Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor

Jo, din trygghet ska visst bero av nån annan. Den ska gärna bero av din man och att ni kan lita på att ni vill varandra väl och försöka stötta varandra i svåra saker inklusive jobbiga känslor. Då gör ni varandra starkare, varmare, vackrare. Själv känner jag mig halv eller faktiskt sämre än halv nu när jag inte längre har min älskling vid min sida. Tillsammans var vi hela och starka. 

En grundläggande trygghet ska du förstås ha, att du känner dig själv någotsånär och vet att du klarar dig på egen hand, om än halv (eller sådär hel som jag var som människa innan jag upptäckte att jag var gjord för min älskling). Av det du skriver verkar det som du har bra förutsättningar där. Om du förmår ta emot din mans känsloyttringar vet jag inte. Det kan vara ett område där du behöver öva. Ditt sätt att uttrycka dig om hans förmåga antyder det. Alltför många kvinnor möter allt för många män med förakt och avvisande så fort mannen visar känslor som inte är helt behagliga för kvinnan själv. Många män är vana vid samhällets nedlåtande syn sen länge och visar endast obekväma känslor i samband med sport eller möjligen musik. Det ger inte en man många pluspoäng i livet i stort att ge uttryck för obekväma känslor men det är ett måste i ett förtroendefullt förhållande. För att kunna göra det behöver HAN känna sig trygg med hur du bemöter hans känsloyttringar. Det där är tyvärr för män ett damn if you do - damn if you don?t. Kvinnor häver ur sig att män inte uttrycker sig känslomässigt men när män verkligen gör det så möts de med förakt och noll pluspoäng, eller som här på detta forum: minuspoäng i form av nedröster.

För min del har min älskling övat upp min förmåga att uttrycka mig bra, eller snarare har vi övat upp varandra. Det kräver att båda parter står på sig när det gnisslar. Kort sagt är jobbiga mot varandra. Där har anknytningsteorin sina poänger, flera har varit inne på det spåret tidigare. Min älskling och jag redde ut det där, efter ett katastrofalt gräl. Vi gjorde typ haveriutredning. Båda har vi en i grunden trygg anknytning (ett utslag är att vi kan vara oense utan att gå sönder) men min älskling drar åt otrygg ambivalent och jag drar åt otrygg undvikande. Pga våra bakgrunder. Och det var de här otrygga mönstren som kom fram i katastrofgrälets mest helvetiska minuter. 

Sen hände det fantastiska att vi kom vidare och förbi katastrofen och blev starkare och bättre och än mer samhöriga. Genom att vi satte ord på de skitjobbiga känslorna inför varandra och försökte förstå oss själva och varandra. Det där hände varje gång vi gick igenom en svår fas, att vi blev starkare tillsammans. Det gav den tryggheten jag menar du kan bygga med din man. Det är en övningsfråga att ta hand om sina egna och sin älsklings kantigheter.

Ev har ni liknande kombination av anknytningsmönster som min älskling och jag. Men kanske att ni har det lite för lätt i tillvaron: din man kan på olika sätt fly och du kan komma undan med att möta hans försök till känsloyttringar med oförståelse eller avvisande, om det nu är det du gör. Livet knallar på ändå.

Jag har haft ett sådant förhållande också. Där kom vi aldrig framåt. Vi nådde i bästa fall någon slags vapenvila efter de sällsynta grälen, en överenskommelse att sådär säger du faninte igen. Men min kvinna kom under våra år tillsammans aldrig förbi sina egna föreställningar, kunde aldrig möta mina känslor eller ta in mina perspektiv, satte upp staket runt sina egna och jag gav till slut upp. Hon hittade på sin egen verklighet om vad jag sagt, gjort och tänkt istället för att stämma av med själva källan, mig. Där var jag alltid boven och hon själv alltid utsatt på nåt vrickat sätt. Kärleken dog också där eftersom jag kände mig ensam och utestängd. Efter det blev jag defensiv och undvikande och levde länge medveten om att jag inte älskade henne men vi var ändå ett par utåt. Livet knallade på. Tills jag drabbades av en svaghet jag inte själv rådde på och hon svek mig eftersom det i vanlig ordning i hennes värld minsann var hon som var utsatt. Jag levde vidare med det också, fruktansvärt ensam men fortfarande i par.

Så det är väl lite som Madonna sjöng, make him express och det däringa