Att flytta när barnen flyttat ut, sorgligt ?

Klart man kan flytta om man vill. 
 

Rådet är att inte fundera på det nu. Ni bor för trångt och behöver flytta.

Att bo kvar "bara" för att barnen ska besöka sitt barndomshem känns överdrivet. Livet går vidare och jorden snurrar på. Klart ni kan flytta om boendet inte passar er, det är det viktigaste.

Har bott i stort sett hela barnens uppväxt i vårt hus, 16 år, flyttade hit när de äldsta var 1 och 3. Visst kommer det säkert bli lite sorgligt om/när vi flyttar men vi vill inte ta hand om 200kvm i all evighet. Vi har grannar tillhörande generationen över oss och de bodde kvar; jag tänker att man då måste uppskatta att bo i ett villaområde väldigt mycket för att bo kvar i hus med flera extra sovrum...

Vi uppskattar när det händer lite och längtar tillbaka till stan. Jag tänker då att det är bättre att någon annan får älska och sätta sin prägling på ett hus som redan fått så mycket kärlek av oss.

Mitt barn har just flyttat ut och jag har sålt huset och också flyttat i väg, långt bort, dit jag egentligen alltid velat bo, i en lägenhet. 

Det har känts lite hårt att mitt barn var tvungen att ta med sig allt hemifrån eftersom jag flyttade så långt, och finns ingen möjlighet att komma hem till mamma och barndomshemmet varje helg om man vill. Det är lättare för mitt barns vänner. 

Men jag har i 19 år bara tänkt på mitt barn när det gäller plats och boende, nu vill jag tänka på mig. Större delen av barndomen blev bortrensad vid flytten men jag finns kvar liksom våra minnen. Mitt barn känner sig ganska hemma där jag bor nu eftersom vi varit hit ofta genom åren och vi har hittills träffats ungefär var 6e vecka, här eller där. Vi har börjat vänja oss redan, detta blir bra! 

Dina tankar ligger väldigt långt fram för att vara i familjeliv och mindre barn. Tänk vad som blir bäst nu och fundera inte över om du kanske kommer tycka att det är sorgligt om 15år när ni kanske byter till något mindre.

Känner precis detsamma. 

Och att det känns onödigt att bo i ett stort hus ensamma när det finns barnfamiljer som bor trångt och behöver större. Det naturliga är att bo i olika boenden under livets olika skeden, och att lämna över det man har när man byter skede.

Sen att man kan känna sig sentimentalt över det man lämnar, ja, men det är ju också en del av livet. 

Vi bodde kvar några år efter att barnen flyttat ut, och hade tankar på bo kvar länge. Renoverade osv. Men sedan kom skilsmässan, och då sålde vi huset. Visst saknar jag det ibland, speciellt trädgården samt badkaret. Men livet går vidare. Man kan inte behålla ett hus för barnens skull. Men vill man bo kvar ska man absolut göra det, man ska inte flytta för att barnfamiljer ska få hus. Man äger huset och bor där så länge man själv vill och har råd. 

Vi stannade i huset trots att barnen flyttat för längesen. Trivs otroligt bra, nära till centrum, har vår lilla trädgård och trevliga grannar. Största orsaken är att vi bor så otroligt billigt och att barn och barnbarn ofta hälsar på.

Självklart ska man bo där man trivs bäst och det fungerar för alla.

Men är det bättre att välja ett boende man har råd med även som pensionär? Vi är alltså äldre föräldrar så vi kommer bli pensionärer bara några år efter att sista barnet flyttar.

Men ska vi bo stort nu kommer vi alltså måsta flytta senast då blir pensionär, kanske tidigare. Är det då bättre bo trångt under barnens uppväxt och slippa känna stress över att flytta en dag

Har du inte råd med det som pensionär så har du väl inte råd som sjukskriven heller. För oss är det inget alternativ att behöva sälja för att någon blir sjuk. 

Jag räknar snarare med att vara mer eller mindre skuldfria när vi når pensionen.

Jo en av oss är sjukskriven redan därför har vi väldigt låg inkomst då den andra har ett lågavlönat jobb

Tråkigt, men då låter det som ni har rätt oförändrad inkomst senare som pensionärer? Ni får garantipension båda två, hur mycket skiljer det sig mot idag?

 
Tänker att man kanske kan få gå lite minus varje år medan man har barn hemma, men att man inte kan fortsätta så alltför länge. Då barn är utflugna får man försöka bo mindre för att kompensera lite för de åren man gått back. Tänker att det är ohållbart fortsätta så sedan.

Gå minus? Menar du att inte betala vissa räkningar?

I ert fall hade jag inte flyttat, ni har inte råd. Svårt att se banken bevilja lån dessutom om budgeten inte går ihop. Ni måste klara högre räntor, högre matpriser osv Allt går upp i pris.

Jag menar att man måste leva på sina insparade pengar även o vardagen, sådant man egentligen tänkt att gå till extra saker som resor eller ny möbel. Men att man får ta ur det för att just kunna betala räkningar osv vissa månader.

Vi får lån med nöd och näppe, nej på vissa banker som är hårdare. Så vi ligger på gränsen

Är det verkligen värt det, tycker du?

Vad händer om den som har arbete blir sjuk? 

Hur stort sparkapital har ni?

Vilken bank är det som ger er lån?

Är det du som även har tråden om att bo ien tvåa med ett barn?

Låter stressigt och jobbigt, jag tror inte jag hade tyckt att det varit värt det. Finns det någon ljusning på sjukskrivningen, eller är det för gott?

Vad är det för galenskap att barn ska ha rätt att besöka det hem de bott i som små? Min mamma flyttade när jag och mina syskon flyttat ut för att det helt enkelt blev billigare så. Minnen går inte före andras välbefinnande. Jag bryr mig verkligen inte. Minnen sitter inte i ett hus.

Nja, det är endast under några år sedan barnen flyttat hemifrån som man känner att huset är för stort. Sedan kommer barnbarnen. Då behöver man det extra utrymmet.