Kan anteckningar räknas som personligt påhopp?

Så klaga på rektorn och kräv extra hjälp. Tydligen står läraren själv med många barn och kan inte tumma på regler som finns i klassrummet för då lär ju barnen ta över totalt i klassrummet. Då påverkas inte bara ditt barn utom allas barn.  Tycker det är bra att vuxna vågar stå på sig, för lärare idag har det verkligen inte lätt över alla kränknings anmälningar som görs. 
Men bra att du ska samtala med läraren men försök då också att höra den sidan och kanske även förstå den. Den kanske inte är så orättvist. Utan försök att fråga hur ditt barn ska kunna må bättre under lektionerna. Tror Inte läraren är så ?elak?, kan va en knepig sits om man inte förstår varandra. 

Det du borde göra är att säga till ditt barn att det inte är ok att använda ord som liknar bajs när man ska beskriva sin lärare. Det hade kanske byggt upp någon form av auktoritet och respekt. Oavsett vad som var sant eller inte.

Att du kämpar med näbbar och klor för att ditt barn har rätt att kalla läraren bajs eller liknande, kommer i längden mest att drabba ditt barn i form av icke framgångsrika attityder mm.

Ja men snälla. "Kämpar med näbbar och klor för att ditt barn ska få kalla läraren bajs" 

Det var väl inte det det var frågan om? Jag har pratat med mitt barn och varit väldigt viktig med att man ska vara respektfull och inte störa andra. Varken i klassen eller i andra sammanhang. 

Nu var det ju inte frågan om att jag tycker att det är okej att hen beter sig respektlöst mot läraren. För det tycker jag inte. Vi har stränga förhållningsregler om att man ska bete sig respektfullt mot både klasskamrater och lärare i skolan.

Och det var väldigt klumpigt gjort att skriva dikten på ett ställe där läraren kunde se den. Det har jag också sagt åt mitt barn. Skulle heller aldrig godkänna att hen hade tillatat läraren i dylika ordalag, eller om mitt barn visat sin dikt till andra, eller skrivit den i skolboken eller på något synligt ställe. Men det måste väl ändå få finnas gråzoner?

Nu vet jag att jag överdriver, men för att förklara min poäng. Ponera att mitt barn skrev dagbok och i den uttryckte personliga åsikter. Och att någon av dessa åsikter då hade varit denna dikt. Är det fel av barnet att uttrycka sina privata känslor i sin dagbok? För tänk om dagboken kommer med i skolväskan och läraren råkar få se dikten? Är det en kränkning mot läraren?

Ursäkta mig, men det är ju bara löjligt att kräva av ett barn att de inte ska få ogilla sina lärare eller tänka om dom i otrevliga ordalag. Visst, som sagt var var det ju väldigt klumpigt att skriva ner det på ett ställe där läraren kunde se det. Men vem i denna diskussion kan med handne på hjärtat erkänna att man aldrig tänkt eller tyckt att en annan person varit "bajs"? Kanske yttrat denna åsikt till en kompis. Eller skrivit ett argt mail om sin chef till en kollega?

Dålig situation om sagda person får reda på det. Då får man ju stå sitt kast. Som mitt barn nu. Men jag tycker väl att konsekvenserna ska stå i proportion till det som hänt. Och att uttrycka sina känslor privat kan väl ändå inte tolkas som "personligt påhopp"?

Sen kan jag ärligt talat inte säga till mitt barn att hen aldrig får använda ord som "bajs" för att beskriva sin lärare. För om läraren skulle ha betett sig på ett ytterst respeklöst sätt mot mitt barn så kan jag inte kräva att mitt barn inte ska få bli upprörd över det. Respekt förtjänar man, och om läraren beter sig osakligt så har jag full förståelse för att mitt barn vill klotta "läraren är bajs" i sitt eget personliga häfte. Smart? Nej! Men tänker jag bli arg på mitt barn för det? Nej. Som sagt var, här då specifikt för att det var i DET EGNA HÄFTET. Men som jag flertalet gånger reda påpekat. Har sagt åt ungen att i fortsättningen inte skriva sånt i skolhäften, utan ta ut sin frustration i sin privata anteckningsbok istället.

Och ja, en icke framgångsrik attityd är nog en toal saknad av respekt mot auktoritärer. Men jag anser det vara en lika icke framgångsrik attityd att bara ta skit och undertrycka sina egna känslor istället för att ventilera dom på ett sätt som inte (borde) skadar någon annan.

Har klagat, gång på gång hela jäkla läsåret. Visst har något hänt, men inte tillräckligt. Uppenbarligen. Eftersom problemen i klassen kvartstår.

Vill ju inte att mitt barn ska störa andra elever så att deras skolgång blir lidande över att mitt barn stör.

Har haft dialoger med andra lärare och med ett par har vi lyckats komma fram till fungerande lösningar. Så nu verkar det gå bra på deras lektioner.

Mitt barn vill ju inte vara besvärligt. Men denna lärare (efter att ha talat med mitt barn) verkar ha bestämt sig för att mitt barn försöker provocera läraren med flit. Jag är ju inte i skolan så jag kan ju inte veta, men det mitt barn säger känns uppriktigt. Hen har sagt att varför skulle hen medvetet bråka med läraren, för läraren blir ju bara sur och arg och det blir en massa problem.
Säger inte att mitt barn är en ängel. För det vet jag att hen inte är. Hen kan vara ytterst påfrestande för nerverna... Så jag har förståelse för att läraren tycker att det är jobbigt. Men det är ändå lärarens arbete så jag förväntar mig ett proffessionellt beteende. Om det mitt barn berättat stämmer, så får mitt barn en negativ särbehandling i klassen, och blir anklagad för strul även när hen inte gjort nåt. 

