"Ditt barn gör mitt till en mobbare"

De flesta verkar tänka ungefär likadant. Ska försöka förklara situationen.

A och B är bästisar sen tidigare, när C börjar i klassen. Då blir de en trio som snabbt visar de klassiska problemen med tjejtrios. C börjar gradvis hacka mer och mer på A och säger upprepade gånger att "tjejer kan inte umgås tre". Efterhand börjar B haka på C. De viskar och fnittrar etc. De bor nära varandra och umgås mer på fritiden än A och B. Det slutar med att A lämnar gruppen och låter B och C umgås själva. Bs mamma säger då detta till Cs mamma.

Är det ditt barn som är C? Ska du försöka jobba tillsammans med föräldern till B och försöka lösa problemet?

Vissa driver på, vissa driver med, vissa andra är beredda att ta lite skit för att stå upp för sina värderingar.
Blir man grupptryckt av den nya tjejen i klassen att mobba sin bästis är man en sån där som driver med. Det är också väldigt bekvämt för de som är lite moralsvaga att skylla på grupptryck när de är skitstövlar eftersom de ifrånsäger sej ansvaret.

"Inget är svart eller vitt, man måste inte vara en skitstövel för att följa en ledare."

Nej, det måste man ju inte, det beror ju på ens handlingar, och om den nya tjejen i klassen får vara ledare eller inte beror ju på om andra låter henne vara det.

"Du smiter undan ditt föräldraansvar, vilket är vanligt hos föräldrar till mobbare.'

Det är ju precis det föräldern till den andra mobbaren gör.

Genom att lära dem att skylla på grupptryck när de mobbar?

C verkar vara det största problemet, men B är inte utan skuld. Detta är inte grupptryck i vanlig mening. B valde C framför A. Och nu försöker B:s mamma lägga hela skulden på C. Inte snyggt gjort.

Både B:s och C:s föräldrar har en hel del att ta tag i, gällande sina döttrar. Sen är det inte säkert att A vill komma tillbaka till kompisgruppen. Ibland glider kompisar ifrån varandra eller slutar umgås av andra skäl. Och hittar nya kompisar.

For the record: Min dotter och hennes kompisar har umgåtts både 3 och 4, utan att det har varit några problem. Sen är barn inte alltid sams, men det gäller även sonen och hans kompisar. 

Det låter som en variant av: ?Look what you made me do.?

Man skyller ifrån sig, skyller sina egna handlingar (eller i det här fallet barnets handlingar) på någon annan.

Sen kan det finnas förmildrande omständigheter. Det är inte samma sak som att skylla ifrån sig. I tjejtrion du beskriver TS, verkar C vara dominant och manipulativ på ett sätt som de andra tjejerna har svårt att värja sig mot.

Vissa har helt enkelt lätt att få andra med sig. Så är det både bland barn och vuxna, fast på delvis olika sätt.

Kanske är det egentligen detta B:s mamma menar, men uttrycker klumpigt. 

Grupptryck gör en inte oskyldig. Man väljer ändå själv att göra det man gör, men man gömmer sig bakom "Men alla andra gör det också!". Och jo, då är man en skitstövel, om man beter sig dålig mot någon, bara för att andra gör det.

Det påminner mig om något jag läste nyss, som hände för flera decennier sedan. En konstnär ställde sig upp som objekt och under en viss tid kunde besökarna göra med henna vad de vill, utan konsekvenser. Många valde att misshandla henne. Många tycker att människan i sig är god. Jag tycker tvärtom - människan är ond, det är lagar och samhället och grupptrycket som ser till att de flesta sköter hyfsat. 
Det man gör, när man skyller sitt hemska beteende på grupptryck, är att man gör något man vill, men inte vågade tidigare. Men när man kan göra det och framställer sig som oskyldig, då passar man på.Det är inte jag som är TS. Och att smiter sitt ansvar är exakt vad man gör, när man argumenterar som mamman TS beskriver och som du själv argumenterar. Man skyller sitt agerande (eller sitt barns) på någon annan. Och ja, det är absolut vanligt hos föräldrar av mobbare - smiter undan sitt ansvar genom att säga att deras barn skulle ju aldrig göra något sånt, om det inte hade varit för grupptrycket eller liknande och att det därför är någon annans fel.

Jag anser också att människan i grunden är ond och att lagar och regler krävs för att hålla dem på plats. Du har väl hört om Zimbardoeffekten, ungefär samma experiment som din konstnär gjorde? Men just därför är det så viktigt att gå på de som är drivande i mobbningen, i detta fall flicka C. På samma sätt som man måste gå på gängledarna och de som värvar nya rekryter i kriminella sammanhang. Och det just för att människor i grunden är onda och lätt förleds till elakhet.

Så mamma B gör helt rätt som tar upp detta men måste förstås också ta itu med sin dotter!

