Vad har vi unga vuxna för utsikter egentligen?

Hej! 

Kommentarer som att det minsann var dåliga tider förr och man får kämpa som alla andra är väl till hälften sanna. Min årskull tog studenten i efterdyningarna av finanskrisen. Många tog jobb inom vården, städ och jag stod i en butik som jag stått i sedan jag var 15. Trots att det var finanskris och varsel, arabiska våren som skapade osäkerhet i världen mm. kan jag inte minnas den kollektiva uppgivenheten du beskriver. Vi hade inte sociala medier som tiktok där vi konstant matades med allt möjligt, vi gick ut på krogen för våra sura korvören och umgicks irl, dateade mm. Vi var unga -saker och ting fick lösa sig. Känns som att er generation objektivt sett inte har det värre men er kollektiva inställning och vad ni matas med för info är så sorglig. Lider med er, på så sätt har ni det värre. Ni förväntas ha allt klart? Höga krav på inkomst och livstil? Vi var som sagt nöjda med att ha råd med en utekväll direkt efter gymnasiet. Inte tänkte vi på ISK, pensionssparande och kontantinsatser. Inte frågade vi oss själva om vi ville ha barn eller inte. Det var tankar för lite äldre. Tillåt er själva att vara unga och ta dagen som den kommer, umgås, datea, ha kul, läs en kurs, jobba på ett äldreboende. Livet har ju precis börjat! 

Är det verkligen lättare nu?

Jag var ung på 80 talet och då behövde man knappast gymnasieutbildning för att städa eller jobba på restaurang. Det var också lätt för unga att få jobb på fabrik, restaurang, affär m.m utan att behöva gå gymnasiet, och de flesta jobb krävde inte 5 år+ på universitet.

Jag har djupaste medlidande för de som växer upp nu. Svårt med jobb och bostäder.

Är själv 27 år så 8 år äldre men det kanske räknas som att min åsikt inte räknas?
Uppvuxen med en ensamstående mamma, 0 kr när jag tog studenten.
Fanns inga jobb, exakt samma kommentarer hörde jag.
Vad gjorde jag?
Tog jobb på ett äldreboende (de söker fan alltid folk) och livet sög i ett halvår. Sen fick jag jobb på en verkstad, eller nja, praktik, (hade pluggat det) och jobbade gratis i 4 månader (gratis!) innan jag fick jobb och jobbade 240 h per månad tills jag hade en buffert.
Kände att jag nu inte behövde byta tid mot pengar på samma sätt så bestämde mig för att lära mig sälja (trots noll erfarenhet och fallenhet för det, ville bara ha pengar). Gick skit, missade budgetar och jobbade ca 9h per dag, hem och lärde mig allt jag kunde om sälj och levde dagarna på det sättet.
Började snart träffa mina budgetar, sen överträffa dem och 1.5 år in tjänade jag riktigt fina pengar (ca 60k per månad i genomsnitt). Kunde levt som en kung, men valde att spara dem.

Kände nu att jag hade "råd" att plugga för att ha ett ännu bättre liv sen, men behövde först plugga upp lite grejer för att kunna söka. Så jag fortsatte jobba, jag fortsatte träna och pluggade hela kvällarna. Sög det? Såklart, men visste att det var tillfälligt och kämpade på.

Sen började jag plugga, råkade få en unge då med, lät mig inte stoppas och tog examen. Började jobba på ett kontorsjobb med sälj på högre nivå, kändes som att jag pluggat för inget.

Startade företag, fick en unge till, tjänade 0 kr (igen), blev av med alla sparpengar (som jag kämpat så hårt för) och nu omsätter vi x antal miljoner varje år med väldigt hög vinst %.

Poängen är, att livet är tufft och har garanterat alltid varit det. Och eftersom att det är tufft så behöver du göra MINST 10% mer än andra varje dag, varje vecka, varje månad och snart kommer du se att ditt liv går fortare och bättre framåt än de flesta. Jag fick inte en enda grej serverad och många av de vännerna som var fast i den mentaliteten är skuldsatta och lever skitliv idag.

Chose your hard, antingen jobba hårt och tycka att det är jobbigt eller gör inget och lid sen och tyck att det är jobbigt. Skillnaden är bara att den första oundvikligen kommer göra ditt liv bättre och i slutändan så att du "lider" mindre, men den kräver att du faktiskt gör något med och vad det är du gör spelar mindre roll, bara gör något, gör det 10% bättre än resten och var öppen för nya dörrar så ska du se att livet är rättså spännande ändå med alla grejer det kommer skicka åt ditt håll.

Även om det är drygt med tester, jobbigt att fylla i formulär, taskiga vilkor får och tar väldigt många 20-åringar jobb. Nej, inga drömjobb och ibland till en början med inte tillräckligt med timmar för att leva på. Men det är en början och sen brukar det rullapå, Under förutsättning att man sköter sig.

De jag kan tycka lite mera synd om är de som bor i Stockholm. Periodvis har bostadssituationen där varit tuff. 