OM detta stämmer (som sagt var, jag kör enligt tesen "oskyldig tills motsatsen bevisats") så känns det väldigt orättvist att läraren förväntar sig att mitt barn ska bete sig absolut respektfullt, då läraren själv inte gör det. Jag förstår mitt barns frustration där. 

Och jag kommer absolut att lyssna till läraren först. Jag vill ha en så heltäckande bild av det som hänt som jag bara kan. För det finns inget mer pinsamt än att gå och försvara mammas egen guldklimp till 100%, för att sen få reda på att guldklimpen ljugit. 

Som jag tror jag uttryckt tidigare så tog jag upp min frågeställing för att jag helt enkelt vill vara väldigt välinformerad innan jag går in i diskussionen med läraren. Har även "korsförhört" mitt barn för att vara så säker som det nu går att vara, att hen inte ljugit för mig.

Nej. Mitt barn är inte perfekt. Men jag vet också att de flesta vuxna, inklusive lärare, inte är det heller. Därför ville jag inte bara läxa upp mitt barn nu och automatiskt ta lärarens sida. Och hurudan mamma skulle jag vara, om min grundinställning inte är den, att jag litar på mitt barn och vill försvara hen? 

Vilka konsekvenser handlar det om? Låter ju som en ganska skitnödig lärare. Barnen är ju bara 13 för tusan. En tillsägelse av läraren och att hon kontaktat dig borde väl vara tillräckligt. Att behöva ha ett samtal för detta är ju... ganska skitnödigt.

Du hänger upp dig för mycket på "personligt påhopp". Det spelar inte så stor roll vad läraren kallade det. Juridik kan du glömma, barnet är inte polisanmält.
Skrivmateriel som barnen får av skolan och som förvaras i skolan är inte barnens privata tillhörigheter.

Ta till dig att ditt barn gjort något olämpligt. Diskutera med ditt barn hur hen kan göra nästa gång. Hur barnet kan hantera sina känslor så att det inte får problem med lärare eller andra. Se det som ett tillfälle där barnet kan lära sig något och utvecklas

Du gör poängen tydlig på ett enkelt sätt.

Du kommer alltså behålla samma inställning nör klasskamrater skriver elaka dikter om ditt barn och låter dessa ligga så ditt barn ser det. När ditt barn gråter och blir ledsen så kommer du svara att det var duktigt av andra barn att ta ut sina känslor i skift? Att ditt barn får skylla sig själv om hon tittar på andras block? 

Denna dikt verkar ju bara vara ännu en sak i en rad problemskapande beteende. Bra att skolan vill ha möte och ta tag i detta.

Jag tycker faktiskt inte att det är så farligt. Inte jättebra, givetvis. Illa vald plats för konstverket.
Dock anser jag att om man som (speciellt högstadie-) lärare inte ens klarar att någon rimmar lite illa på ens namn, ja då kanske man gjorde ett felval i yrkeslivet. 

När man hör på radion om hur en del lärare har det på jobbet nu för tiden så framstår detta mer som ett lite halvcharmigt försök till poesi.
Senast igår samtalades det i P1 morgon om hur det kan gå till på högstadiet och gymnasiet... de lärarna hade nog jublat över att få byta till sig en tjänst som ts barns ordlekande trettonåring.

Ts, uppdatera gärna framöver!

Ts barn har ju kastat böcker och varit utåtagerande tidigare. Då är det ju extra viktigt att stötta hen i hur man beter sig mot andra. De barn som beter sig riktigt våldsamt i skolan har börjat som barn som tänjer lite på gränser. De börjar med små, gränsöverskridande handlingar och om ingen tar tar i det så kan det accelerera snabbt. Barn som ts barn vill och behöver tydlighet och stöd i att hantera krav. 

Då är det ju superbra att barnet lär sig att uttrycka sin frustration på andra sätt än våld.  Att skriva en dikt borde uppmuntras.  

Håller helt med. En en person som definitivt valt fel yrkeom hon inte tål ett rim av en trettonåring.  Det borde kunna hanteras direkt utan att göra någon stor sak av det.  

Ja, herregud, vad är det för fel på oss som tillhör den här föräldragenerationen på ett generellt plan.

Vilka jävla björntjänster man gör sina barn när man i praktiken lär ut att man hela tiden ska ifrågasätta auktoriteter. Lär barnet istället att inte ta åt sig, om kritiken är obefogad. 

Hon, eller han, kommer genom livet ha chefer, överordnader, kollegor och vänner som är på olika sätt, och ibland är orättvisa. Men för individens egen skull är det ju bara att lära sig coping, inte att det är synd om denne för att det är orättvist.

Läraren är en auktoritet som i det här fallet säger vad som gäller, vad du och ditt barn än säger om saken. Ta bättre beslut för ditt barns skull.

I klassrummet är det läraren som bestämmer. Om eleverna följer regler, och beter sig som man ska göra, så blir det inga incidenter. Och som 13-åring så ska det väl inte vara några problem?

Läraren, i det här fallet, är en lättkränkt person på fel plats.
Det finn "missplaced" folk på alla tjänster och dessa har iaf jag ingen som helst respekt för.

Poängen är inte att stånga sig blodig i en kamp om vem som har rätt, vi är människor och det finns ingen absolut tabell över vad som är rätt och fel.

Poängen är att ge barn verktyg för att hantera motgångar och olikheter i livet, där oenighet går att lämna bakom sig med en klackspark istället för att lära barnet bli en neandertalare som snarare tycker synd om sig själv och slutar utvecklas.

Nästa auktoritet kanske är en chef till barnet som då blivit ungdom eller ung vuxen, och det blir svårt att hålla ett jobb eller ha ett sunt liv om man ska sätta sig på tvären varje gång man blir ifrågasatt.