Dessa "tänk positivt"-människor. Hur står man ut med dem?

Jag känner inte igen det här, när man är sådan, försöker tänka positivt blir folk sura. Jag har blivit skickad till HR för att jag sagt "Det blir en vinst längre fram " "Det är en utmaning nu men blir en förtjänst längre fram" vid motgångar tex. när någon tankat bensin i en dieseldriven bil. HR på grund av positivitet!

Jamen, hur kan fel bensin i bilen bli en vinst senare? Du verkar använda poisitivism på ett konstigt sätt.

Eller också så är du New Age'are. Tänker att allt styrs av en kosmisk visdom och att allt blir bra om man tänker "rätt". Du måste förstå att alla inte tänker så och sluta säga sådana saker till folk. Behåll din tro för dig själv i de situationerna. 

Det finns ingen kosmisk kraft som skickar "lagom utmaningar" till folk, så att de ska lära sig något.

Ibland kan man lära sig något viktigt av utmaningar och motgångar, men det är en biprodukt. Ibland finns det inget alls att lära i svåra situationer, utan det hela är bara sorgligt.

Men var och en får tro det den vil! Om det fungerar för dig, så fortsätt med det. Det är ju bra för dig då.

Hellre det än sura och tråkigt folk

Du kan öva dig själv i positivt tänkande och jag lovar att du kommer må bättre av det.

Mja nu drar du väl ändå alla över en kant. Rik familj, knappast. Jag var negativ förr. Men efter en massa elände och skut som hänt där jag mått skit i typ 20 års tid, fick jag nog. Jag övade mig varje dag på positivt tänkande och det har gjort det till det bättre. Jag är så mkt lugnare.

Andra jag känner däremot som är Pessimister, de är frpn rik fin familj som inte pratar varken känslor eller annat, sopar allt under mattan. Pratar skit om varann. Jag HATAR sånt. 

Alla är inte likadana. 

Och så otroligt lättstötta så det är galet. Som om de aldrig hadt ett problem. Så minsta lilla blir ett världsproblem. 

De kallar det att jag är rasist när jag säger så. "Det här blir en förtjänst längre fram" Det är därför jag får prata med HR :(

Tills det händer något riktigt svårt och du försöker och försöker, men det hjälper inte. Då börjar du anklaga dig själv för att du är dålig och tänker fel. 

Plötsligt har du då två problem, dels det första och dels skuld för att du är en dålig person som inte kan tänka rätt. 

Man ska inte ge upp, utan ta de chanser som finns i livet och gå mot " ljuset". Tänka att mer än man tror kan påverkas på något sätt. Men det kan vara direkt skadligt att i svåra situationer lägga allt på dig själv. Hellre vara konstruktiv och göra det bästa av en svår situation, trots förluster och hinder. Men ha kvar en verklighetsförankring. 

Men hur kan det bli rasism? Mycket konstigt.

Att säga så kan däremot vara klumpigt. Och i fallet med bensinen fel, det kan inte bli en vinst.

Stefan Löfven sa sådär under migrationskrisen. Det har tydligen på något sätt blivit till något man inte skall referera till.

Lagom är nästan alltid bäst. Sans och balans.

Du kan naturligtvis inte se det positiva i om en nära vän eller anhörig dör. Om något tråkigt händer kan du ju inte heller gräva ner dig i svårmod och depression. 

Men det är alltid bra att ha perspektiv på det som händer. Inte överdriva eländet vid motgångar. Positiva tankar är inte fel. Jag brukar se mig i spegeln och tänka f-n vad jag är snygg... 

I TV intervjuade de ett lalvt dussin 100-åringar nyligen och på frågan om vad som gör att de är still going strong är att de har en positiv livssyn. ALLA sa att det är det som är förklaringen. 

Couémetoden:

Ja överdrivet optimistiska människor är störiga och dessutom dumpar de över problem på andra. Såna där som rycker på axlarna till ett problem med ett leende med ett "det löser sig!" och sen vänder ryggen till, utan att bry sig om att saker inte bara löser sig av sig själv, NÅGON löser det. 

Eller när man pratar om något man vill göra, men för att göra detta måste vissa saker göras/uppfyllas först och om man då säger att det är ju inte troligt att det kommer hända, så kommer dessa personer dragandes med "att så kan man ju inte tänka!". Som att ren tankekraft någonsin löst problem. 

Som exempel, man söker ett jobb man tycker verkar roligt men man har egentligen inte rätt kvalifikationer. Man bestämmer sig att söka det ändå medveten om att sannolikheten inte är särskillt hög att man får jobbet. Inte fasen kommer jag få det jobbet för att jag intalar mig själv tillräckligt mycket att jag visst kommer få det, men det är ju just det många av dessa överdrivet optimistiska människor verkar tro. "Tänker du så är det klart det aldrig händer!" Suck! Eller om man tar upp funderingen om att man, om man skulle få jobbet, kommer få jobba väldigt hårt för att kompensera för den kompetens som fattas, så ses man som en pessimist. 

Visst kan jag hoppas på saker som kanske inte är troliga, men jag föredrar att vara ärlig med mig själv om vad som är rimligt. Om inte annat gör det mig mer förberedd för eventuella motgångar, och kan då också hantera dem bättre och effektivare. Man ser det ju rätt tydligt på arbetsplatser, det är inte dem som är överdrivna optimister som är förberedda för problem eller snabbast tar tag i och löser dem, om de gör det alls. Vissa optimister vänder helst dövörat till och låtsas som ingenting, eller dyker upp efteråt och låtsas som att deras tankekraft löste allt! 

