Min sambo vill inte ta emot stöd för sina diagnoser

Nej men helt seriöst? Varför skaffade du barn med en man som beter sig som ett barn? Separera och ha barnen på heltid skulle troligen bli en lättnad för dig. 

Släpp grisen. Han kommer aldrig bättra sig så länge han har dig som far runt som en morsa och löser allting han skiter i. 

Beklagar verkligen, men du kan aldrig lösa en annan människas problem. Och om människan inte ens tycker att den har problem, ja då gör du bäst i att lämna det där sjunkande skeppet som är er relation fortast möjligt! 

Kram och du förtjänar verkligen bättre 

Jag vet, och jag tror inte heller att en sån återgång är möjlig. Men kanske ändå önskvärd.

Agreed! Med det sagt tror jag den största tjänsten vi kan göra är att tidigt, så tidigt som möjligt börja lära barnen att de inte dör eller går sönder av att ha tråkigt eller att inte ha något att göra. Utmaningen med det är att då måste först en herrans massa föräldrar lära sig stå ut med det som händer när ett barn behöver stimulans. Vi får lära oss leva med att det helt enkelt ÄR jäkligt stressigt att få ihop tillvaron med allt som ska hinnas med och inte sticka till barnen skärmen direkt för att få en stunds lugn och ro och få utrymme till alla våra måsten.

Och ja, till alla läsare, jag gjorde en våldsam förenkling nu och tog upp en problematisk aspekt, fullt medveten om att det var en förenkling.

Hade TS skrivit något om att han varit föräldraledig innan du ställde den här frågan?

Lämna. Diagnos eller ej, han är ju inte intresserad av dina känslor och hur du upplever det.

Du behöver inte oroa dig över mina frågor. Den var ställd till TS. Inte till dig; men oj - detta var visst ditt första inlägg i tråden. Hoppas du finner TS svar lika intressant som jag gör, om och när det kommer.

Och förhoppningsvis inse sina begränsningar och ork INNAN man väljer ett andra, och ett tredje och ett nte barn.

var glad att han iaf har en diagnos så du kan förstå beteendet. Ändra beteendet lär vara svårt dock då diagnosen innebär just detta funktionshinder?

Det verkar som inte velat el kunnat ta till sig vad diagnosen autism betyder.  Att ha autistiska drag innebär att man avviker mot alla andra. Det är han som är avvikande, inte du.

Om du anser att problemen är stora så är de stora, han gaslightar dig.

Troligen är han rätt ego och empatilös, det kan bero på hans diagnos el vara hans personlighet.

Ur hans synvinkel blir det inte bättre för honom att lyssna på dig. I så fall måste han sätta sig in i dina känslor (jobbigt), lära sig att fungera bättre med barnen och hushållet (jobbigt), kort sagt förändras (jättejobbigt).

Inget kommer nånsin att förändras om du inte blir mycket tydligare. T ex att du säger att du inte orkar mer och du kommer att separera om han inte lyssnar på dig.

Han har inte varit föräldraledig för den som undrade.

Det som är största problemet tänker jag är hans autistiska svårigheter. Dvs svårigheterna att förstå andra. Han "dömer andra efter sig själv" dvs om han inte känner samma kan han inte förstå den andras känsla. Han har därmed också svårt att förstå att man kan känna annorlunda. Han tänker att han är normen eller vad man ska säga. Han vill själv inte alls känna till de autistiska dragen (vet inte om det är mer skamligt?) och tänker att han fått den diagnosen pga anhörigintervjun som jag hade. 
Under hans uppväxt har mestadels av fokus varit på det fysiska mer än det psykiska. Att man ska sköta sin hygien, borsta tänderna, fixa ekonomin osv och det har han inga problem med. Hemma har man aldrig pratat öppet om känslor. Hans mamma är väldigt autistisk också och tänker att det beror på det. Hon har vid några tillfällen sagt att jag inte ska berätta för barnen när jag har huvudvärk t ex eller när jag var sjukskriven för utmattning så tyckte hon det var illa att barnen visste det. Jag tänker att hon varit samma mot sina barn. Och min sambo hade förmodligen behövt föräldrar som AKTIVT fokuserade på att förstå sina och andras känslor då han har sådana svårigheter. Istället har han lärt sig att trycka undan känslor och aldrig lärt sig förstå dem eller förstå andra. Att ha två föräldrar som aldrig visar känslor utåt, gör ju att det blir svårt, speciellt om man själv har svårigheter inom just det.

Nu när han är vuxen tänker han att det är det normala. Han säger att hans föräldrar aldrig diskuterat eller tjafsat om något, trots att jag själv sett det under vår relation. Men jag tänker att de hållit allt bakom stängda dörrar när han var liten. Därför är det onormalt att vi har en diskussion ibland.

Därför tänker han nu i vuxen ålder också att det är det normala. Att man biter ihop, man trycker bort känslor och väntar tills det går över. Man är nöjd helt enkelt. 
Det funkar bra för honom som verkligen lever här och nu. Och då menar jag här och nu. Han glömmer allt som skett, någon minut efter. Då är hans tankar på nästa sak. Han reflekterar aldrig. Vi har gått i parterapi flera gånger och efter varje session tänker han aldrig på det som det pratats om igen. Direkt vi går ut genom dörrarna där så är nästa sak han ska göra i tankarna och så flyter det på. 

