Barn med könsdysfori

Förstår inte, är det att TS tar upp saken här i FL som är olämpligt eller det att hon.funderar på att tala med barnet, eller är det att hon tänker på vad som skulle kunna dyka upp i framtiden?

Jag skulle i alla fall vara försiktig med att prata med barnet om jag var TS. Det kan hända att föräldrarna är för försiktiga, men det är svårt att veta.

"som beskrivit mitt barn såhär online"

Väljer att inte utveckla mer om det inte är uppenbart, blir en evighetsgrej som vanligt...garanterat i denna typ av tråd

jaha, det var inte där mina problem låg alls

Gick över runt 18-19 års åldern. Kan ha med autismen och göra om barnet har den diagnosen. Något slags uttryck för ångesten som sådana barn lätt får. Kan räcka med att de läser en rubrik eller ser ett inslag på tv om detta ämne så kan ångesten och tankarna sätta igång hos dem. Som sagt, ge det tid. 

Jag tror du ha rätt. 

Vi vuxna har ansvar att informera barnen om vilka möjligheter d har, exempelvis av yrken och hobbies och att de där i regel inte begränsas av könstillhörighet.

Sedan kan man fråga sig vad barn egentligen vet av hur det är att vara kvinna/man (oavsett vilket kön barnet är av), med vuxna kärleksrelationer och sex.

Vet du hur länge han har identifierat sig som kille? Har det hängt med sen småbarnsåren eller är det "nytt"? Tonårstjejer som identifierar sig som killar är överrepresenterade i statistiken och ofta (absolut inte alltid!) handlar det om någon sorts identitetskris och vänder så småningom. Det är ju den negativa sidan av för tidigt biologiskt könsbyte, att många ångrar sig. Juridiskt könsbyte går ju att ändra tillbaka och är inte livsavgörande. 

När det gäller bemötandet, prata med pojken om han vill. Jag vet inte riktigt om jag tycker att du ska avvakta tills han tar upp det själv eller fråga försiktigt om han vill prata. I övrigt, låt honom bara vara den han är och gör ingen grej av det. Det låter som att det är så du gör.

Min son är sex år och har alltid varit "tjejig". Mest lekt med tjejer, velat klä sig i rosa, ha hårspännen, strumpbyxor och nagellack etc. När han var fem sa han till mig en dag "Tänk om jag egentligen är en tjej. Jag känner mig som en tjej." Jag sa bara att det kan vara så och det är okej. En del människor känner så, antingen hela livet eller bara ett litet tag. Under kanske ett halvår sa han att han hellre ville vara tjej, sen tvärvände det från en dag till en annan. Plötsligt gillade han inte rosa alls, rött var hans favoritfärg. Han blev mer "grabbig" överlag (med sina mått mätt). Han målar fortfarande naglarna och gillar smink, men säger att han känner sig som en kille nu. Vi fäste ingen vikt vid den förändringen heller, har bara hela tiden varit noga med att han ska veta att man får vara vem man vill. Sorgligt nog med tillägget att det finns människor som inte tycker att det är okej och kan retas och vara dumma om en kille har på sig strumpbyxor och nagellack. Det gjorde lite ont i hjärtat när han sa "Jag ska bara ha dem på mig när jag är hemma".

Det var ett omständligt sätt att komma fram till min poäng. Det viktigaste är att ni visar att ni accepterar pojken som den han är och att han alltid har ert stöd. Oavsett om han fortsätter identifiera sig som man eller inte så är det allra viktigaste att han alltid kan känna sig trygg med att vara öppen mot er med hur han tänker och känner.

Det finns två dokumentärer på p1 som jag tyckte var intressanta. Först en som utgick från föräldrar som krigade för att sina barn skulle få medicinering för att bromsa pubertet och sen ett om de som bytt kön men ångrat sig.

TLDR på de två avsnitten var väl lite att det (grovt) fanns två typer av de som ville byta kön. Den ena där de redan från supertidig ålder känt och sagt att de var det andra könet. Alltså protesterat så fort de kunnat prata typ. De tenderade inte att ångra sig. Sen den andra där det mer kommit kring tonåren och mer grundat sig i en känsla av att vara annorlunda och utanför och inte känna känna sig som alla andra och då har lite slutsatsen blivit att jag känner mig inte som de andra tjejerna, då måste jag vara pojke ist (eller tvärtom). Där hade vi ett antal som ångrar sig och framförallt inser att deras problem inte nödvändigtvis löstes av att byta kön.

Jag hade låtit barnet hållas men utan att döma försökt hjälpa att bena lite i känslorna under. Jag som alltid varit pojkflicka kan fortfarande snart 50 år gammal inte säga att jag känner mig som en kvinna. Vad exakt ska jag känna då? Jag vet ärligt talat inte. Det betyder inte att jag känner mig som en man. Jag är absolut nöjd att vara kvinna men har mer gemensamt med män. Lättare för att umgås med dem, mer manliga intressen. 

