Förfärlig ångest och nedstämdhet

Jag tycker du skall prata med mödravårdens barnmorska om att du känner så här så kan de kanske ge dig stöd. Men det är väl några veckor kvar till inskrivning?
Hat du en partner? Kan du prata med honom? Eller en vän? Eller din mamma?

Jag ska till MVC på tisdag för ett första samtal. Tänkte ta upp detta då men skulle vara skönt att höra från någon mer som mått såhär. Bara för att inte känna sig så ensam. 

Har pratat med min sambo som är stöttande, men han vet å andra sidan inte vad som är ?normalt? heller.. såklart jättefint att veta att han finns där, men skulle behöva höra från någon annan som gått igenom det känner jag 😭

ingen som mått dåligt psykiskt i början av graviditeten???!

Hej!! Jag googlade på detta och fann din tråd. Jag känner också såhär just nu. I tidig graviditet. Är inte deprimerad men har ångest, en inre stress och känner mig nedstämd. Försöker bara vila i känslan och sänka kraven på mig själv. Du är inte ensam! Blir det värre får man söka hjälp men det är absolut inte konstigt att må dåligt även psykiskt i början av en graviditet.  Va snäll mot dig själv♡

Jag har under en av mina graviditeter varit extremt trött, lite illamående och mådde psykiskt jättedåligt. Aldrig mått så mina andra graviditeter men den gången var det extremt. Började till och med fundera på abort liksom 💔 Detta blev dock mkt bättre andra trimestern. 

Det är ett under att min lille grabb finns här nu, för jag mådde fruktansvärt första tredjedelen av graviditeten. Från att ha varit "normal" till ångestattacker och självskadebeteende. Hade hellre tagit en förlossning per dag istället för att må så i 10 veckor eller vad det blev. Men du är absolut inte ensam!! Prata med din barnmorska vid inskrivningen. Jätteviktigt att ha koll, graviditetsdepression är en grej. 

För mig blev det bara ett barn just på grund av detta. Jag hade inte vågat bli gravid igen, blev rädd för mig själv och vet inte vad jag hade hittat på om jag blivit gravid igen. Hade mycket väl kunnat bli suicidal eller skadat mig själv allvarligt. 

Har efter samtal med andra förstått att det ofta händer ihop med hur känslig man är för hormonella förändringar annars, så som PMS. Jag har mycket kraftig PMS med liknande symptom då. 

Så himla jobbigt att du också mår såhär skit! Ångest är så hiiiimla jobbigt. Men lite skönt att höra att jag inte är ensam ❤️ vi kanske kan följas åt lite och se hur det går och heja på varandra? Vilken vecka är du i?

Styrkekram!!

Det är ju det där! Jag fick panik igår över hur mörkt allt kändes först och kände just då att jag inte skulle klara det (alltså att jag nästan ville göra abort).. tänkte att jag aldrig kommer klara av att vara mamma om jag ska må såhär och massa mer. Man blir ju inte snällast mot sig själv.

oavsett. TACK för att du delade med dig ❤️ och så skönt att höra att det blev bättre för dig!!

Usch så himla tråkigt att du mådde så dåligt och att det påverkar dig i valet om fler barn. Men just nu när man sitter med den där förfärliga känslan förstår jag dig helt. Det är fruktansvärt!!

Jag är också rätt känslig för hormoner tror jag. Men såhär jävligt har det aldrig varit 😭

Stort otroligt varmt tack för att du berättade! Känns så otroligt mycket bättre att veta att det högst sannolikt är graviditetshormonerna som spökar och att jag inte är har blivit galen. tack 💕

Stackare lider verkligen med dig. Första tiden i en graviditet är hemsk och det går verkligen inte att föreställa sig när man inte
är där själv. Jag går in i V.22 idag och mår tack och lov väldigt bra nu! Men jag mådde fruktansvärt i början, så dåligt att jag känner att jag inte fixar det en gång till. Men med det sagt är det helt normalt att känna som du & troligtvis kommer du framöver även glömma bort dessa känslor (naturens sett att se till så det blir syskon) :) Håll ut några veckor så kommer det sakta men säkert vända och du kommer må bra igen. 

Tror det bästa man kan göra i ditt läge är att vara lugn i tanken att det är fullt normalt att känna som du gör. Ens vanliga jag kommer återgå, men viktigt att tillåta sig själv att må som man gör och vila. Det är kaos med hormoner i kroppen i början, men det kommer stabiliseras. Även om det känns som
en evighet när man är i det kommer tiden gå snabbt ♥️

PS. detta är mitt andra barn och denna gången var jag verkligen öppen till nära & kära att jag var ett vrak, nästintill psykfall i början. Men det var så många runt om mig som bekräftade att de känt likadant i början. Första trimesteen är enligt mig det absolut värsta. Även om det är tungt i slutet, mår man så mycket bättre psykiskt och det hemska illamåendet är borta, dessutom är man ju så nära målet. 

