Alla mot en

Det känns som det är försent att gå nu då typ hela livet har gått redan. Jag tänker ofta att det ju inte är så farligt, med någon av dom. På något märkligt sätt så rinner så mycket av mig och jag reagerar inte ens. Säkert för att jag är van sen barnsben med att bli behandlad så här av alla. Jag har blivit tränad sen jag var liten att tolerera psykisk misshandel, att mina behov inte har någon prioritet och att inte få någon feedback och hjälp med känslor och gränssättningar etc så jag har nog aldrig riktigt lärt mig det även om jag har försökt lära mig det själv som vuxen med hjälp av böcker och internet.

Det verkar inte finnas någon som gillar mig eller tycker att jag är en bra person eftersom att det alltid är jag som måste ta kontakten med dom bekanta jag har haft förutom min närmaste väninna som dog. Hör inte jag av mig så hör ingen av sig så det bevisar väl att problemet är jag.

Hörde en gång en tjej som bytte kön till man. Enligt honom så var en av de oväntade förändringarna han upplevde var att när man kom in i ett rum så gick man en annan sorts uppmärksamhet.

De har ju mätt hur mycket plats män tar kontra kvinnor i olika sammanhang. Även när männen tog betydligt mer utrymme så uppfattade båda könen det som likvärdigt.

Kan ju handla om det. Att det är mer acceptabelt att han tar plats pga att han är man. Bekymra dig inte över deras kommentarer. Ju äldre man blir så inser man att man inte behöver bli omtyckt av andra. Bara av sig själv. Men det är väl lättare sagt än gjort.

Vet du vad som är så konstigt? Du skriver att du får ont i magen av att läsa det lilla jag har skrivit och jag tänker stilla för mig själv att det här är ju ingenting... Det jag har skrivit är långt ifrån det värsta. Så tolerant har jag blivit... galet...

Jag uppskattar dina (och alla andras) råd men det finns ingen som är på min sida. Den som är det är isf min farsa men även han hoppar på mig i grupp och speciellt om han ska "försvara" min morsa. Sen i enrum så kan han ibland mumla om att hon inte hade rätt men det ska inte diskuteras och kvar blir jag med känslan av att aldrig, ALDRIG, ha någon på min sida eller som står upp för mig.

Om jag frågar vad dom menar när dom säger något elakt så får jag alltid det där hånfulla "jag skämtar ju bara, kan du inte ta ett skämt? Var inte så allvarlig alltid. Förstör inte den här dagen också" till svar. Så då blir det mitt fel igen och det är mig det är fel på. Det går inte att komma nånvart med dom för det vänds till mitt fel i alla lägen.

Gällande exemplet med pizzauppskärningen så kan du upplysa dom (lugnt) att det inte är något fel med det jag säger och om de inte har något snällt att säga så kan de vara tysta i stället. Öppnar någon munnen så kan du spänna blicken i dom. Om nödvändigt så kan du fråga dom  om det var snällt sagt?

Börja aldrig försvara dig själv. Rikta saken till dom det hör hemma hos i stället. Använd alltså inte ord som att "men jag är inte" 

Har liknande erfarenheter och inser nu att jag för länge sedan borde ha lämnat.

Min mans familj är något jag aldrig fått vare sig kritisera eller ifrågasätta. Nu är jag inte någon som gnäller eller har åsikter om allt och alla men ibland har jag känt att jag helt enkelt måste påtala saker och ting som inte är ok. 

Speciellt känsligt är det när det gäller min mans bror och hans familj. Det har inneburit att jag helt dragit mig undan.  Jag anser mig vara helt skild från allt som har med min mans släkt att göra.  Däremot är min man och hans bror väldigt intresserade av vad min släkt har för sig och kommenterar gärna mina syskons liv och leverne.

Jag har kommit till insikten att jag helt enkelt inte duger åt min mans släkt, Därför bestämde jag mig för ett halvår sedan för skilsmässa. Nu är jag riktigt hatad av min mans släkt. Men jag är äntligen fri att tänka och tycka vad jag vill.
Våra barn är förvånade över att jag stått ut så länge

Förvånar mig inte det minsta. Vi tror att vi är jämnställda men tyvärr så är det ju inte alls så.

