Skiljsmässa anledning

Nej, skyldig är man inte. Men nu för tiden verkar folk tänka bara på sig själva. Okej om det är en otrogen nisse . Men om man bara väljer att dra från en dag till en annan Kan det vara schysst att iallafall säga varför. Lite. Varför är folk så rädda för det? Konflikträdsla? 

Har själv sett folk på nära håll vara ledsna pga gamla förhållanden i sådär 20 år. Inte personen i sig. De har gått vidare. Där är en vanlig missuppfattning, man tror direkt att den har känslor kvar. Men de undrar Varför de blev lämnade, varför dög man inte? Vad gjorde man för fel? 

Den funderingen är inte snäll att lämna någon med. Har man varit tillsammans en längre tid så kan man väl åtminstone vara lite schysst. Berötta varför, sen gå. Blir det diskussion, sura miner, gråt vad som, jamen säg bara att Nej! Jag har bestämt mig. Hejdå. 

Så.

Hon har ju skrivit redan i trådstarten att hon gett honom anledningar. Men han köper inte dem eller tycker inte att de räcker...
Det ska räcka så. 

Jag tycker det är helt naturligt att man vill ha en förklaring på varför ens partner lämnar relationen men accepterar han inte dina anledningar så är det ju hans problem. Skönt att du tänker ta dig ur en relation som inte gör dig lycklig!

Ja det är inte snällt att inte ge en anledning. Men det är heller inte snällt att inte acceptera anledningen, oavsett vad den är. Det är jättesvårt att lämna en person om man inte får tycka, tänka och känna någonting som går emot den andras känslor. Vissa människor ger inte den andra möjligheten till ett avslut. Ibland måste den som avslutar en relation acceptera att det finns de personerna som inte gör det. Det är alldeles för många som far illa i relationer för att de kämpar med just att få till ett bra avslut eller tillfälle till avslut. Om de inte lyckas med det så bryts de ner mer och mer. Om ts sambo inte accepterar hennes orsaker som tillräckliga så är det faktiskt hans problem. Man kan mycket väl koppla det till samtyckeslagen till exempel. 

Massa svammel och handhjärtan här som vanligt och jag håller inte med om knappt något som skrivits.

1 Man behöver ingen anledning alls annat än att man inte vill fortsätta relationen. Den andra parten kan acceptera det eller låta bli, det är slut ändå. De får ta resten med psykolog i så fall.

2 Jag ifrågasätter starkt nyttan av att gå i parterapi om man inte har barn och redan har bestämt sig. Det är bara slöseri med både tid och pengar.
Avsluta och låt den andra leva livet vidare istället för att älta gammal skit och behålla hoppet.

3. Män säger ofta att de ska ändra sig, när de äntligen för första gången i relationen har lyckats höra vad kvinnan säger (att hon inte vill ha relationen  längre). De flesta kvinnor som lämnat efter ett sådant försök kan intyga att mannen ytterligt sällan gör detta, det håller som mest i 1-2 månader innan det är samma skit igen. Slöseri med tid, än en gång.

What you see is what you get med män och om det du ser inte duger så kommer det aldrig att göra det.

4. Män som får för sig att böna om en ny chans ska veta att den genomsnittliga tiden från att en kvinna börjar fundera på separation tills det händer är 4 år.
4 år! Så hon är färdig med dig då. Ganska ofta urless. Kanske får ni till nåt halvdant som varar nåt år om kvinnan är för snäll för att kunna begripa sitt eget bästa, men sen är du finito.

Massa svammel och handhjärtan här som vanligt och jag håller inte med om knappt något som skrivits.

1 Man behöver ingen anledning alls annat än att man inte vill fortsätta relationen. Den andra parten kan acceptera det eller låta bli, det är slut ändå. De får ta resten med psykolog i så fall.

2 Jag ifrågasätter starkt nyttan av att gå i parterapi om man inte har barn och redan har bestämt sig. Det är bara slöseri med både tid och pengar.
Avsluta och låt den andra leva livet vidare istället för att älta gammal skit och behålla hoppet.

3. Män säger ofta att de ska ändra sig, när de äntligen för första gången i relationen har lyckats höra vad kvinnan säger (att hon inte vill ha relationen  längre). De flesta kvinnor som lämnat efter ett sådant försök kan intyga att mannen ytterligt sällan gör detta, det håller som mest i 1-2 månader innan det är samma skit igen. Slöseri med tid, än en gång.

What you see is what you get med män och om det du ser inte duger så kommer det aldrig att göra det.