Kan ingefära hjälpa mot ditt illamående och Tapping ta ner din ångest lite? 
Vet inte om Tapping hjälper mot gravidångest, men det  tar ner annan ångest en bit.

Hej!
Jag är precis likadan! Mådde otroligt dåligt under graviditeten med mitt första barn. Hon var väldigt planerad och jag längtade sååååå efter att få bli mamma, men jag blev helt personlighetsförändrad under graviditeten, mest under första trimestern. Jag ville bara få det ogjort, grät hela nätterna. Oroade mig för ALLT som går att oroa mig för och avskydde känslan att vara gravid. Känner igen känslan av att ångesten strålar ut från bröstet, jag trodde också jag höll på att bli galen. 

Jag insåg långt senare att jag fick en depression och att det bara var hjärnspöken, men just där och då kändes känslorna så riktiga!! 
Med facit nu, sju år senare, så inser jag att hormonerna kan ställa till det rejält. 
Jag älskar att vara mamma!! Skulle inte göra det ogjort för allt i världen!! 

Jag är gravid igen nu med barn nr två, väntade länge innan jag vågade försöka just pga att jag minns den förra graviditeten som ett helvete. Och vet du? Det är precis likadant den här gången. Trots att jag vet att jag älskar att vara mamma och vet hur allt ska bli. Men nu är jag mer öppen med att jag mår dåligt, speciellt till min barnmorska som kan koppla in en psykolog direkt när jag behöver det. Även för vänner och familj är jag ärlig med hur jag känner och det hjälper mycket. Förra gången bet jag ihop och försökte ha en lycklig fasad utåt som alla jävlar verkar ha, och då blev det mycket värre. 

Nu är jag i vecka 20 och mår bättre, men jag är inte glad över graviditeten. Fast vi försökt och längtat i ett år innan jag fick ett plus. Jag hatar att min kropp förändras, att den inte orkar, att jag mår illa, att jag är trött.... Men jag vet att det inte är mina riktiga tankar som styr, och försöker tänka på annat när dom kommer. 

Håll ut!!! Du fixar det här  Men sök hjälp hos din barnmorska, helst vid inskrivningen om du inte varit där ännu.

Jag känner lite samma. Är i vecka 8. Öm i hela kroppen o allmän sjukdomskänsla. Håll ut 

Tack snälla alla för era svar! Det hjälper att inte känna sig ensam. När jag var på inskrivning förra veckan bara grät jag och barnmorskan frågade om jag var säker på att jag ville behålla graviditeten. Och helt ärligt med all jävla ångest och alla tankar som kommer med den så är jag så sjukt osäker nu. Fick prata med kurator därefter men bara ett samtal för sen skulle hon på ledighet *suck*. Kändes varken som samtalet hjälpte eller gjorde saken värre. Helt plötsligt står jag här och tänker: hur fan ska jag klara att bli mamma? Tänk om jag mår såhär när barnet är här också? Tänk om ångesten är min kropps sätt att säga att jag inte borde skaffa barn? Att jag inte vill egentligen? 

Känner mig helt plötsligt så osäker på livet och vad jag vill. Det känns som att jag bara vill avbryta allt och ge det mer tid just nu. Fyfan för det här alltså. Jag mår så dåligt så jag orkar snart inte mer.. Kanske är det inte meningen detta. inte just nu i alla fall?

Stå på dig! Be annars om en tid till psykolog/kurator på din vårdcentral. 

Jag tänkte "Jag kan fortfarande göra abort efter v. 12, när det 'ska' bli bättre.", det kändes bättre. Och sen blev det ju lättare efter v. 12 också. 

Och jag som mådde som du under graviditeten mår fantastiskt mycket bättre nu när barnet är fött. Jag är bara inte gjord för att vara gravid. Så det behöver absolut inte ha något samband. 

Kram!

Om du ville ha barn före den här hormonkarusellen började, så kommer du att vilja ha barn sedan när dina hormoner lugnar ner sig och balanseras. 

Så det handlar mer om hur du ska överleva den första delen av graviditeten, som brukar vara värst.

Jag kan ge ett annat exempel på vad hormoner kan göra med kvinnor: En del mår så dåligt före menstruationen att de blir rent elaka. Känner sig så missnöjda med livet att de säger till partnen att de vill skiljas. En fullständig förvandling från deras vanliga jag.  
Det går över när menstruationen kommer igång.