• Anonym (Uppfostran)

    "Jag vill inte säga nej till mitt barn"

    Alltså denna "jag försöker att inte säga nej-grejen", vet ni föräldrar som gör så hur skadlig den är? Kanske inte när ni har små pluttingar som rultar omkring men sen?


    Ni kanske bör tänka framåt om det är en så smart föräldrastrategi att aldrig säga nej och vad det signalerar till ens barn och hur det kommer påverka barnets personlighet.


    Finns barn idag i nära tonår som växt upp med ja-mammor/pappor och som nu verkar helt sakna förmågan till självinsikt, empati och omtanke. De mobbar, de bryr sig inte om nån annan och de skapar en massa skit.


    Hur kunde det bli såhär?


    Min dotter hade ex en kompis i 6-års åldern som var fruktansvärd. Hon var ustuderat elak, manipulativ redan då, bossig och hennes mamma var av sorten "jag försöker vara pedagogisk" vilket var att hon sa till ungen att " hur skulle det kännas för dig? Well, den ,metoden fungerade inte alls eftersom den ungen inte kune dätta sig in i "hur hade det känts"-grejen. Såklart. Hur skulle barn kunna göra det om de aldeig varit med om det?


    Barn behöver lära sig att möta skit. Vare sig det är att vi föräldrar sätter ner foten med ett ryt om vi har ett barn som inte vill lyssna eller att en annan föräldrer säger ifrån när en ohyfsad kompis är på besök. Det behövs.


     

  • Svar på tråden "Jag vill inte säga nej till mitt barn"
  • Anonym (Potatis)
    Xenia skrev 2025-03-30 00:24:10 följande:

    Är det någon som sett serien Bonusfamiljen? Där säger Patrik till Lisa "du säger aldrig nej till dina barn". Och så är det. När Patriks far säger att han vill att William ska få en summa pengar när han dött, då kräver Lisa att dessa pengar ska delas med hennes tre barn, som inte alls är släkt med Patrik och hans far. Och Patrik ger efter som han alltid gör (annars blir Lisa sur och han får inte knulla).

    Willams far (Patrik) och mor har andra principer. Men inte förmår Patrik hålla på dem när han ser att Lisas barn inte gör det.

    I serien går det rätt bra för Lisas bortskämda barn ändå.

    Men vilka föräldrar i verkligheten säger aldrig nej till sina barn? Är det "fri uppfostran" som nu blivit "lågaffektivt bemötande"? Är det att föräldrarna är så kärleksfulla att de aldrig står ut med att barnen blir besvikna och gråter? Är det att de inte orkar med bråk?

    Jag tror inte på det där med lågaffektivt bemötande. Man blir inte en evigt mild ängel bara för att man fått barn. Och barnen kommer inte att bemötas av andra lågaffektivt hela livet heller.


    Fast ett lågaffektivt bemötande är ju något man ofta eftersträvar i relationer. Hellre hitta en lugn väg än att stå och försöka överrösta varann i skrik.

    Det som är är ju att folk vantolkar lågaffektivt bemötande och liknande metoder med ett låtgåförallt-föräldraskap.

    Här hemma försöker vi så långt möjligt att inte höja rösten som vuxna. Gör vi det är det när något kan bli farligt på riktigt eller man behöver akut få stopp på något. Eftersom vi höjer rösten sällan funkar det rätt bra när vi gör det.

    Däremot tillåter vi inte vad som. Vi väljer våra strider med barnen, absolut. Men våra barn har också fått beröm av andra vuxna att vara snälla och väldigt väluppfostrade.
  • Anonym (Hm)
    Anonym (Vera) skrev 2025-03-29 18:23:59 följande:

    Jag är ingen expert men jag tror det finns fler föräldrastilar är att antingen aldrig säga nej eller att ryta åt sina barn och ge dem skit. 


    Det finns så många olika föräldrarstilar.
  • Xenia
    Anonym (Potatis) skrev 2025-03-30 21:42:43 följande:
    Fast ett lågaffektivt bemötande är ju något man ofta eftersträvar i relationer. Hellre hitta en lugn väg än att stå och försöka överrösta varann i skrik.

    Det som är är ju att folk vantolkar lågaffektivt bemötande och liknande metoder med ett låtgåförallt-föräldraskap.

    Här hemma försöker vi så långt möjligt att inte höja rösten som vuxna. Gör vi det är det när något kan bli farligt på riktigt eller man behöver akut få stopp på något. Eftersom vi höjer rösten sällan funkar det rätt bra när vi gör det.
    Det handlar inte om att dagligen skrika och gasta utan om att säga Nej.

