Någon kvinna här som aldrig kan bli vän med män?

men man kommer alltid ditt i slutändan. 

Många män är tyvärr bara ute efter en sak, men själv har jag lärt känna några underbara män som jag blivit bra vän med, och vi gör saker tillsammans och umgås utan att någon av dem har några förväntningar på "något mer". Jag är väl en ganska typisk pojkflicka och känner att jag får mer ut av att umgås med män än med kvinnor. Kvinnor tävlar ofta med varandra, intrigerar och pratar ner andra bakom ryggen. De drivs ofta av avundsjuka och missunnsamhet och pratar ofta om sådant som jag inte är intresserad av.

Min erfarenhet med. Män från storstäder är ofta mer sofistikerade och civiliserade, lite annat än Bond-Oskar från Knallhult, med stort helskägg och stor prilla under läppen, samt ölmage, som spelar "Fruntimmer sa en ha å knulle mä" av E. Meduza på högsta volym i sin volvo.

Börja med att tänka könsneutralt .. en vän är en vän och inte ett specifikt kön. 
Vänskap växer fram ur gemensamma värderingar,  intressen etc.. att få fler vänner handlar om att befinna sig i såna sammanhang där man möter många människor av olika sorter och åldrar. 

Du behöver också göra dig själv könsneutral.  Spela inte på kvinnlighet , flörta absolut inte,  gör inte såna saker som anspelar på utseende eller som att du möter en eventuell dejt. Skicka inga selfies med putande läppar eller liknande.  

En manlig vän är självklart inte alltid singel... letar du bara singelmän så letar du en partner. Låt bli det. 

En manlig vän kan lika gärna vara gifta  Leif 70 år med förtjusande fru som blir extra mormor ,  eller den där nervösa och svettiga it-nörden på jobbet som är rädd för kvinnor och högst troligt är gay  eller den schyssta bilmekanikern jämngammal med dig och pappa till 4 döttrar ...

Majoriteten av mina manliga vänner är gifta och jag umgås både med och utan fru emellanåt.  Och även jag dejtar och har förhållande och introducerar mina partners för vännerna genom åren. Ingen skulle ens drömma om att komma med skamliga förslag eller antyda något annat.  Varken jag eller dom.  Just för att vänskapen är baserad på annat än utseende och vem som är singel.. 

Jag har alltid hängt mycket med killar och haft många killkompisar.

När jag var liten lekte jag jättemycket med killar och var rätt vild (fysiskt) själv. Pappa klippte mig kort för att det var praktiskt och jag brydde mig inte och då fanns det många som tog mig för pojke. Spelade alltid fotboll med killarna på rasterna, lekte herre på teppan i snöhögarna och brottades med killarna o s v.

Sen på högstadiet blev det svårare. Innan hade man på nåt sätt aldrig riktigt tänkt i banorna av potentiell pojkvän eller så. Den perioden hade jag ingen nära vän som var pojke utan det var liksom lite trevande från alla håll.

På gymnasiet däremot var min bästa vän en kille. Han var tillsammans med en av mina tjejkompisar och riktigt usel som pojkvän men fantastisk som bara vän. Vi  umgicks massor på skolan och en del utanför både själva och med andra.

På universitetet valde jag en utbildning med stor majoritet män. Fick massor av jättefina manliga vänner och likaså senare under mitt yrkesliv. Jobbar mest med män. Mina närmaste vänner är män.

För mig finns det olika typer av vänskap. Den där man är som syskon. Jag har en sån kompis från studietiden där det är otroligt tydligt. Jag har aldrig känt någon attraktion till honom och vi umgicks hela tiden. En period sov vi hos varandra flera gånger i veckan men aldrig i samma säng. Han sov i en soffa hos mig, han hade en extra madrass hos sig. Vi kollade serier, pratade hela nätterna men var aldrig fysiska på något sätt. Inget hångel, knappt någon kram om det nu inte var så att vi snabbt kramades om vi inte setts på länge.

Sen finns det manliga vänner där man är överens om att det finns en attraktion men att man inte ö h t ska gå den vägen. Det går utmärkt om man är överens. Aldrig hånglat med någon av de här vännerna heller men det kan vara lite skämt under bältet. Dock absolut inga seriösa förslag eller så. Men lite glimten i ögat och lite en vetskap om att ifall både varit singlar hade man kanske iaf provat. Det här funkar i princip bara helt klockrent så länge både är upptagna och lyckliga i sina förhållanden.

Sen finns det den typen där den ena är upptagen och den andra inte och dessutom kanske önskat att denne hade något. Här får man vara supertydlig och också hålla lite avstånd. Vara noga på signaler om den andre börjar bli intresserad för det är inte schysst om denne tror att det kan bli något och det gagnar inget och inte heller vänskapen. Det här är den svåraste men kan funka bra bara man balanserar rätt.