Sen är det klart att överdriven pessimism och negativitet knappast är kul det heller. Där har vi dem som gnäller om alla sina problem och att det är klart just det skulle hända dem och det är aldrig deras fel. Självinsikt, realism och viljan att möta motgångar är väl saker som är minimala i båda ytterligheterna.

Just "Bättre och bättre dag för dag" - metoden dök upp under den stora ekonomiska depressionen på 1900-talet. För att hålla uppe humöret på folk. Men det löste ju inte anledningarna till depressionen.

De metoderna var inte lika viktiga under Sveriges rekordår med låg arbetslöshet, studielån till alla som ville ha och stigande inkomster för alla.

Det klart att man ska ha en inställning av att man ska göra något bra av livet! Men när det gäller 100- åringarna och statistik, så innebär ett samband inte alltid att det ena orsakar det andra. Exempelvis finns det ett statistiskt samband mellan glassätande och varmt  väder.  Glassätande orsakar däremot inte varmt väder.

I fallet med 100- åringarna kan det vara så att de har fått utmaningar i doser som inte var för srora, utan deras positiva försök har kunnat hjälpa dem igenom. De har råkat ut för lagom svårigheter utifrån sina resurser, och haft förmågan att hantera dem. De har inte gett upp utan kunnat hålla kvar sin positiva livssyn. En konstruktiv livssyn är till hjälp men kan inte styra verkligheten på egen hand.

Just "Bättre och bättre dag för dag" - metoden dök upp under den stora ekonomiska depressionen på 1900-talet. För att hålla uppe humöret på folk. Men det löste ju inte anledningarna till depressionen.

De metoderna var inte lika viktiga under Sveriges rekordår med låg arbetslöshet, studielån till alla som ville ha och stigande inkomster för alla.

Det klart att man ska ha en inställning av att man ska göra något bra av livet! Men när det gäller 100- åringarna och statistik, så innebär ett samband inte alltid att det ena orsakar det andra. Exempelvis finns det ett statistiskt samband mellan glassätande och varmt  väder.  Glassätande orsakar däremot inte varmt väder.

I fallet med 100- åringarna kan det vara så att de har fått utmaningar i doser som inte var för srora, utan deras positiva försök har kunnat hjälpa dem igenom. De har råkat ut för lagom svårigheter utifrån sina resurser, och haft förmågan att hantera dem. De har inte gett upp utan kunnat hålla kvar sin positiva livssyn. En konstruktiv livssyn är till hjälp men kan inte styra verkligheten på egen hand.

Lagom är absolut bäst, men depression är sällan något man väljer. Självklart handlar en depression om att hamna i en negativ spiral och ofta handlar det om att ta sig ur det tankesättet och hitta det positiva. Men så som du utrycker sig låter det som att man gör ett aktivt val att bli deprimerad och så enkelt är det inte. Även normalt sett positiva människor kan drabbas av depression. Vet flera omkring mig som varit såna där klämkäcka människor, som anser att man alltid ska tänka positivt och tro på bästa möjliga utfall, som idag kämpar med depression. 

Positiva tankar är ju heller inte riktigt samma sak som överdriven optimism. Jag tror nog även de flesta som får kommentarer om att vara pessimister ofta har positiva tankar också. 

Sen är ju frågan vad man menar med en positiv livssyn? För jag tror inte orimlig eller överdriven optimism är vad som menas. Däremot att faktiskt se till att stanna upp och njuta av de stunder som är bra, att njuta av det som får en att må bra osv. Men för att klara av det behöver man inte vara en optimist. Enligt mig är faktiskt många utav de jag känner som av många anses vara pessimistiska, som jag ser mer som realistiska med möjligtvis en pessimistisk ton, i många lägen sådana som lägger stor vikt vid att njuta av de små sakerna. Man måste ju ha en balans där, man måste ju acceptera att de stunderna som verkligen är bra och njutbara kan vara få och små, för att också kunna förstå att det är de man måste ta vara på. 

Sen har vi det faktum att alla har olika förutsättningar, både biologiska, fysiska, materiella och ekonomiska. För vissa är verkligen de bra stunderna få, medan en annan person har många sådana stunder. Lite förståelse för olika förutsättningar kommer man långt med. Och i det samhället vi lever i idag är det många som inte gör annat än kämpar bara för att få livet att gå ihop sig. 

Skillnaden mellan en överdriven positivism och de stora religionernas inställning, är att religionerna förutom hopp också ger tröst. Om du får oöverstigliga svårigheter i luvet, så ger den överdrivna positivismen ingen tröst, då tänker du bara inte rätt enlumigt det tankesättet.

"enligt det tankesättet" ska det vara

Att tänka positivt är något som man kan träna sig att göra. Jag är ingen överdriven optimist som kvittar vad som än sker men mitt liv har varit ganska tufft och det kom till en punkt då jag fick nog. Jag bestämde mig för att ändra inställning till allt. Jag började snart bli tacksam för saker jag gått igenom. Jag har lärt mig massor och blivit stakare av det. 
Finns saker jag mår dåligt över än idag men jag kan inte ändra på det som hänt. Jag ser det mesta som händer som livets skola. Man lär sig hela tiden. 

Har flera vänner som ständigt tänker negativt, suckar över minsta lilla. Dom tar min energi. Tänker mest på en vän som vela tiden mår dåligt över olika saker. Verkar som om hon tycker livet är ett lidande mest. Det måste man ju försöka ta sig ur. Finns alltid bra saker som kan välja att se istället för att gräva ner sig i de mindre bra.