Min sambo vill inte ta emot stöd för sina diagnoser

Han har inte varit föräldraledig för den som undrade.

Det som är största problemet tänker jag är hans autistiska svårigheter. Dvs svårigheterna att förstå andra. Han "dömer andra efter sig själv" dvs om han inte känner samma kan han inte förstå den andras känsla. Han har därmed också svårt att förstå att man kan känna annorlunda. Han tänker att han är normen eller vad man ska säga. Han vill själv inte alls känna till de autistiska dragen (vet inte om det är mer skamligt?) och tänker att han fått den diagnosen pga anhörigintervjun som jag hade. 
Under hans uppväxt har mestadels av fokus varit på det fysiska mer än det psykiska. Att man ska sköta sin hygien, borsta tänderna, fixa ekonomin osv och det har han inga problem med. Hemma har man aldrig pratat öppet om känslor. Hans mamma är väldigt autistisk också och tänker att det beror på det. Hon har vid några tillfällen sagt att jag inte ska berätta för barnen när jag har huvudvärk t ex eller när jag var sjukskriven för utmattning så tyckte hon det var illa att barnen visste det. Jag tänker att hon varit samma mot sina barn. Och min sambo hade förmodligen behövt föräldrar som AKTIVT fokuserade på att förstå sina och andras känslor då han har sådana svårigheter. Istället har han lärt sig att trycka undan känslor och aldrig lärt sig förstå dem eller förstå andra. Att ha två föräldrar som aldrig visar känslor utåt, gör ju att det blir svårt, speciellt om man själv har svårigheter inom just det.

Nu när han är vuxen tänker han att det är det normala. Han säger att hans föräldrar aldrig diskuterat eller tjafsat om något, trots att jag själv sett det under vår relation. Men jag tänker att de hållit allt bakom stängda dörrar när han var liten. Därför är det onormalt att vi har en diskussion ibland.

Därför tänker han nu i vuxen ålder också att det är det normala. Att man biter ihop, man trycker bort känslor och väntar tills det går över. Man är nöjd helt enkelt. 
Det funkar bra för honom som verkligen lever här och nu. Och då menar jag här och nu. Han glömmer allt som skett, någon minut efter. Då är hans tankar på nästa sak. Han reflekterar aldrig. Vi har gått i parterapi flera gånger och efter varje session tänker han aldrig på det som det pratats om igen. Direkt vi går ut genom dörrarna där så är nästa sak han ska göra i tankarna och så flyter det på. 

Men i vardagen innebär det t ex att han ska gå ut med soporna, han tar ut soppåsarna, ser att man behöver kratta ute och börjar med det, när han går in i boden ser han att det är mycket grejer där och börjar städa, när han ska slänga ett skräp därifrån märker han att han glömt sätta en ny soppåse och gör det, och då ser han att det står disk på bänken så han sätter det i diskmaskinen osv osv osv. Han styrs av det som sker HÄR OCH NU, inte om en minut, en vecka eller en månad. Det innebär att han inte berättar om han ska jobba över dagen efter, utan det säger han precis när han ska börja jobba över för då kommer han på det. Han har svårt att förbereda barnen för saker, för han själv tänker inte på det. Säger jag att "Vi ska åka kl 12" så kommer han göra allt han ska kl 12 dvs fixa håret, byta kläder, stressa på barnen osv. Därmed kan han inte heller tänka på att boka en semester om ett par månader eller liknande. Han kan inte känna stress utan tänker att allt löser sig.
Att jag, eller livet i stort, behöver planering och framförhållning förstår han inte, för han behöver inte det. Att det är väldigt jobbigt för mig att hålla reda på allt förstår han inte, för det löser sig. Att jag upplever det som svårt att lita på hans minne förstår han inte, för det löser sig.

Det är hela denna mentaliteten som gör att inte inser sin egen problematik.  Det enda som "drabbar honom" är hans minne och det är det enda han ibland kan se som ett problem. Och det är endast det som drabbar honom som han förstår.

T ex ville jag ha ett staket runt gården då jag var föräldraledig för att vårt barn var rymningabenägen och det var ett ständigt passande för att hen inte skulle rymma. Det blev inget staket, för det var onödigt. Tills jag åkte bort på jobbresa en vecka och han var tvungen vara hemma. Två dagar tog det så hade han satt upp ett staket, för då hade problemet drabbat honom. Detsamma är om någon är hungrig. Alla kan vänta på mat, det är inte bråttom osv fören han själv är hungrig.

Det är just genom att prata med Habiliteringen jag har förstått att jag inte förstår andra. (Att andra inte förstår mig visste jag redan.)

Sedan kan man faktiskt lära sig rent intellektuellt att förstå det som andra förstår intuitivt.

Men då måste man börja med att inse att man inte själv vet allt och det inte bara är fel på alla andra. Om inte TS sambo inser det, så kommer hon att få ett hårt liv med att alltid tvingas anpassa sig efter honom. För han har ju alltid rätt.

Hur har det gått?

Vill du verkligen leva resten av livet med denne man? Varför?

Just att han inte ha några vänner är ju beviset på att han inte är som alla andra. Men det är risk för att du låter dig nedtryckas och tro att det är dig det är fel på på. Du lever i hans verklighet men han lever inte i din verklighet. Du kan inte påverka honom.

Du verkar också för vek för att sätta hårt mot hårt. "Nu går vi tillsammans till habiliteringen så får du en opartisk bild. Annars lämnar jag dig."