Det är upp till dig. Du får karva ut ett vuxenliv åt dig själv såsom otaliga generationer före dig fått göra. Det har inte varit någon räkmacka för någon utan varje generation har haft sina utmaningar att navigera. En omställning är alltid en omställning. Börja med första steget och ta sedan ett steg i taget utan att lägga för mycket energi på vart du kommer befinna dig om 10 år.

Skaffa ett säsongsjobb, gärna där boende ingår - vad som helst bara för att komma igång.

www.nordjobb.org/sv/
jobbland.se/sommarjobb/yrke/sasongsjobb

Jag känner till det fenomenet från tidigare jobb men varför är vissa ungdomar så? Det är deras föräldrar som har gjort dem den stora otjänsten. 

Jag fixade till exempel en intervju till en kille i 20-årsåldern när jag jobbade med rekrytering. Han var en lovande kandidat med relevant utbildning. Sedan ringer arbetsgivaren och berättar att killens morsa följde med på intervjun, alltså inte väntade utanför utan satt med. 

Jag fattar inte hur man kan göra så mot sitt vuxna barn. Det är inte ungdomarnas fel att de beter sig så när de inte har fått någon annan vägledning eller uppfostran. 

Jag har pratat mycket med min son om hur man beter sig på en arbetsplats och vad det innebär att vara arbetstagare. Igår hörde jag när sonen pratade med en kompis och sa ungefär: ?Du kan inte säga till din chef att du inte vill utföra en viss uppgift. Du är en arbetstagare som får lön för att göra jobbet. Du säger att du självklart utför alla uppgifter.? (Det vad en helt normal uppgift som kompisen bara tyckte var tråkig.) 

Då blev man lite nöjd. Det är ju självklarheter egentligen men inte för ungdomar vars föräldrar inte har lärt dem det. 

Visst har ungdomarna ett egenansvar men föräldrarna måste ju lära dem det från barnsben. De kan inte curla dem hela uppväxten och sedan droppa dem i en verklighet som de inte har fått några verktyg att hantera. Jag tycker faktiskt synd om de ungdomarna för de kommer att få det svårt i längden. 

Mycket av detta är väl sådant man borde lära sig genom att gå i skolan?
Men självklart måste föräldrar ge en grundläggande uppfostran. 

Att komma i tid , uppföra sig , göra vad läraren/chefen säger att man skall göra , bete sig vettigt. Det borde vara samma krav som i skolan? 

Genom att ha en nioårig grundskola borde ju alla som klarat den ha dessa kunskaper och färdigheter som är grunden för att klara ett arbete. 

Vi har ett antal sommarpraktikanter på mitt jobb  just nu och de verkar alla vettiga. Ser normala och normalt klädda ut och uppför sig väl.  Verkar duktiga. Jag tror inte att de är speciellt utvalda mer än att de alla läser en teknisk utbildning på högskolenivå. 

 

Till TS.
Om du har intresse för studier så gå en högskoleutbildning. Det är utvecklande att studera. 

Nja, i skolan är det inte mycket fokus på egenansvar enligt min uppfattning. I sonens första skola betedde sig många föräldrar bedrövligt mot lärarna om de till exempel tog upp problem med ordningen på lektionerna.

Föräldrarna kritiserade enbart lärarna utan ett ord om att föräldrarna och eleverna också har ett ansvar för ordningen i klassrummet. 

Sedan bytte vi till IES där eleverna fick lära sig att respektera lärarna och där dåligt beteende fick konsekvenser. Sonen trivdes jättebra där, särskilt med lugnet på lektionerna, och jag var glad att slippa föräldrar som själva beter sig som trotsiga tonåringar.

Det borde vara som du skriver i skolan men det är tyvärr inte alltid så. 

Det var inga socialt utsatta föräldrar som betedde sig illa i den första skolan utan medelklassakademiker som curlade sönder sina barn. De yrade till exempel om att kollektiv bestraffning är ett brott mot mänskliga rättigheter när en lärare under en stökig lektion hade bett eleverna gå ut i korridoren så att de kunde börja om. 

Föräldrarna förstör som sagt för sina barn. Det gäller självklart inte alla föräldrar men jag har stött på alldeles för många.

Anser att arbetaryrken borde ha platser till övers för unga. Problemet är att löneläget är så pass högt i somliga så det finns inte utrymme för "oeffektiva" unga som lär sig.

Jag tycker att somliga yrken borde man lära sig på plats i stället för att gå utbildningar bekostade av staten. Arbetsgivaren borde tillhandahålla utbildning om certifikat krävs eller dylikt. Det har skapats ett avstånd mellan tillgängliga yrken och unga (eller oerfarna) 

Jobbade tidigare i ett relativt kvalificerat yrke inom konsultbranschen. Hade en nyexaminerad där. Frågade chefen om han kunde följa med på ett möte för att se hur det gick till (han gjorde ändå inte så mycket) chefen sa nej, med motiveringen att då skulle debiterbar tid belasta projektet.

Absolut borde vi kunna ha lärlingssystem med utbildning på företagen, för praktiska yrken. Tyskland har ett väl utvecklat lärlingssystem och de har mycket låg arbetslöshet. Vi borde titta på detta.