När jag växte upp fanns det inga som funderade på att vara nåt annat än det man var född till. Jag tror jag hade kunnat virra iväg som tonåring just för att jag absolut inte kände mig som de andra tjejerna. Var snarare en i gänget bland killarna som liten och det är jag fortfarande fast killarna är numera gubbar.

Jag är tacksam att det inte var på tapeten när jag var tonåring. Det betyder inte att jag inte tror det finns personer som behöver byta kön. Men inte alls som tror det i tonåren.

Hej! 
Jag är själv transperson (ickebinär), och har många i min omkrets, både äldre och yngre som har transerfarenhet.

Om han säger att han är kille, ja då är det ju bara att (som du redan verkar göra) se till att använda rätt namn och pronomen. Sedan kan man visa sig engagerad genom att fråga kring saker, det beror ju på vad ni har för relation.
Du kan tillexempel fråga hur han tänker kring att byta namn juridiskt. 
Har han påbörjat eller står i kö för utredning? Du kan fråga hur han tänker och känner kring det. En del vill vänta, andra vill påbörja utredning så snart som möjligt.
Man kan också visa sitt stöd genom att engagera sig i föreningar som Transammans eller Stolta föräldrar.

Sorry, missade att du skrev att han inte påbörjat utredning. 
Men iaf, du kan ju fråga hur han känner kring det, om han vill vänta osv. 
Viktigt också att en del transpersoner av olika anledningar inte gör en utredning eller påbörjar tex medicinska behandlingar. En del är nöjda utan, men är lika mycket transperson oavsett.

Könsdysfori är inget som "går över tillslut". 

Eller så barnet helt enkelt född i fel kropp. Och nej, det är inget som har att göra med autism eller som går över. 
Självklart ska man prata om det och man ska absolut inte skamlägga det, eller ignorera. 

Föräldrarna kanske upplever svårigheter att prata om det? 
De bör ta hjälp av kurator och vården för att prata om det. 

Och nej, könsdysfori har inget att göra med autism.  Sedan att många med autism kan känna sig vilsna i tonåren är en helt annan sak. Det kan faktiskt även de utam npf göra. 

Tack för fint svar. 

Vad känns viktigast för dig, att INTE vara ett visst kön kroppsligt eller mentalt? Alltså är det viktigare att bli kallad HAN eller viktigare att få skägg och mörk röst? Eller mer att det är jobbigt och obehagligt att få bröst och mens? Hoppas du förstår min fråga.

Attraherad av samma kön kan man ju vara ändå, oavsett könsdysfori, så det känns inte som om det spelar någon roll i sammanhanget. Och typiskt killiga intressen och killkompisar kan man ju självklart ha oavsett. 

Är det verkligen så att det inte finns nån koppling mellan autism / npf och könsdysfori? Jag tycker att kombinationen verkar vara vanlig. 

Vet inte mer än att han var ungefär 12 när han kom ut för föräldrarna och han måste rimligtvis känt så här ett par år innan. Dom blev överraskade då han mest haft tjejkompisar under alla år och var och är ganska tjejig som person. Men det kanske inte finns något samband?

Man får ju fundera på att som vuxen om man behöver sätta människor i fack. Könstillhörighet. För vissa är det rätt uppenbart att de är födda i fel kön. Hela deras väsen visar vad de identifierar sig som. Själva könsorganet är fel. D n sexuella läggningen är något helt annat. Pojkar/män har i alla kulturer, vissa mer, smyckat sig och haft ritualer för manlighet. En hel den ungdomar klurar på sin person. Behöver pröva och utforska. 

En del behöver ta hjälp av BUP. Efter 18 tillhör de vuxenmottagningen och kan då genomgå första steget i utredningen om könsdysfori. Faktiskt finns en överrepresentation av npf i den gruppen. Dock utreder man inte just npf. Skilda utredningar och inte standard att utreda båda. Jobbigt sits och fler verkar ångra sig. Men de halvtiden på sig eftersom väntetiden till KIM mottagningen är årslång. 

Nej själva autismen har inget att göra med könsdysfori. Men en hel del ungdomar med autism funderar på sin könsidentitet.

De har svårt att känna sig hemma i sin könsroll och med sina jämnåriga av samma kön. De har många gånger egentligen allmänt svårt att finna ett bra socialt sammanhang för sig och komma till rätta i det. Så de funderar på om de inte passar bättre in i det andra könet.

Eller också känner de sig inre hemma i något av könen, är androgyna. 

Detta utesluter inte att en del av dem kan vara genuint könsdysforiska, men troligen inte de flesta. Eftersom en del med den bakgrunden sedan  ångrar ett fysiskt könsbyte.