Är hopplöst förälskad i en fd elev

Ja, det är väl vad jag är. Det är hopplöst att vara förälskad i någon som inte hyser samma känslor och det är hopplöst därför att jag älskar min fru och vill inte mista min familj.  Så hopplöst är det i alla fall. Om jag är förälskad kan kanske diskuteras, snarare besatt skulle jag säga.  Jag tänker alldeles för ofta på henne, undrar vad hon gör, hur det går med senaste projektet osv. Till vardags kan jag tänka vad skulle hon ha tyckt om det där, eller undrar över vad hon skulle ha gjort i en viss situation.

När vi senast bytte bil och funderade på om vi skulle köpa en elbil så undrade jag självklart vad hon skulle ha gjort. Det är så mycket i vardagen som har kommit att involvera henne. Och jag kan inte styra det.   Detta är ett problem för mig och på något sätt måste det få ett slut.

Kommer nog att ta hjälp av psykolog tillslut men detta måste i så fall inbegripa min fru och som jag sagt åtskilliga gånger så är jag rädd för hur hon kommer att reagera.

Du behöver inte blanda in din fru. Du klarar ju av idag att hålla saker hemliga för henne, och det utan större samvetskval. 

Nu måste du förklara för mig varför jag ska ha samvetskval, men inte blanda in min fru. Det låter på dig precis som om jag skulle ha hemlighållit någonting från min fru som skadar henne.  

Det är detta jag inte riktigt förstår. Jag har aldrig hemlighållit mail, mobilsamtal eller möten. När jag tänker på det så har nog min fru träffat kvinnan i flera sammanhang än vad jag gjort och varje gång har hon haft en hälsning med sig till mig. Så det finns inga hemligheter förutom vad som rör sig i min hjärna. 

Om nu min fru skulle reagera som du gör så vore det väl rent idiotiskt av mig att berätta  vad som rör sig i mitt huvud och det skulle inte vara juste mot henne tänker jag. Nu är jag ensam om problemet, berättar jag blur vi två med problem.

Jag har aldrig tidigare förstått hur människor kan ha idoler som de nästintill dyrkar.  Min fru har en idol och går på alla artistens konserter hon har möjlighet till. Hon brukar säga att han är hennes frikort, naturligtvis skämtsamt men , vem vet.   
Varför skulle mitt hjärnspöke vara annorlunda än hennes idoldyrkan?  Jag känner mig inte minsta rädsla över hennes frikort så varför skulle hon vara rädd för mitt hjärnspöke?

Men jag förstår väl inte hur kvinnor fungerar.

Ja du, varför vågar du då inte berätta om ditt hjärnspöke, om det nu är så oskyldigt och du inte har dåligt samvete över det? Något är det ju som hållit dig tillbaka i alla dessa år.

Det är där du får börja nysta, varför du inte vågar berätta. Du känner ju din fru bättre än vi andra. Men skyll inte på andra att du inte vågar berätta, du har ju haft dessa känslor i många år.

Men nu får du väl ändå ge dig. Du tycker inte att du ska ha samvetskval för att du är förälskad i någon annan?

Just därför att jag inte vet hur min fru kommer att reagera.  Om man läser vad som skrivs här och i andra media får man intrycket att vad jag går igenom är att jämställa med otrohet.  Läste någonstans om psykologisk otrohet, visste inte ens att det existerade. 

Och JA jag är verkligen rädd för att förlora min fru och familjen. Är det så konstigt?

För att ha dåligt samvete måste man väl med vett och vilje gjort någontig. Vilket jag inte har? och vill inte heller.

Om du kunde ge mig ett recept på hur man kan undgå att få känslor för en annan människa så tar jag gärna emot det.  Jag valde inte att känna som jag gör. 

Svårt att ta dig på allvar nu. Lämnar tråden.

Jag förstår inte varför du måste berätta för din fru att du går till en psykolog. Du kan väl gå på arbetstid, då vet inte hon något om det.

Beroende på vad du och din psykolog kommer fram till kan du berätta något senare. Det kanske finns något i ditt tidigare liv som gjort dig så besatt av denna kvinna.

