag kan få och att jag ska räknas på något sätt.

En del människor lever i sin egna verklighet och där ingår lögner. Det kan vara en helt normal verklighet för den personen som du uppfattar som lögner mm 
mytoman?manipulator? 

Men varför stannar du?

Varför är hens känslor viktigare än dina?  

Om det är jag som är onormal och vill ha ärlighet och känna förtroende och trygghet, men det funkar inte så för alla andra, att bryta och få vidare kommer inte att göra någon skillnad? Eller?

Trots att jag var tydlig innan vi flyttade ihop, så valde hen att ljuga och strunta i vad jag behövde i förhållandet.

Varför skulle ett nytt bli annorlunda? Kanske bäst att bryta och ge upp att försöka få ett öppet och ärligt förhållande där man kan känna sej trygg, sedd och respekterad.

Så därför stannar jag just nu och försöker förstå hur jag och min partner fungerar, och hur jag ska få förhållandet att funka utan dom sakerna. Om det går alltså.

Alla ljuger vi någon gång. Ingen är 100 % ärlig. Man får nog ta det lite för vad det är och om man kan leva med att partnern ljuger ibland. Man själv ljuger ju också ibland så.

Så du ljuger aldrig själv menar du? Alla människor gör det. så länge det inte är något allvarligt. allt beror på varför man ljuger. Det finns psykopater som har lögnen som sin livsstil, som ljuger för att vinna saker själv på bekostnad av andra, mytomaner som ibland njuter av att vilseleda, personer som saknar empati för andra. Sedan finns normala människor som kanske drar en vit lögn för att inte såra någon, någon som kanske inte orkar tjafsa med en gränslös människa om att man är trött och inte orkar gå med ut på fest men den andre inte är mottaglig för det osv. Betydelsen ligger i anledningen. 

Om min partner sätter mej ner o ber om ett ärligt svar, skulle det inte falla mej in att ljuga.

Lika lite som att jag skulle ljuga om saker jag vet hen tycker är viktiga eller rent av avgörande.

Varför skulle jag göra det med nån jag lägger min lycka i hens händer?

Men det kanske är så att det är acceptabelt, det finns ursäkter för allt, och det.är bara att acceptera?

Har läst här på FL om hur mycket bättre ett förhållande kan bli av otrohet, och hur utvecklande det kan vara, och jag fattar bara inte. Lika lite hur man kan ljuga om.stort och smått, men ändå tycka att det är ok, just för att.man har ett så väldigt bra skäl till just det? Klart att den som inte är ärlig tycker det är ok, men den som blir lurad kanske inte tycker det är speciellt bra oavsett vad skälet månde ha varit.

Om man fattar konceptet om ärlighet, och låter mottagaren bestämma om ursäkt eller motiv var förlåtligt kanske skulle ha varit...just ärligare?

Det kanske är nån typ av narcissism, eller svåra upplevelser i barndomen som gör r att det är ok i alla lägen. Jag fattar i alla fall inte varför det är så svårt att bara stå för vem man är och gör?

Det är inte generellt så att förhållanden blir bättre efter otrohet. Det händer men är ovanligt.   

Det är inte heller så att man generellt ljuger om otrohet. De berättar ofta själva eller medger om de blir tillfrågade.  

De som ljuger om otrohet ljuger nog även om annat. Det är inte så att man är narcissist om man ljuger. Oftast är det ett sätt för helt normala människor att slippa ta ansvar för något. De skäms eller vill inte medge att det gjort något fel.

I dina funderingar kring detta drar du slutsatserna lite för långt. 

Du kanske skulle tänka så här.  Ingen människa är totalt sanningsenlig hela tiden. Anledningen till till att man ljuger varierar och beror oftast på att man vill skydda någon annan eller sig själv.

Om du känner dig lurad av någon är det en god ide att konfrontera personen med lögnen. Utifrån svaret kan du avgöra om du fortfarande kan lita på personen.

Gjort, har sparat allt, konfronterat, till ingen nytta. Det finns alltid en förklaring, eller något som ursäktar. Så varför ska man lita på nån som inte förstår konceptet med ärlighet?

Kanske det är enklast att bara lämna det då det inte respekteras eller uppskattas?

Acceptera att det inte fungerar, kan.förväntas, eller respekteras då det är så.lätt att åsidosätta. Eller är för jobbigt att hantera. Vilket som.

Är det lättare att be och förvänta förlåtelse, än att bara säja och erkänna för sej själv o sin partner som det är?

Ni är kanske inte en bra matchning om ni har olika värderingar. Så kanske bäst att lämna? Om du ska agera rationellt och ta beslut som står över känslor för killen. 

En 2 sidor lång tråd och fortfarande står inget om vad det är för typ av lögner? Det är ju avgörande samt varför man ljuger.

1. Ljuger killen om att din nya tröja är skitsnygg fast han inte tycker det? Ljuger han om att han inte tycker att en viss tjej är snygg fast han visst tycker det?

2. Eller handlar det om stora lögner som att han är steril för att inte behöva använda kondom eller att hn ska köpa ett hus till er och att du kan säga upp din lägenhet, men det kommer fram att han är hos Kronofogden?

3. Eller handlar det om typiska mytomanlögner? Att hen bestigit Mount Everest på rekordtid och helt solo. Att hen varit svensk mästare i Tae Kwon Do fast du vet att det inte kan stämma? 

Handlar det om liknande nr 2 så kanske det går att förlåta om relationen är stabil och det finns mycket ömsesidig kärlek, beroende på vad det är och hur situationen ser ut i övrigt samt att det inte upprepas. Just det jag tog som exempel hade jag nog personligen haft svårt att förlåta.

Handlar det om nr 3 så dumpa. Otroligt jobbigt att leva med någon som hittar på historier så hen tror sig själv. Det kommer aldrig att sluta och du kommer att skämmas för hens skull konstant.

Inget av detta tycker jag är ok att säga till någon man står nära. Detta är lögner enligt mig. Jag tror inte den relationen håller särskilt länge. Eller så håller den men passionen och närheten dör ut inom två år.

Jag har blivit bedragen två gånger innan detta förhållande,och innan vi bestämde att göra ett försök, satt jag ner hen och förklarade allt som hänt, och vad jag fått igenom. Var väldigt tydlig med vad vag krävde i förhållandet, vad som var ett absolut måste. 
Ett år efter vi gick in i förhållandet så upptäckte jag tre stora lögner av en slump, och konfronterade hen om dessa, och allting har bara gasligtats bort.
Hen fortsätter att gasligta om stort och smått, och jag har nu fattat att det saknas empati och och en massa annat, men trots allt finns det vissa saker som gör att jag står ut.
Men jag börjar förstå att det kommer inte finnas något att bygga på framåt, då hen inte kan förstå att det inte fungerar att ha ett seriöst förhållande där ärlighet inte finns.