4. Män som får för sig att böna om en ny chans ska veta att den genomsnittliga tiden från att en kvinna börjar fundera på separation tills det händer är 4 år.
4 år! Så hon är färdig med dig då. Ganska ofta urless. Kanske får ni till nåt halvdant som varar nåt år om kvinnan är för snäll för att kunna begripa sitt eget bästa, men sen är du finito.

Du är inte skyldig att förklara någonting.
Han kan förstås vilja det, men du är väl inte livegen?
Du har rätt att känna och må precis som du vill. Vill du inte dela ditt liv med vederbörande så är det så.

1) förstår din tanke och håller till stor del med men det är fullständigt naturligt att vilja ha en förklaring, speciellt om man varit tillsammans länge.

2) det är även hyfsat slöseri med tid och pengar även om man har barn. Att däremot gå i familjeterapi för att gå till ett samarbete är en annan sak. I vårt fall hade jag flertalet gånger tidigare föreslagit parterapi för att vi skulle kunna bryta mönster och få en bättre relation men blev totalt nedskjuten varenda gång. När separationen väl var ett faktum (många år senare) så är jag boven eftersom jag vägrade parterapi... 

3) i mitt fall hörde han inte ens att jag sa att jag inte orkade längre, 4 månader innan det brakade ordentligt åt skogen. 

4) oh ja! Det var under många år innan den faktiska separationen som tankarna kom. Tyvärr var jag då för svag och nedbruten mentalt för att orka...  Det krävdes extraordinära omständigheter för att jag skulle lyckas ta mig därifrån.

Mina tankar:
1: Jag har gett olika förklaringar men de har inte varit tillräckligt bra för honom.

2: Vi har barn och jag valde att gå med på familjerådgivning för att få till ett bra samarbete och att samtidigt försöka reda ut vad som gick tokigt i relationen (det känns bra oavsett hur det slutar).

3: Nu har han äntligen efter 4-5 månader förstått anledningen till varför det gick åt skogen och nu vill han försöka igen och att han har ändrat sig...Jag är väldigt tveksam och vågar inte lita på att det har hänt en förändring.

4: Jag har tänkt på att lämna i många år så jag har bearbetat det länge. Så när jag väl kom fram till punkten då jag sa att jag vill skilja mig, ja då var jag färdig helt enkelt. Jag vill inte att det ska bli något halvdant...då får det vara helt enkelt. Jag bor själv nu i egen lägenhet och det är en sådan otrolig frihet som jag inte tänker ge upp i första taget.

4. Hur kan du gå runt i flera år utan ens prata om det med din partner? Har man en bra och mogen känslomässig relation till sig själv och sin partner så pratar man givetvis om detta tidigt.

Mina tankar:
1: Jag har gett olika förklaringar men de har inte varit tillräckligt bra för honom.

2: Vi har barn och jag valde att gå med på familjerådgivning för att få till ett bra samarbete och att samtidigt försöka reda ut vad som gick tokigt i relationen (det känns bra oavsett hur det slutar).

3: Nu har han äntligen efter 4-5 månader förstått anledningen till varför det gick åt skogen och nu vill han försöka igen och att han har ändrat sig...Jag är väldigt tveksam och vågar inte lita på att det har hänt en förändring.

4: Jag har tänkt på att lämna i många år så jag har bearbetat det länge. Så när jag väl kom fram till punkten då jag sa att jag vill skilja mig, ja då var jag färdig helt enkelt. Jag vill inte att det ska bli något halvdant...då får det vara helt enkelt. Jag bor själv nu i egen lägenhet och det är en sådan otrolig frihet som jag inte tänker ge upp i första taget.

4. Hur kan du gå runt i flera år utan ens prata om det med din partner? Har man en bra och mogen känslomässig relation till sig själv och sin partner så pratar man givetvis om detta tidigt.

4. Hur kan du gå runt i flera år utan ens prata om det med din partner? Har man en bra och mogen känslomässig relation till sig själv och sin partner så pratar man givetvis om detta tidigt.

Jag håller med. Här har det varit noll kommunikation från TS. Hon må ha plausibla skäl till att skiljas, men han har ju inte fått en chans att förändra saker. 

Mina tankar:
Jag har försökt prata med honom, jag har uttryckt att jag inte orkar ha det så här, jag har försökt få honom att förstå men det har ändå inte gått in det jag har försökt att kommunicera. Jag har brottats med tanken att skilja mig och den exakta tanken har jag inte delat. Men han har ju inte tyckt att det har varit något fel på relationen. Tillslut kommer man till en punkt då man får nog och ger upp då man känner att man inte blir lyssnad på och det inte blir någon förändring.
Sen finns det ju alltid saker man kan bli bättre på absolut och det gäller ju båda parter. Men noll kommunikation har det inte varit från min sida.