En kompis till mig är ganska ful, över 70, flintis och överviktig. Men kvinnor intresserar sig för honom, faller för honom.
En kvinna kan vara hur trevlig, kurvig och vacker som helst, men jag faller inte. En annan är mycket mer alldaglig men jag är torsk.
Vad är det där osynliga, magiska, den röda strålen från ett hjärta till ett annat? Vad är det för subliminala signaler? Dofter? Minnen från uppväxten?
Jag vet inte vad "det" är men något är det. Jag har känt en 15 år äldre man länge nu och vi ses ibland, professionellt, men det är nästan så att jag skulle kunna rymma med honom fast vi båda är gifta. 
Han är inte speciellt snygg men vältränad för sin ålder, han är flintskallig och närmar sig pensionen men ändå... jag vet inte... han har "det".
Kanske är "det" hur han pratar med mig och visar intresse för mig, hur han behandlar mig, hur han kramar mig hårt och länge eller lägger handen på min arm. Kanske är "det" att han tar sig tid för mig när vi ses trots att han har 225 anställda och ett stort företag att sköta men ändå alltid ser till att vi får en lång stund tillsammans där vi inte ens avhandlar affärer alltid utan diskuterar privata saker både högt och lågt.
Kanske är "det" att jag känner mig så avslappnad och hemma med honom. Det känns nästan som att vi är tvillingsjälar eller har hört ihop i ett annat liv. Jag vet inte... men jag vet att vissa personer har "det" och att jag känner mig trygg i hans sällskap och omtyckt. Jag känner mig alltid så glad efter att vi har träffats, pratat i telefon eller messat varann. Han har definitivt "det" men jag kan inte förklara varför så tyvärr så får du inget svar TS, haha.
Vi har olika erfarenheter men en sak är gemensam Vi känner tillhörighet och att relationen är rätt. Det är sen upp till oss att vårda den.
Vi som fått den fantastiska möjligheten att träffa den rätte/rätta för oss kan ibland utrycka oss lite nedlåtande över de som inte haft samma tur i livet. Har kommit på mig själv med att ibland vifta bort problem andra har i sina relationer.
När jag läser här på FL om män och kvinnor som aldrig träffat någon och bekymrar sig över att de inte skulle duga så blir jag så lessen. Det är självklart att det finns någon för alla, men i dagens samhälle poängteras hela tiden ytan, ekonomin mm. Det är inte dessa företräden som avgör om vi är den rätta/rätte för någon annan.
Min rätte stämde inte alls in på min drömprins. Och jag ingick inte alls i hans planer för framtiden men när vi möttes fanns ingen återvändo. Det var VI och så skulle det förbli.
Ja, det var en liten fråga till dig utifrån det du skrev. 🙂
Det blev dessvärre aldrig vi två. Ändå var vi konstigt nog otroligt attraherade av varandra, men han var i ett förhållande och jag är inte den som vill förstöra. Efter en slags hatkärlek under några månader blev vi riktigt bra vänner. Vi umgicks ( tillsammans med några andra) i ett litet gäng. Festade jämt med varandra, pluggade tillsammans, var hemma hos varandra osv.
Han talade ofta om att han var attraherad av mig, att han drömde om mig osv och det märktes. Men jag blev vän med hans tjej också och då blev det ännu svårare att gå emellan. Hon var supersnäll ( för snäll) så det blev bara vänskap i några år medan vi studerade på universitetet. Vi höll kontakt något år efteråt men det rann sakta ut i sanden.
Jag minns det fortfarande (25 år senare) som min allra största kärlek. Jag har aldrig varit kär efter det. Jag har tyckt om någon men det har alltid varit ljummet efter det. Nu är jag tillsammans med en man som jag trivs bra med, men kan förstås längta efter att få känna likadant igen.
Du är verkligen lyckligt lottad 🙂🌸
Vi har olika erfarenheter men en sak är gemensam Vi känner tillhörighet och att relationen är rätt. Det är sen upp till oss att vårda den.
Vi som fått den fantastiska möjligheten att träffa den rätte/rätta för oss kan ibland utrycka oss lite nedlåtande över de som inte haft samma tur i livet. Har kommit på mig själv med att ibland vifta bort problem andra har i sina relationer.