    Som när Lisa och Patrik kom överens om att spara för att de skulle få ett nytt barn. Därför skulle Lisa säga Nej till sin 15-åriga dotter Bianca när hon absolut ville ha en ny jacka som hon inte behövde. Då blev Bianca sur och påpekade att de minnsann skaffat en ny större bil. Då ville Lisa ursäkta sig med att de behövde bilen pga det nya barnet. Men sedan fick Bianca iaf den nya jackan. För att Lisa var så tacksam över att Bianca inte blev sur över att få ett syskon. Är man ovan vid att säga nej till sina barn då går det så här. Patrik fick ge sig varje gång. (Ändå var det Lisa som tröttade på honom till slut, han var för tråkig.)

    Sedan var det pojken som vägrade flytta på sig när han satt i en soffa och spärrade vägen i korridoren i skolan. Läraren kom ingen vart med honom och flyttade på pojken för att kunna flytta på soffen. Då blev läraren anmäld av föräldrarna för misshandel.

    Det är väl samma sak om ett barn vägrar att klä på sig för att gå till dagis. Då ska föräldern snällt vänta till lilla prinsen/prinsessan behagar klä på sig. Om mamma/pappa kommer en timme för sent till jobbet är mindre viktigt. Nej, då klär jag på barnet med tvång även om det skriker i högan sky.

    Förr i tiden fick barnen lyda föräldrarna istf tvärtom, de måste väl alla ha blivit traumatiserade.
  • Anonym (Lisa)

    Jag tror du missförstått att föräldrar inte vill säga nej och därför säger ja till allt. Tror det är långt ifrån verkligheten. Elakhet från barn kan ha så många andra orsaker, barn föds trots allt med en överlevnadsinstinkt. 

    Jag är själv emot just att säga Nej. Jag är inte heller uppvuxen med föräldrar som bara säger nej. Där tror jag det är viktigt att man som förälder får barnet att förstå varför man säger nej. Sen är ingen förälder perfekt, ibland missar man att ens barn gör något "elakt". Dock tror jag i huvudsak när barn är elaka, det är att ingen vuxen lärt de hur man bemöter situationen, tror stor del av elakhet sker omedvetet från barnets sida. Jag var själv garanterat "elak" som barn utan att jag hade någon sådan avsikt. 

  • Körsbärsdalen

    Nu är det inte fullt så svartvitt att man antingen är någon slags elak, skrikande konstant nej-sägare eller en mesig överkörd förälder som inte törs säga emot sina egna barn.

    Jag tror att barn mår bra av struktur, regler och föräldrar som vågar leda och faktiskt säga nej. Med det sagt låter jag absolut barnen bestämma saker - inom vissa ramar och utefter deras åldrar och förmågor. Jag är också öppen för förhandel, emellanåt, kring vissa saker - medan annat är icke-förhandlingsbart och barnen får helt enkelt lov att *trumvirvel* lyda. Tänderna ska borstas. Upp i tid så vi alla hinner iväg i tid. Läxan ska läsas. Tala respektfullt till andra. Rummet ska städas. En timmes skärmtid, sedan är den förbrukad. O.s.v. 

    Ingen tjänar på att barnen helt får styra och ställa. Jag har avstyrt/avlett/inte uppmuntrat umgänge med vissa av barnens kompisar där jag ser hur föräldrarna helt kastat in handduken och låter barnen göra precis som de vill. Huvvaligen vilka ungar det blir av dessa!

  • Anonym (Nej-sägare)

    Idag så finns det föräldrar som inte klarar av att väcka barnen ens om de ska gå till skolan.

    Föräldrar som är så rädda för konflikter eller ens vågar ställa krav på barn.

    Barn som får en dyr present av en anhörig där föräldrarna inte kan förmå barnet att ringa och säga tack.

    Barn som förstör sina dyra leksaker för att de vill få en splitterny där föräldrarna bara köper en ny, trots att de inte har pengar.

    Barn som aldrig får lära sig uppleva konsekvenser, få ett nej, ta ansvar eller acceptera att människor har olika viljor blir uppfostrade till narcissister.

  • Anonym (Potatis)
    Anonym (Nej-sägare) skrev 2025-04-01 16:23:53 följande:

    Idag så finns det föräldrar som inte klarar av att väcka barnen ens om de ska gå till skolan.

    Föräldrar som är så rädda för konflikter eller ens vågar ställa krav på barn.

    Barn som får en dyr present av en anhörig där föräldrarna inte kan förmå barnet att ringa och säga tack.

