Ranting and raving
Jag får ingen hjälp. Jag lämnar barnet, hämtar barnet, planerar för måltider, handlar, lagar maten, fixar disken, tvättar, hänger undan tvätten, plockar undan, slänger soporna, försöker få ordning i hemmet efter flytten, allting. Varje gång vi pratar om det så hjälper min fru till i en vecka eller två med disken, bara för att sen gå tillbaka till samma gamla vanliga rutin där jag får fixa allting. Hon lovar och svär att hon ska bli bättre på det, men sätter sig i soffan efter maten och sitter sedan där tills det är dags att sova. Jag orkar inte påminna henne om vad hon lovat att hon ska bli bättre på gång på gång på gång, det känns som att jag fortfarande bär hela den mentala bördan av att planera hemmet fortfarande.Jag vet inte vad jag ska göra. Att gå skilda vägar är inte ett alternativ, då jag inte har kunnat spara på flera år pga arbetsbrist och sjukdom.
Jag kan inte få bättre jobb, inte utan utbildning och det känns för sent i livet för det. Känns som att jag håller på att gå in i väggen.
Jag har svårt att minnas saker, tappar ord och har aldrig glömt vart jag lagt saker så ofta som jag gör nu, glömmer möten inplanerade och vad som sagts i konversationer tidigare. Jag blir aldrig utvilad trots att jag oftast får 7-8h vila varje natt, jag är konstant trött och har svårt att somna om nätterna. Jag blir så sjukt irriterad på min fru för det minsta lilla, för att inte tala om vår 3-åring. Jag gråter minst en gång om dagen.