Nu vet jag inte alls om det är aktuellt för oss men då jag har två väldigt intensiva barn som är lite mer än många andra vad det verkar så har jag funderat ibland.
Tiden får utvisa om det är energi och att de är födda sent på året och därmed yngre än många barn i samma årskull , eller en adhd diagnos - men ni som haft barn med en lättare typ av adhd, hur har livet blivit för dem?
Ni som själva har adhd, hur har det påverkat er
?
Precis, det var därför jag skrev att de ska ansöka om utredning. Om det är läge att göra det eller inte behöver vården avgöra.
Att utreda enbart om det finns problem tycker jag är en problematisk inställning. Det tar ju så lång tid att få hjälp, så under tiden man väntar på hjälp hinner problemen eskalera. Vi tänkte precis så, att vi inte behövde söka vård så länge barnet mådde bra. Men med facit i hand ångrar jag bittert att vi inte gjorde det långt tidigare. Vi förstod ju tidigt att vår dotter troligen hade npf. En psykolog har gjort oss uppmärksamma på hur mycket vi anpassat efter hennes funktionsnedsättning under hennes barndom. I och med att vi gjorde det uppstod inte problem förrän skolan blev för jobbig, och den kan inte vi föräldrar göra något åt mer än att be om att barnet ska få stöd och anpassningar.
Tyvärr delar vi många npf-föräldrars upplevelsen av att det visst spelar roll i skolan att ha diagnosen på papper. De vill spara pengar och gör inget som kostar något extra i onödan. Min dotter maskar dessutom skickligt i skolan, så de ser inga problem. Det enda de ser är frånvaron. Och hon är högbegåvad så i de flesta ämnen blir hon godkänd (eller mer) trots hög frånvaro. Och så länge eleven är godkänd sätts inga specialresurser in.
De anpassningar BUP föreslog skolan var samma som vi föräldrar länge bett om. Men det var först när BUP sa det som de genomförde flera av dem (flera hade de gjort även tidigare). Min uppfattning är att skolan trodde att vi överdrev dotterns svårigheter.
I terorin är det precis som du skriver om skolan, men inte i praktiken. Tyvärr.
@ Jimmy75: Är inte kriteriet att man ska se problemet i minst två sammanhang borttaget just på grund av barn som mitt, som maskar och är duktiga i skolan och därför missas? Eller är det bara något som har diskuterats?
Vill bara påminna om att det är skolans ansvar att ge ALLA barn det stöd de behöver, vare sig de har diagnoser eller ej.
Vi har fått ett skolsystem som som inte längre sätter barnen i focus. Man dribblar med betygssystem och läroplaner när det är det individuella elev-stödet som saknas.
Varje individ har rätt till det stöd den behöver för att klara skolan på bästa sätt. Där sviker skolan.
Jag har själv viss problematik, men ingen diagnos. Jag bör nog inte ha det heller då jag fungerar för bra för att få en diagnos. Om man bortser från en sjukskrivning har jag lyckats hantera det.
Gick bra i skolan eftersom jag har extremt lätt för att lära mig saker, men jag lyssnade bara lite på genomgången och zonade sedan ut på lektionerna. Gick ut med 4,5 i betyg från NV på gymnasiet trots det. Och har klarat av universitsstudier med doktorsexamen som höjdpunkten. Det sistnämnda mycket tack vare fantastiska handledare under min forskarutbildning. De såg min problematik och gav det stöd och den struktur jag behövde.
Nu har jag två barn som går i mellanstadiet. Båda har ADHD. Båda har ångestproblematik. Skolan idag är mycket mer oförlåtande mot barn med ADHD än var det var när jag gick i skolan. Så länge mina barn orkar stå på benen kommer de ordna ok betyg eftersom de också lär sig lätt. Men risken är att de kommer kollapsa. Båda har psykolog-hjälp redan och förhoppningsvis hjälper det.
Utifrån det jag ser i skolan idag så hade jag behövt en diagnos om jag gått i dagens skola. Det finns alltså en anledning till att diagnoserna ökar. Det är troligtvis lika många med denna problematik nu som då, men idag är skolan och samhället ofta helt oförlåtande mot personer med ADHD. För att få hjälp behöver de få en diagnos på papperet.
Du har helt rätt. Vi kämpar på, och precis som du skriver är det rektorn som är en stoppkloss. Klassmentorn förstår vårt barn betydligt bättre men är ju låst och kan inte själv vidta åtgärder som inte sanktionerats av rektorn.
Rekommenderar Kunskapsskolan för NPF barn. Mina barn med språkstörningsdisgnos och drag av autism och adhd blomstrade på Kunskapsdkolan. Man har ett fokus på individen. Varje barn har 15 minuters individuell coachning med sin mentor varje vecka! Eleverna lägger upp studierna undividuellt tillsammans med lärare. Man har utvecklinggsamtal 2 gånger per termin med föräldrarna och skolan uppmanar och uppmuntrar föräldrarna att ta en aktiv del i att hjälpa barnen , vilket är jättebra tyckte vi.
Kunskapsdkolan är också jätteduktiga på olika anpassningar. Man har också nivågrupper i matte, svenska och engelska vilket hjälpte mina barn jättemycket.
Innan de började på Kunskap i årskurs 6 hade jag knappt hopp om att de skulle klara grundskolan. Efter fyra år på Kunskap klarade de stadens mest prestigefyllda kommunala gymnasieskola utan att vi föräldrar ens behövde hjälpa till längre.
Nu vet jag inte alls om det är aktuellt för oss men då jag har två väldigt intensiva barn som är lite mer än många andra vad det verkar så har jag funderat ibland.
Tiden får utvisa om det är energi och att de är födda sent på året och därmed yngre än många barn i samma årskull , eller en adhd diagnos - men ni som haft barn med en lättare typ av adhd, hur har livet blivit för dem?
Ni som själva har adhd, hur har det påverkat er
?
Min barndom var svår. Skolgången var åt h*lvete, rent ut sagt och det blev värre innan det blev bättre. Idag lever jag ett ganska bra liv.