Tror jag ger upp nu, Den ene anklagar mig för att ha hemligheter för min fru medan du tycker att jag ska hemlighålla eventuellt psykolog besök.   Men detta visar nog hur knepigt det hela är.  Å ena sidan så borde jag ju prata med min maka om  detta men å den andra så riskerar jag att allt går överstyr.

Någon har slutat ta mig på allvar vilket är förståeligt eftersom jag kanske övertänker och kanske är är orealistiskt  rädd för att bli lämnad.

Jag kanske ska ta ett enskilt hemligt samtal med psykologen först och därefter bjuda in min fru till följande samtal.  Nu brukar jag aldrig göra något i hemlighet med det måste nog bli så denna gång.

Ja du,  vad du ska göra för att sluta tänka på henne?
Det enda man kan göra om man är intresserad av någon ouppnåelig är väl att försöka leva sitt liv så tillfullo som möjligt och hoppas på att det leder till att man tillslut träffar någon annan, som kan ta över tankarna istället..

Om tankarna på henne hindrar dig från att leta efter någon annan är det säkert bäst att inte ha någon kontakt med kvinnan

Det är väl egentligen bara att fortsätta som du gör nu? Alla förälskelsekänslor klingar av efter ett tag och medan de finns kan man ta fördel av dem. Förälskelse gör en ofta piggare, gladare och skyddar mot depression. 
Jag var kär i en person som det aldrig hade funkat med av flera anledningar. Personen visste inte. Det var under 3-4 år och visst hindrade det mig från att träffa någon annan, vilket jag egentligen inte ville. Så lät tiden vara min vän. Väldigt ovanligt att vara blixtförälskad i samma person år efter år med samma styrka, oavsett om man "fått" personen eller inte.
Förälskelsekänslorna gjorde mig gladare, hade mer energi för idrott och jobb och annat vilket gynnade mig positivt. Däremot hade jag behov av att prata om det, ville prata och tänka på personen hela tiden då det gav lycka och pirr.
Gissar att det är därför du startat tråden, åtminstone en anledning, för att få prata om henne? Tänka på henne?
Då du är gift så kan du inte prata med vem som helst, skaffa en professionell samtalskontakt som du kan tala obehindrat med. Sen är det bara att vänta på att känslorna ebbar ur.

Läst större delen av tråden och håller inte med svaren du fått då de verkar bygga på idén om att kärlek bara räcker till en person och att ett hugg minskar elefanten i rummet.

Jag tror på att du skulle må bra av acceptansövningar och kuratorsamtal.

Boka hos vårdcentralen (en del företag har det också som företagsvård) de brukar kunna erbjuda 3 tillfällen som ibland räcker gott och annars förlängs det.

Acceptance meditation finns på Youtube, välj någon som känns bra i en tidslängd som passar dig.

Detta är en fantasi du flyr undan livet med och precis som du själv insett gör den dig illa. Den har endast lite med föremålet eller din familj att göra och så mycket mer med vem du vill vara och vad du vill med ditt liv.

Det är vad jag tycker att du ska säga till din fru, att du känner att du utan att vilja det dragit dig undan familjen, att du (med det du vet i dag) vill vara en aktiv del och att du ska gå till en kurator för att samtala om livet för att få större förståelse för din egen önskan. Säg som här, kanske är det en medelålderskris, en lättare känsla av förlust av det du trodde om livet eller en tid för utveckling.

Det du då gör är att inte såra henne, för det finns inget att såra med. Du öppnar upp ett samtal om hon märkt av att du varit distanserad, om det som ni två drömde om livet och om önskningar i livet som du och din fru har. Och du ger dig själv möjligheten att gå utvecklas.

Hoppas att du kan acceptera att livet blev annorlunda och att du hittar vad du önskar framåt.

Stort TACK för dina råd som känns väldigt insiktsfulla. Du sätter verkligen fingret på mitt problem. Det har egentligen ingenting med någon person att göra utan handlar om någonting annat.

Visst kan det handla om någon sorts medelålderskris men det kan också vara en pressad arbetssituation som manifesterar sig på detta sätt. 
Jag tar ditt råd om att kontakta vårdcentralen så får vi väl se vart jag hamnar.

Än en gång TACK för ditt engagemang.  Jag höll på att ge upp här. Många av svaren gjorde mig mig bara mer orolig över framtiden.