När jag läser här på FL om män och kvinnor som aldrig träffat någon och bekymrar sig över att de inte skulle duga så blir jag så lessen. Det är självklart att det finns någon för alla, men i dagens samhälle poängteras hela tiden ytan, ekonomin mm. Det är inte dessa företräden som avgör om vi är den rätta/rätte för någon annan.
Min rätte stämde inte alls in på min drömprins. Och jag ingick inte alls i hans planer för framtiden men när vi möttes fanns ingen återvändo. Det var VI och så skulle det förbli.
En inte fullt så romantisk eller social förklaringmodell - men det har gjorts en del forskning på den rent sexuella attraktionen.
Den styrs tydligen mycket genom feromoner, luktsinnet. Man har t.ex. låtit kvinnor lukta på t-shirts som har burits av olika män och upptäckt att de fastnar för den t-shirt som tillhör mannen vars genuppsättning, i kombination med hennes, skulle avla en avkomma med bra immunförsvar.
Skulle kunna förklara varför vi ibland mot vår vilja dras till typer som är både visuellt och socialt motbjudande.
Ja, det var en liten fråga till dig utifrån det du skrev. 🙂
Det blev dessvärre aldrig vi två. Ändå var vi konstigt nog otroligt attraherade av varandra, men han var i ett förhållande och jag är inte den som vill förstöra. Efter en slags hatkärlek under några månader blev vi riktigt bra vänner. Vi umgicks ( tillsammans med några andra) i ett litet gäng. Festade jämt med varandra, pluggade tillsammans, var hemma hos varandra osv.
Han talade ofta om att han var attraherad av mig, att han drömde om mig osv och det märktes. Men jag blev vän med hans tjej också och då blev det ännu svårare att gå emellan. Hon var supersnäll ( för snäll) så det blev bara vänskap i några år medan vi studerade på universitetet. Vi höll kontakt något år efteråt men det rann sakta ut i sanden.
Jag minns det fortfarande (25 år senare) som min allra största kärlek. Jag har aldrig varit kär efter det. Jag har tyckt om någon men det har alltid varit ljummet efter det. Nu är jag tillsammans med en man som jag trivs bra med, men kan förstås längta efter att få känna likadant igen.
Du är verkligen lyckligt lottad 🙂🌸
Nej, ingen kontakt alls längre. Det var jag själv som drog mig undan kontakten till slut.
Ja det är svårt att förutspå hur det skulle blivit om det blev vi. Kanske kemin försvunnit med tiden där med. Kanske man inte alls passat ihop som ett par.
Jag vet bara en sak nu i efterhand, och det är ju att jag aldrig har fallit så handlöst något mer efter det. Det var som att förlora en del av sig själv, visst går man vidare. Men någon tog en bit av ens hjärta som den aldrig lämnade tillbaka.
Du har aldrig berättat för honom exakt hur du känner, eller hur kan känner för dig? Annars får du se det som lyckligt lottad så länge han finns i ditt liv. Glädjs över att ha kärleken i ditt liv 🙂
En inte fullt så romantisk eller social förklaringmodell - men det har gjorts en del forskning på den rent sexuella attraktionen.
Den styrs tydligen mycket genom feromoner, luktsinnet. Man har t.ex. låtit kvinnor lukta på t-shirts som har burits av olika män och upptäckt att de fastnar för den t-shirt som tillhör mannen vars genuppsättning, i kombination med hennes, skulle avla en avkomma med bra immunförsvar.
Skulle kunna förklara varför vi ibland mot vår vilja dras till typer som är både visuellt och socialt motbjudande.
Det rör sig isåfall om kvinnor i hans egen liga, som matchar honom i utseende och ålder. Nåt annat är knappast troligt.
Jag själv är ännu idag konfunderad över den där hopplösa, överviktiga, alkoholiserade och ohyfsade slashasen som jag hängde med ett kort tag för många år sen.
Inte en enda box tickade han, men i hans närhet var jag helt hjälplös, knäsvag. Riktigt pinsamt. Det var till 100% feromonerna, är säker på det.
Jag själv är ännu idag konfunderad över den där hopplösa, överviktiga, alkoholiserade och ohyfsade slashasen som jag hängde med ett kort tag för många år sen.
Inte en enda box tickade han, men i hans närhet var jag helt hjälplös, knäsvag. Riktigt pinsamt. Det var till 100% feromonerna, är säker på det.