Frånvarande farföräldrar

Jag måste verkligen höra era tankar och åsikter kring detta känsliga ämne. Jag uppskattar verkligen alla resonemang och uppfattningar ❤️

Jag och min man blev föräldrar för ca. fyra år sedan och sedan kom nr två strax därefter. Två glada tjejer som är väldigt framåt och öppna mot det mesta. när vi väntade barn så fick vi höra hur mkt de längtade efter att bli farföräldrar. Därefter var det ngt som hände. 

De har varit väldigt dåliga på att ta initiativ i jämförelse med mina föräldrar att ses förutom på sociala medier men min man har menat på att de är blyga och har svårt att få fram sin vilja och komma till handling. Min mamma som har hjälp oss en del har varit i dåligt fysiskt skick och gjort flera stora operationer vilket inneburit att hon inte kunnat hjälpa oss; och nu när min man ställt raka frågor om stöd, då vår äldsta dotter fått en kronisk sjukdom så har de upprepade gånger sagt nej, inte erbjudit sig och menat på att de är gamla och trötta (trots att de åker Vasaloppet) och enligt min mening är i väldigt gott Fysiskt skick. 

Min man har varit otroligt ledsen och varit väldigt nära utmattning, som jag i viss del tror beror på besvikelsen att de inte finns där. De är väldigt aktiva på sociala medier och de få gånger de träffar barnbarnen så läggs det ut ofantligt massa bilder, jag får känslan att det är för att övertyga sig själva att de är engagerade. I min värld är inte det ett genuint engagemang.

Det som fick bägaren att rinna över för min del var när min sambo snällt frågade om barnvakt i två dagar nu i sommar för att vi skulle kunna få vila upp oss efter en otroligt intensiv vår med sjukdomsbesked, oro, jobb etc. Då får han höra att de möjligtvis kan tänka sig en natt och inte två och att de hade känt sig utnyttjade förra gången de hade varit barnvakt över natten, vilket var över ett år sedan.

Jag blev så upprörd då de inte hjälpt oss i stort sätt ngt under hela året och att de inte berättat att de känt sig ?utnyttjade? tidigare så att vi hade kunnat prata om det. Min upplevelse är att de gärna vill komma till dukat bord och att de få gånger de träffar barnen, helst bara vill se dom någon timme och sen åka hem. Jag känner mig inte alls sugen att bjuda in dem till födelsedagskalas och julafton och dyl. när det bara ska vara på deras premisser. 

Jag känner att det känns fel att ?truga? med det finaste jag har. Jag förstår såklart att det kan vara tufft och intensivt men jag vill ju att de i grunden ska tycka attt det är kul och givande och att de vill ha en djup relation med barnbarnen, annars kan vi ju lika gärna köpa oss tjänsten, för den ekonomin har vi. hur tänker ni?

Det som känns ännu mer märkligt är att jag vet att de själva fick mkt hjälp från sina mor/farföräldrar. Min man har berättat att de bl.a. åkte på olika solsemestrar en vecka här och där och fick barnvakt. Vill man inte själv hjälpa sina barn på samma sätt? Är det lata 60-talister? 

Hur hade ni agerat? Vad är era tankar kring detta? Jag vet att alla har olika referensramar men jag tycker verkligen inte att en till två gånger om året är mycket begärt?