    Barn som förstör sina dyra leksaker för att de vill få en splitterny där föräldrarna bara köper en ny, trots att de inte har pengar.

    Barn som aldrig får lära sig uppleva konsekvenser, få ett nej, ta ansvar eller acceptera att människor har olika viljor blir uppfostrade till narcissister.


    Och såna barn fanns redan för 40-50 år sen. Och tidigare. 
  • Anonym (mamma C)
    Anonym (Uppfostran) skrev 2025-03-29 17:52:38 följande:
    "Jag vill inte säga nej till mitt barn"

    Alltså denna "jag försöker att inte säga nej-grejen", vet ni föräldrar som gör så hur skadlig den är? Kanske inte när ni har små pluttingar som rultar omkring men sen?


    Ni kanske bör tänka framåt om det är en så smart föräldrastrategi att aldrig säga nej och vad det signalerar till ens barn och hur det kommer påverka barnets personlighet.


    Finns barn idag i nära tonår som växt upp med ja-mammor/pappor och som nu verkar helt sakna förmågan till självinsikt, empati och omtanke. De mobbar, de bryr sig inte om nån annan och de skapar en massa skit.


    Hur kunde det bli såhär?


    Min dotter hade ex en kompis i 6-års åldern som var fruktansvärd. Hon var ustuderat elak, manipulativ redan då, bossig och hennes mamma var av sorten "jag försöker vara pedagogisk" vilket var att hon sa till ungen att " hur skulle det kännas för dig? Well, den ,metoden fungerade inte alls eftersom den ungen inte kune dätta sig in i "hur hade det känts"-grejen. Såklart. Hur skulle barn kunna göra det om de aldeig varit med om det?


    Barn behöver lära sig att möta skit. Vare sig det är att vi föräldrar sätter ner foten med ett ryt om vi har ett barn som inte vill lyssna eller att en annan föräldrer säger ifrån när en ohyfsad kompis är på besök. Det behövs.


     


    En sexåring som är utstuderat elak har med största sannolikhet utsatts för exakt samma sak i hemmet. Det är inget man kommer på själv som sexåring. 

    Samma sak med att sexåringen inte kunde känna empati. Empati utvecklas hos barnen från start, men anses finnas hos de flesta femåringar. En sexåring som inte kan sätta sig in i andras känslor har en störning och den kommer säkerligen också hemifrån.

    Precis tvärtom mot vad du skriver, så behöver ett sådant barn INTE möta skit utan värme och förståelse. Det är ett skadat barn du pratar om. Det går inte att ryta sig till att ett barn utvecklar empati. Helt fel metod. 

     
  • Anonym (Nej-sägare)
    Anonym (Potatis) skrev 2025-04-02 10:52:16 följande:
    Och såna barn fanns redan för 40-50 år sen. Och tidigare. 
    Ja, men det blir allt mer vanligt. Standardsättet att se på uppfostran har förvandlats till en ickekonfrontativ sorts uppfostran. Barn uppfostrar sig själva mer eller mindre, eller t o m uppfostrar sina föräldrar.

    En bebis som gråter ger man det den vill. Genom gråt så förklarar den sitt behov. För äldre barn så är det inte ett behov att få en xbox, även om det kan kännas så rent instinktivt hos både barnet och föräldrarna. 
  • Anonym (Nej-sägare)
    Anonym (mamma C) skrev 2025-04-02 14:08:58 följande:
    En sexåring som är utstuderat elak har med största sannolikhet utsatts för exakt samma sak i hemmet. Det är inget man kommer på själv som sexåring. 

    Samma sak med att sexåringen inte kunde känna empati. Empati utvecklas hos barnen från start, men anses finnas hos de flesta femåringar. En sexåring som inte kan sätta sig in i andras känslor har en störning och den kommer säkerligen också hemifrån.

    Precis tvärtom mot vad du skriver, så behöver ett sådant barn INTE möta skit utan värme och förståelse. Det är ett skadat barn du pratar om. Det går inte att ryta sig till att ett barn utvecklar empati. Helt fel metod. 

     
    Det är möjligt att 6-åringen har blivit utsatt för riktiga elakheter. Det är också möjligt att 6-åringen aldrig fått höra ett nej, så alla nej blir då uppfattade som elakheter fast de inte är det utan tillhör en normal gränssättning.

    Barn som uppfostras utan gränssättningar och får sin vilja igenom i alla lägen, även när andra människor blir trampade på lär sig att behandla andra oempatiskt och narcissistiskt.