Jag känner inte att jag behöver bli omtyckt av alla (har väl stålsatt mig då ingen verkar göra det) men att bli det av sin egen familj vore ju trevligt. Eller av någon överhuvudtaget.Angående pizzan så tycker jag inte att jag var det minsta otrevlig. På en pizzeria så skär man ju pizzan i åtta delar, inte fyra. Om mannen hade skurit den i fyra så hade inte alla kunnat smaka på pizzan vilket vi kunde när den var i åtta delar. Det jag sa är fullt logiskt och jag var inte otrevlig när jag sa det men ändå så blev det tjafs och jag fick sätta mig till bords och känna mig liten och ledsen inombords när jag bara hade försökt göra det bra för alla. Sen när jag inte deltog i samtalet under lunchen så började dom hoppa på mig för att jag "tjurade" och inte pratade och så gjorde dom en grej av det istället.

Har du ork att förklara lite mer hur du menar med att jag inte ska försvara mig själv? Hänger inte med riktigt i det.

Jag förstår. Allt det här grundar sig säkert i allt du har upplevt under din barndom och nu.
Kanske skulle du behöva gå och prata med en psykolog och få lite hjälp med hur du ska hantera det här?

Har du provat det som någon skrev att bara fråga vad de menar,i lugn ton,när de hackar på dig? Så att det blir lite obekvämt för dem?

Kanske skulle det vara lättare att träffa någon online? Det finns väl även sajter där man kan söka vänner?

Kvinnor förväntas vara "glada" och behagliga för sin omgivning, mer eftergivna. Männen förväntas styra och bli respekterade, lite fjäskade för. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.

Det jag menar med att du ska upplysa dom att det inte är något fel i det du säger och uppmana dom att vara trevliga i stället handlar om att du ska påminna dig själv och andra om att du inte gör något fel. Dvs tekniskt och lungt 

När jag pratar om att du inte ska försvara dig själv så menar jag att du inte ska "försvara" dig själv utan rikta strålkastarljuset på de som är otrevliga i stället. Undvik att prata i "jag"-termer om det handlar om känslor, spela offensivt i stället för defensivt. Flytta saken från dig själv. Betrakta saken från ett utifrånperspektiv och var teknisk.

Vad vet du?
-du har inte gjort något fel, du skulle kunna fråga personen "tycker du jag säger något fel här?" Då flyttar du fokus. Personen kanske säger att du är ett kontrollfreak, då kan du kontra med att om du inte har något snällt att säga så kan du vara tyst. Om någon vill att du ska vara tyst genom att kalla dig för det nedlåtande uttrycket kontrollfreak så är det också en form av kontroll eller bemästrande. Man kan fundera om personerna projicerar.

Om din man tycker att du valt fel verktyg så kan du säga "nej, den här är lämplig" alternativt fundera om det fanns något annat alternativ, dvs inte vara stoisk för att du blev bemästrad tidigare. Sitt inte och sura heller, det är ett tecken på att de vunnit. Fortsätt och börja säg åt dom. Ni befinner er i en dålig dynamik. Börja betrakta dom som om du vore förälder. Man får inte uppföra sig på vissa sätt helt enkelt. 

Lika viktigt; behandlar dom dig bra och vänligt så visa tydligt att du uppskattar det.

tycker inte att man borde behöva uppfostra sin omgivning, men ibland är det nödvändigt. 

Kanske dags att sluta tänka på andra konstant och borja ta mer plats själv. Nästa gång det blir tal om pizza säg att du vill ha en egen pizza (och se till att det blir så), och säg till de andra att de får dela sina bäst de vill, for det de gillade inte din åsikt sist.

Det är passivt aggressivt. Tycker ts borde undvika såna barnsligheter och agera som en vuxen.

Som jämförelse så kan du ta barn i skolan. Är det något barn som gjort något fel och blir (retad, påmind)  av andra barn så kan det barnet reagera genom att försvara sig själv typ "det var inte mitt fel, du gjorde si eller så". Till skillnad från ett barn som säger "haha, ja, det var tokigt"

Då etableras en viss hierarki. Du behöver vända det här genom att inte försvara dig själv.