Men i vardagen innebär det t ex att han ska gå ut med soporna, han tar ut soppåsarna, ser att man behöver kratta ute och börjar med det, när han går in i boden ser han att det är mycket grejer där och börjar städa, när han ska slänga ett skräp därifrån märker han att han glömt sätta en ny soppåse och gör det, och då ser han att det står disk på bänken så han sätter det i diskmaskinen osv osv osv. Han styrs av det som sker HÄR OCH NU, inte om en minut, en vecka eller en månad. Det innebär att han inte berättar om han ska jobba över dagen efter, utan det säger han precis när han ska börja jobba över för då kommer han på det. Han har svårt att förbereda barnen för saker, för han själv tänker inte på det. Säger jag att "Vi ska åka kl 12" så kommer han göra allt han ska kl 12 dvs fixa håret, byta kläder, stressa på barnen osv. Därmed kan han inte heller tänka på att boka en semester om ett par månader eller liknande. Han kan inte känna stress utan tänker att allt löser sig.
Att jag, eller livet i stort, behöver planering och framförhållning förstår han inte, för han behöver inte det. Att det är väldigt jobbigt för mig att hålla reda på allt förstår han inte, för det löser sig. Att jag upplever det som svårt att lita på hans minne förstår han inte, för det löser sig.

Det är hela denna mentaliteten som gör att inte inser sin egen problematik.  Det enda som "drabbar honom" är hans minne och det är det enda han ibland kan se som ett problem. Och det är endast det som drabbar honom som han förstår.

T ex ville jag ha ett staket runt gården då jag var föräldraledig för att vårt barn var rymningabenägen och det var ett ständigt passande för att hen inte skulle rymma. Det blev inget staket, för det var onödigt. Tills jag åkte bort på jobbresa en vecka och han var tvungen vara hemma. Två dagar tog det så hade han satt upp ett staket, för då hade problemet drabbat honom. Detsamma är om någon är hungrig. Alla kan vänta på mat, det är inte bråttom osv fören han själv är hungrig.

Vad i allt detta är det du tror att han skulle få stöd i utifrån sin diagnos? Tror du att vården kan göra honom mer empatisk och klara av att sätta sig in i andras behov? 

Och frågan är om det ens är diagnos, kan lika gärna vara vanlig ego mansbebis som förfinat konsten att få andra att passa upp på honom eller ch se till att han har ett bekvämt liv.

Det enda sättet att hantera såna människor är att sätta hårt mot hårt. sluta kompensera och passa på hans behov. Exkluder honom såsom han exkluderar er. Låta hans beteende bli kännbart för honom själv. Och om det inte fungerar, lämna relationen. Det löser iofs inte situationen för barnen som ändå har honom som pappa, men ändå, det är ju bara under uppväxten som de måste ha med honom att göra. 

Om mannen gick och pratade med någon på Habiliteringen så kunde han få större insikt om sina brister och avvikelser från det normala. I stället för att sätta sig själv som norm.

När jag fick diagnos var det traumatiskt. Det kändes som om jag blev underkänd som människa. Det var mig det var fel på och inte alla andra! 

Men det blev samtidigt en aha-upplevelse. Jag försökte förstå både mig själv och alla andra. Dels anpassa mig mer efter normen, dels undvika det som stressar mig.

TS sambo verkar inte ens vara i början av processen utan bara skyller ifrån sig och lyssnar öht inte på henne och gör inget försök att förstå henne.

Det är väl just det som är funktionsnedsättningen, att inte kunna förstå andra, så det blir ju en omöjlighet liksom att ändra eller tro på förändrin?

Det är just genom att prata med Habiliteringen jag har förstått att jag inte förstår andra. (Att andra inte förstår mig visste jag redan.)

Sedan kan man faktiskt lära sig rent intellektuellt att förstå det som andra förstår intuitivt.

Men då måste man börja med att inse att man inte själv vet allt och det inte bara är fel på alla andra. Om inte TS sambo inser det, så kommer hon att få ett hårt liv med att alltid tvingas anpassa sig efter honom. För han har ju alltid rätt.

Det är just den typen av stöd han behöver. Han behöver höra från en annan, någon han anser vara objektiv, att han behöver stöd eller att han fungerar annorlunda. Han har inget umgänge, inga vänner (umgås endast med mina vänner när vi planerar något som inkluderar honom t ex middagar, aktiviteter med barnen etc). Han har kollegor, men det är mer ytliga relationer. Han tänker därför att all input han får inte är objektiv för det kommer från mig eller mina vänner (som enligt honom då är påverkade av mig). 

Han har ett barn med samma svårigheter som honom. Som inte förstår andra, som inte kan uttrycka tankar och känslor, som inte svarar när man försöker prata om något osv vilket gör honom väldigt frustrerad. Att barnet inte svarar, att barnet inte förstår osv. Men han ser inte att han själv är exakt likadan trots att jag påtalat det. Jag har sagt att "Den frustrationen du känner nu när du försöker prata med X känner jag när jag försöker prata med dig, för du har samma respons." Han ser inte likheten för det är inte exakt samma frågor, exakt samma situation osv.