    Ex. Kalle vill leka med ett Pelle. Pelles mamma säger att det inte passar, Kalle blir arg och uppvisar ett ångestbeteende, Kalles mamma bönar Pelles mamma att de ändå ska få leka. Kalle får sin vilja igenom och ett ångestbeteende blir då förstärkt. Kalle har lärt sig att om han vill/ saknar något så får han ångest som vuxen.
  • ClumsySmurf
    Anonym (Potatis) skrev 2025-03-30 21:42:43 följande:
    Fast ett lågaffektivt bemötande är ju något man ofta eftersträvar i relationer. Hellre hitta en lugn väg än att stå och försöka överrösta varann i skrik.

    Det som är är ju att folk vantolkar lågaffektivt bemötande och liknande metoder med ett låtgåförallt-föräldraskap.

    Här hemma försöker vi så långt möjligt att inte höja rösten som vuxna. Gör vi det är det när något kan bli farligt på riktigt eller man behöver akut få stopp på något. Eftersom vi höjer rösten sällan funkar det rätt bra när vi gör det.

    Däremot tillåter vi inte vad som. Vi väljer våra strider med barnen, absolut. Men våra barn har också fått beröm av andra vuxna att vara snälla och väldigt väluppfostrade.
    bo hejlskov elven har lekt lågaffektivt bemötande kunskapsauktoritet en hel del
    är inte konstigt om det förknippas med låtgåförallt-föräldraskap.
    Profilernas ordkrig efter debatt om lågaffektivt bemötande i TV4:s "Malou efter tio"

    Lågaffektivt bemötande är ett ämne som splittrar Skolsverige. Frågan är om inte debatten  nådde sitt klimax under tisdagens avsnitt av TV4-programmet ?Malou efter tio?.


    Eller snarare efter inspelningen.


    [...]
    ?  Då började han. Han var väldigt arg och upprörd och tog det verbalt mot mig. Han kallade mig auktoritär och påtalade gång på gång att han är minsann expert, och jag är en amatör. Han skriver fackböcker och jag skriver "bara debattböcker". Han är en stor man som var så jäkla otrevlig. Nu i efterhand så känner jag att jag är glad att jag ställde upp, han var trevlig men jag är besviken att han var så högaffektiv. Han lever inte som han lär om man säger så.


    [...]

    Jag förstår att det både kan vara pinsamt och jobbigt. Men däremot förstår jag inte hur man som en vuxen akademiker, som pratar om den här metoden i offentliga sammanhang och är van vid att stå på scen, att man inte kan undvika att gå i affekt när man blir kritiserad i sak, säger Skogstad om ?Mr. Lågaffektivt bemötande?.


     


    https://www.vilarare.se/nyheter/senaste-nytt/profilernas-ordkrig-efter-debatt-om-lagaffektivt-bemotande-i-tv4s-malou-efter-tio/
    🤣
    Lågaffektivt bemötande

    Lågaffektivt bemötande tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma affekt som de presenteras för. Orsaken till det är att affekt smittar, men att de flesta av oss som ganska små lär oss att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem.

    Dessutom vet vi att problemskapande beteende ofta händer när en person har en hög affektnivå

    https://hejlskov.se/lagaffektivt-bemotande/
    verkar stämma,
    men det stämmer ju också på curlade bortskämda barn
    bo gillar curling
    Curling är en sport där utövarna får en sten att glida på is. Stenen ska så nära ett mål som möjligt. För att den ska hamna rätt kan utövarna sopa i stenens bana, så att stenen glider lättare. På det viset kan man få stenen att glida längre, men man kan även få stenen att curla, svänga, för att stenen ska hamna rätt. Man sopar för att stenen håller på att hamna fel. Skulle stenen vara på väg att hamna helt rätt sopar man absolut inte. Man sopar för de stenar som behöver det, och absolut inte för de stenar som inte behöver det.
    Personligen tycker jag att det är en perfekt metafor för föräldraskap. 