Jag tycker att det där är en ganska hemsk människosyn. Forskning tyder snarare på att människan av naturen varken är god eller ond, utan bådadera, beroende på situation mm.

Evolutionärt har både våld och samarbete varit nödvändigt för överlevnad.

Vi vet av historien att människor är kapabla  begå ofattbara illdåd. Men det finns också exempel på motsatsen. Och de flesta är varken eller, varken Hitler eller Moder Teresa.

Den sk Fernissa-teorin stödjer det ni påstår, att vi i grunden är själviska och våldsamma, och att civilisationen bara är en tunn fasad. Vid krig eller naturkatastrofer kommer t ex affärsinnehavaren inte att dela ut förnödenheter till drabbade. Han kommer att låsa in sig i sin butik med ett skjutvapen. Det uppstår ett slags allas krig mot alla, enligt teorin.

Men liknande händelser i verkligheten har visat att det inte stämmer. Efter tsunamin, stormen Katrina etc, öppnade affärsinnehavare sina butiker och började hjälpa folk, privatpersoner hjälpte till, många öppnade sina hem för nödställda. T om ombord på MS Estonia hjälpte nödställda varandra så gott det gick, trots att färjan sjönk i rekordfart och alla ombord befann sig i en extremt farlig situation, där det i slutändan handlade om att rädda sig själv och försöka hålla sig vid liv.

Vi är inte så onda och barbariska som ibland påstås. En flicka som försöker stöta bort en annan flicka från en kompisgrupp, gör absolut fel och hennes beteende måste få tydliga konsekvenser. Men det behöver inte ske av ondska eller elakhet. Det kan handla om osäkerhet, rädsla att själv bli utstött osv. Även om det inte är någon ursäkt. 

Håller verkligen med.

Jag försöker lära mitt barn att HAN är ansvarig för sina handlingar. Det går inte att skylla på att kompis x gjorde si eller så. 

Han är fem. Ännu mer så om det gäller en högstadieungdom.

Exakt. Mitt barn är 7 år och såklart försöker han - som barn gör - oftast skyller på att "Men kompisen gjorde ...." eller "Kompisen sa ...." när han gör något tokigt. Mitt svar är alltid densamma, nämligen att det kvittar vad kompisen gör eller säger. HAN behöver håller sig till reglerna, även om kompisar inte gör det eller säga något annat. I detta sammanhang brukar jag också klargöra att han inte är ansvarig för kompisarna. Att gärna FÅR säga till kompisarna, när de gör något han vet är fel, men att han inte MÅSTE. 

Det ligger i tiden tyvärr att resonera på det sättet. Men oavsett hur din dotter än beter sig, så har din dotters kompis ett eget ansvar för hur hon agerar. Att hon också är en mobbare är inte din dotters fel. 

Mitt barn är inte en mobbare, vännerna däremot.

Men vem är din dotter i konstellationen a, b eller c?

A. Hon är tillbaka med B igen, men C fortsätter försöka skapa problem...

Men hur vet du det? Du kan ju omöjligt veta hur ditt barn beter sig utanför hemmet. Det viktiga i den här situationen är du verkligen lyssnar och lär och hjälper din dotter så mycket du kan. Om hon har varit med på mobbingen behöver du kunna lära henne vad det verkligen innebär, för det kommer inte bara påverka den mobbades framtid utan även hennes.

Låter verkligen jobbigt. 

Hur har b och cs föräldrar hanterat situationen? Kan din dotter försöka att utveckla andra kompisrelationer?

Behöver ju inte betyda att hon helt ska sluta umgås med b och eventuellt c. Bara att att hon inte blir lika beroende av dem om hon har andra vänner också.

Det är ju det jag gör. Mitt barn mobbar inte, det är hon som blir mobbad.

Bs föräldrar vill inte att hon är med C, men det är ju svårt att bestämma sånt över tonåringar. Just nu umgås C med en annan och jag hoppas det fortsätter så.

Min dotter har det jättesvårt med det sociala, B är den vän hon känner sig trygg med.

Jag förstår att det inte är ett problem man löser i en handvändning men det du skriver låter som en desto viktigare anledning för din dotter att skaffa fler vänner. 

Varken b eller c verkar vara särskilt bra kompisar. Dessutom finns en risk att tjejerna håller på att växa ifrån varandra och att det tar sig uttryck genom de här konflikterna. 

Ju äldre de blir desto viktigare kommer det vara med fler sociala kontakter. I sjuan funkar det kanske med en "bästis" men om något år kommer de vilja göra olika saker ibland, utveckla olika intressen och ha en större kontaktyta. Då är det bra om din tjej har mer än en kompis. 

Ok. Då fattar jag,jag misstolkade det till att din dotter och hennes kompis  mobbade en tredje och din dotters kompis föräldrar klandrade din dotter för vad deras dotter gjorde. Det hade vart illa nog.

Det här är ännu värre. Klandra offret.