Sedan så kan man också vara vänner (riktiga vänner) som gör allt vad vänner brukar hitta på.
Umgås, fika, hitta på roliga aktiviteter osv
Men, även ha sex med varandra.
Så kallade vänner med förmåner.

Jag hade en sådan vän i 4 år.
Det fungerade hur bra som helst.
Ingen av oss kände någon förälskelse eller kärleksattraktion.
Det var en ren vänskap precis som med vilken vän som helst, förutom sexet då.

Det var heller inte alltid som vi hamnade i säng, men kanske var fjärde gång vi sågs. Det var så naturligt och otvunget eftersom vi båda var så inställda på att vi bara var vänner.

Vi är fortfarande jättenära vänner, men ligger inte med varandra då en av oss nu har partner. 

Hade två killkompisar för några år sedan som jag hade samma hobbys/intressen med, ena träning och den andra foto. Vi umgicks då och då, men tyvärr så kom det fram att båda var intresserade av mig, ingenting hände med någon av dom då jag tog avstånd efter jag kände att dom ville ha mer än vänskap. 

Kan fortfarande tycka att det var synd då det var bra killkompisar, men kände att jag inte kan vara vän med dom när det finns ett intresse. Så idag har jag inga killkompisar. 

Det går absolut att tjejer och killar kan vara vänner, men ibland så händer det att man får känslor. 

Jo. Jag tycker lite så men ändå inte. Jag upplevde när jag var barn att det var kul prata med pojkar, deras intressen är mer som mina. Jag har inte lätt för det tjafset som är bland kvinnor, inte lätt för att intressera mig för ytan på det sättet som man tycker att tjejer ska göra. Jag gillar inte kläder och sånt, i så fall gillar jag intryck. 

Det går väl att känna dem. Det är svårt det kapitlet med romans men man kan hantera det för att man håller distans lagom när man vill. Men det är jobbigt med komplicerade känslor samtidigt, jag vet inte vad jag ska säga.

Gammal tråd och kanske ett irrelevant svar, men min erfarenhet som man är att kvinnor har en tendens att tro att jag raggar, när jag i själva verket bara vill umgås som vänner. 

Det kan vara en tjej på jobbet som jag kommer väldigt bra överens med och som jag kanske vill ta en lunch med. (Min sambo vet givetvis om detta och är helt ok med det)

Det kan vara en forum-vän som jag har mailat med i flera år och tänker att det hade varit kul att träffa live över en kopp kaffe. Även detta med min sambos goda minne. 

Men som sagt... När jag har föreslagit detta verkar dom alltså tro att jag flörtar och drar sig sen undan.
Jag kan inte se något flörtigt i vad jag har sagt eller gjort. 
Trist. 

Jag uppskattar verkligen att få en kvinnas perspektiv på olika ämnen och att få lite annan input på livets svåra frågor.

Så mitt svar är väl egentligen att det är lika svårt åt andra hållet också. Synd att det ska vara så. 

Sen håller jag absolut inte med dom i tråden som hävdar att en kille inte kan vara vän med en tjej utan att vilja ligga. Löjlig inställning tycker jag. 

Haha låter som att du verkligen har varit i de djupaste släkt trakterna där man spelar banjo, dricker rödsprit och saknar ett antal tänder!

Tro mig, jag är uppväxt på glesbygden/ landsbygden och det fanns klara anledningar till att jag valde att flytta till storstaden tidigt som ung. Har man verkliga ambitioner med sitt liv går det inte att bo i en efterbliven liten håla med bakåtsträvare och SD-röstare som försöker hålla en tillbaka och stanna utvecklingen, samt folk som inte kan föra en konversation som inte går ut på sport, bilar, supa eller knulla.

Jag är inte alls förvånad av att den typen av svagbegåvade män som bor i glesbygd inte lyckas attrahera någon kvinna.

Jag är också uppväxt i glesbygden, inlåst i huset så fort jag kom hem från skolan och hela somrarna.. Jag förstår din önskan om att komma in till stor staden för att få socialt umgänge.. jag förstår det VERKLIGEN! Men det försvarar inte. Vet inte om du försöker kränka mig eller något sådant, men kan garantera att jag varit med långt fler än dig, TYVÄRR! För idag mår jag bara dåligt över det.. För i grunden är det Kärnfamiljen som är det rätta och det man borde värna om att skaffa sig inte förstöra sitt liv med hjälp av Alkohol! 

Min erfarenhet har varit blandat. 3 av mina killkompisar ville inte ligga eller dejta dock fick jag känslor istället för alla 3 inte samtidigt såklart. Ena var jag i gymnasie åldern ena runt 37 3dje 40.  
1 av har varit helt neutral ingen har känslor. Fortfarande vänner o varit i 9år.
Nu har jag en killkompisar jag har känslor . .
Så de verkar som att de är ganska vanligt ändå att den ena får känslor. Men beror kanske på om man är upptagen när man blir vänner eller singel
Jag är ganska säker på att min killkompisar inte är intresserad så ska försöka glömma känslorna o bara vara vän