    https://hejlskov.se/om-curling-och-foraldraskap/
    För många år sedan formulerade danska psykologen Bent Hougaard begreppet curlingföräldrar. Han beskrev föräldrar som sopade framför sina barn i vardagen, körde dem vart de ville, hjälpte dem med läxorna och såg till att ingenting var jobbigt. Han ansåg att den typen av barnuppfostran inte förberedde barnen på vuxenlivet, och förutsade att dessa barn skulle ha svårt att möta motstånd i livet och därför inte genomföra utbildningar och klara sig själva som vuxna. Dessa antaganden byggde på absolut ingenting, eller kanske mest en känsla. 
    [...]
    Curlingföräldrars barn klarar sig betydligt bättre än genomsnittet, och bäst i de flesta faktorer man mätt. 
    Vad betyder det? Jo, att man som förälder inte ska vara rädd att hjälpa sitt barn. Att ställa upp för sina barn även när de inte behöver det kommer att vara en fördel i barnets liv. Man ska inte vara rädd att skämma bort sina barn, det verkar ganska enkelt vara bättre att göra det än att låta bli. 
    Ska barn ha plikter och uppdrag hemma? Ja, om man vill att de ska ha bäst betyg och minst risk att röka hash. Fast effekten är liten. Det är nästan precis lika bra att låta bli. 

    https://hejlskov.se/om-curlingforaldraskapets-resultat-och-konsekvenser/
    Origins of narcissism in children 

    Abstract

    Narcissism levels have been increasing among Western youth, and contribute to societal problems such as aggression and violence. The origins of narcissism, however, are not well understood. Here, we report, to our knowledge, the first prospective longitudinal evidence on the origins of narcissism in children. We compared two perspectives: social learning theory (positing that narcissism is cultivated by parental overvaluation) and psychoanalytic theory (positing that narcissism is cultivated by lack of parental warmth). We timed the study in late childhood (ages 7-12), when individual differences in narcissism first emerge. In four 6-mo waves, 565 children and their parents reported child narcissism, child self-esteem, parental overvaluation, and parental warmth. Four-wave cross-lagged panel models were conducted. Results support social learning theory and contradict psychoanalytic theory: Narcissism was predicted by parental overvaluation, not by lack of parental warmth. Thus, children seem to acquire narcissism, in part, by internalizing parents' inflated views of them (e.g., "I am superior to others" and "I am entitled to privileges"). Attesting to the specificity of this finding, self-esteem was predicted by parental warmth, not by parental overvaluation. These findings uncover early socialization experiences that cultivate narcissism, and may inform interventions to curtail narcissistic development at an early age.

    https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25775577/

  • Anonym (mamma C)
    Anonym (Nej-sägare) skrev 2025-04-02 17:41:35 följande:
    Det är möjligt att 6-åringen har blivit utsatt för riktiga elakheter. Det är också möjligt att 6-åringen aldrig fått höra ett nej, så alla nej blir då uppfattade som elakheter fast de inte är det utan tillhör en normal gränssättning.

    Barn som uppfostras utan gränssättningar och får sin vilja igenom i alla lägen, även när andra människor blir trampade på lär sig att behandla andra oempatiskt och narcissistiskt.

    Ex. Kalle vill leka med ett Pelle. Pelles mamma säger att det inte passar, Kalle blir arg och uppvisar ett ångestbeteende, Kalles mamma bönar Pelles mamma att de ändå ska få leka. Kalle får sin vilja igenom och ett ångestbeteende blir då förstärkt. Kalle har lärt sig att om han vill/ saknar något så får han ångest som vuxen.
    Nja. Det är skillnad på en sexåring och en sextonåring. En sexåring är inte så pass utstuderad. De är mer en reflektion av sin omgivning.

    Att sätta gränser är inte = vråla åt barnen och skrika Nej i tid och otid. De flesta barn förstår ca 70% av ordförrådet redan vid 2 års ålder, så det går utmärkt att prata med dem. Du skulle inte skrika till en partner eller jobbarkompis om de gör något du inte gillar, så varför till ett barn?
  • Anonym (Nej-sägare)
    Anonym (mamma C) skrev 2025-04-03 09:34:09 följande:
    Nja. Det är skillnad på en sexåring och en sextonåring. En sexåring är inte så pass utstuderad. De är mer en reflektion av sin omgivning.

    Att sätta gränser är inte = vråla åt barnen och skrika Nej i tid och otid. De flesta barn förstår ca 70% av ordförrådet redan vid 2 års ålder, så det går utmärkt att prata med dem. Du skulle inte skrika till en partner eller jobbarkompis om de gör något du inte gillar, så varför till ett barn?
    Säga nej och sätta gränser handlar inte om att "vråla till barn" men det förstår du nog att jag inte skrivit. Så varför hävdar du att det ingår att "vråla" när man säger nej?

    Exemplet jag drog upp handlar inte om en 16-åring utan om en 6-åring. Exemplet handlar om att genom förälderns agerande så skapar denne en framtida vuxen med ångestproblematik. Det här är ett exempel från den riktiga världen. Pojken blev senare diagnostiserad med GAD.
Svar på tråden "Jag vill inte säga nej till mitt barn"