Jag vet hur du känner dig, jag har varit där.
Jag ska undvika trådkapning och inte prata om mig själv, jag förstår att jag har problem och alltid haft, gått igenom en massa men det gör att jag har erfarenheter som jag kan dela med mig av.
Jag menar det när jag säger att jag vet hur du känner dig och att jag har varit där.
Att man inte passar in i det fyrkantiga skolsystemet innebär inte att man är en loser, men det tungt att inte få delta i ritualer, stå som en idiot med en mössa och skrika "vi har tagit studenten" på ett flak. Att känna att man inte duger.
Du verkar inte ointelligent. Att du inte klarade skolan är inte ett betyg i sig på dig som person, säger inte något egentligen negativt om dig. Hur var dina förutsättningar för att klara grundskolan?
Hur var det hemma?
Var det bra? Kaos?
Fick du stöd, läxhjälp? Brydde sig någon?
Hur var det i skolan? Såg de dig eller blev du avfärdad när du behövde hjälp?
Skolkataloger och annat är det väl ingen som tittar på annat än i nostalgiskt syfte, en person som inte kände dig då och skulle se bilden idag, skulle inte ens reflektera över vilken klass/program du gick i.
Jag känner igen mig själv även där, min skolgång blev lidande, jag gillade skolan, men gick från att ha stöd hemma till att inte ha något stöd alls. En period fick jag inte ens gå i skolan, sen bytte jag skola, blev flyttad till en annan stad. Fick ingen hjälp där jag bodde. Bara krav. Jag gick ut med 3.2 i betyg på en 5.0 skala.
De berömde mina fosterföräldrar för att mina betyg gått upp från 2.7, men de hade inte gjort jobbet. Däremot smilade de och tog åt sig äran.
Jag frågade dig ovan, "hur var det hemma?" om någon skulle frågat mig det då, hade jag sagt att det var ett helvete på jorden. Mitt självförtroende är högt, men min självkänsla och självrespekt är låg. Jag kan förstå varför idag. För att mitt liv var dåligt och jag behandlades dåligt. Trycktes ned. Inte i skolan, men i hemmet.
Trots allt lyckdes jag ändå ok, och tog mig in på Natur, men där var det svårt. Kraven var högre samtidigt som jag blev än mer motarbetad i hemmet.
Jag minns hur tungt det är att behöva hoppa av Natur i 2an. Lokalerna är fräscha, vi har datorer överallt (detta är 1997/1998, man delade stationära datorer), och det är en miljö som överlag är fräsch och man känner sig som att man har betydelse. IV huserades i en gammal sliten kåk, det var som att komma till en annan planet. Merparten satt och bara rullade tummarna eller ställde till det, jag fick ingen hjälp, bara att jag skulle läsa samhällskunskapsboken och ingen att tala med, sen skulle jag få göra ett prov. Så ingen handledning, inga lektioner. Bara jag och en bok. Och hur ska man få in det i huvudet? Det är skittråkigt, jag är inte intresserad alls, jag vet inte varför jag ska läsa sam, jag vill ju hålla på med IT och natur men klarar inte av det pga motarbetad hemifrån.
Jag hittar en gammal dator, en 386a, den har inget internet, inga spel ingenting, ingen bryr sig om den för den är så gammal. Men den har fungerande tangentbord och mus och den har Microsoft Word 4.0 eller något. Den är antik redan då. Så jag lär mig två saker på de månader jag är där. Jag lär mig att skriva på tangentbord, korrekt fingersättning, så att jag inte behöver titta när jag skriver, det är en plåga, jag täcker mina händer med en handduk och det går otroligt långsamt att skriva. jag vet var tangenterna sitter men inte vilka fingrar som skall gå var, men det blir bättre med tiden och till slut kan jag skriva snabbare än någon jag känner.
Jag skriver av boken, för det gör att jag måste repetera den hela tiden. Den är skittråkig och jag går igenom den ett par gånger. Skriver provet får VG i ett ämne jag inte bryr mig om inte känner något för, idag har jag glömt det mesta för det fastnar inte men jag tar mig igenom provet.
Men sen hoppar jag av i vilket fall och när flaken åker förbi "vi har tagit studenten!" så känner jag mig som en loser. Som du skriver.
För att jag vet att jag kunde bättre, hade presterat bättre om jag hade fått stöd i hemmet om jag inte blivit föräldralös och påtvingats en familj som var galen.
Jag hade haft 4.0-4.5 i betyg, inte 3.2. Jag hade klarat mina studier i Natur och andra problem jag inte tar upp här, men jag blev motarbetad. Det är något jag förstår nu närmare 30 år senare.
Så min självkänsla var låg, mitt självförtroende var inte så bra, jag hade inte klarat allt. Det blev en massa dåliga jobb och jag ville studera, men kom inte in nånstans. Men till slut blev det en KY utbildning inom nätverk och programmering, senare IT-säkerhet. Och jag fann en glädje i det, även om det var svårt ibland, och till slut kom jag in i IT branschen, då var hindret att jag hade utbildningen men inte erfarenheten och erfarenheten kan man inte få om ingen vill anställa en.
Vi kan inte ändra vad som gått fel förut. Jag önskar ibland att jag hade en tidsmaskin och kunde gå tillbaka och rädda mig själv, men det är drömmar. Vad man kan göra är att göra saker nu.
Vad vill du göra? Vad är dina drömmar?
Gör en plan, sätt ett mål. Finn en väg till det.
Jobbar du idag? Vad gör du på dagarna?
