Hur många gånger låter ni ert vuxna barn flytta hem?

Ingen gång.

Det behövs inte eftersom han redan bor med en kompis i en lägenhet som vi ärvt, så var det problemet löst.

Ännu har det inte hänt, men självklart är våra barn alltid välkomna om de skulle behöva det.

Jag flyttade tillbaka efter ett misslyckat samboförhållande när jag var 22. Bodde sen hemma lite till och från medan det att jag pluggade i andra städer ett par år. Min bror flyttade tillbaka några år med. Är över 30 nu men jag och barnen skulle absolut få flytta in igen tillfälligt om jag behövde. 

tänker göra samma mot alla barnen, det kan vara det som gör att man tar sig ut ett dåligt förhållande eller annan ohälsa. 

Jag hann bli nästan 25 innan jag flyttade slutgiltigt.
Bor i Stockholm. Kunde ej köpa br och hr är inte det lättaste.
Jag hoppas att vi kan hjälpa dotter att flytta den dagen hon vill.

Är 35 år och har flyttat fram och tillbaka från eget boende till "hemma"  p g a saker i livet förändras. Har alltid varit välkommen hem till mina föräldrar och mitt barn kommer också vara det om h*n skulle behöva det.

Jag kommer vara tillåtande, då jag själv fått smaka på att vara ovälkommen i mitt barndomshem. Även den dagen min (nu 4-åriga) dotter är i min ålder och har egna barn och av någon anledning skulle behöva flytta hem igen. 

Det är en fruktansvärd känsla att tvingas bo på gatan/i bilen när ens barndomsrum står orört som en slags altare till något som ens föräldrar "förlorat".

Nog svårt att sätta en siffra på antal gånger.

I vuxen ålder hamnar dom i någon kris på något sätt så klart man hjälper till.

Men vill dom flytta hem har jobb och livet är som en vanlig svensson men vill ha mer pengar över till nöjen kommer jag säga nej.

Jag är det hemvändande barnet. Första gången var efter att jag slutat högskolan. Var 25. Bodde hemma drygt 9 månader innan jag flyttade in hos pojkvännen jag träffat. 

Andra gången var för ett år sedan när det tagit slut med ovan nämnda pojkvän (då sambo och far till mina barn). Det var ett stormigt uppbrott och jag och barnen fick flytta hem till mamma i två månader innan jag fick tag i en tillfällig lägenhet. Var då 47.

Jag är alltid välkommen hem till mamma om livet rasar samman. Mina barn kommer alltid att vara välkomna hem till mig om det kör ihop sig. Man ställer upp för varandra. 

Mina barn är inte vuxna ännu, men snart, sonen kommer troligtvis att flytta för att plugga nu till hösten. Han är 19 år. 

Jag räknar med att båda barnen kommer att flytta hem i perioder åtminstone fram tills de slutat plugga, eller omkring 25-års åldern. Sommarlov eller landa mellan studier/jobb/havererat förhållande. Jag kommer att välkomna dem alltid så länge de behöver det och jag har utrymme.

Jag flyttade hem till min mamma i några omgångar medan jag pluggade, kanske fram tills jag var 23 eller nåt. 

Till min pappa fick jag aldrig komma hem igen efter att jag flyttat. Det satte hans fru stopp för. 

Väldigt känslig fråga. Ett barn vill inte bli utkastad. Om man står ut med att de flyttar hem igen så kanske det kan funka i några månader, men det behövs nog varsamma samtal om det här att bli vuxen och sköta sig själv. Och att man själv inte bara är förälder, man är människa också.

Min dörr står alltid öppen för mitt barn. 

Med det sagt hoppas man ju att barnet när han blir vuxen kommer att klara sig själv. Men vi vet ju hur bostadsmarknaden ser ut och det kan bli lite fram och tillbaka innan de kan flytta ut för gott. 

Bor du ihop med pappan, eller med någon annan man? Funkar ditt eget liv lika bra om ditt barn bor hemma? Tar barnet full hänsyn, betalar för sig?

Min son är 13 år :) och jag bor fortfarande med pappan, men ligger i skilsmässa - en lugn skilsmässa. 

Mitt liv som mamma har alltid funkat bra eftersom jag bara har ett barn. Jag har alltid kunnat göra allt jag vill göra. Vi är ju två föräldrar.

Får se hur min son är som vuxen men jag hoppas han är lika trevlig och ordentlig som han är nu!