Min man har blivit initiativlös, fet och skäggig. Vad ska jag göra?

Allt fler män vill veta sitt testosteronvärde och receptförskrivningen av testosteron har ökat de sista åren trots att övertygande studier som visar nyttan med behandling saknas hos många patienter.

Diagnosen hypogonadism ska bygga på kombinationen låga testosteronnivåer och symtom förenliga med testosteronbrist. Det är av största vikt att utredningen görs rätt redan från början: rutinmässig kontroll av testosteronvärdet ska således inte utföras om det kliniskt saknas misstanke om underliggande hypogonadism.

Testosteronbrist hos män med känd sjukdom i hypofys eller testiklar ska, som vid andra kända hormonbrister, substitueras för att undvika symtom och uppenbara medicinska följdverkningar av testosteronbristen.

För män med mixad hypogonadism, vid kardiovaskulär sjukdom, metabola syndromet, depression, hiv och reumatiska sjukdomar, saknas fortfarande prospektiva randomiserade studier som visar nyttan med testosteronsubstitution.

Under ett flertal år har testosteron marknadsförts som det nya livselixiret till män för att bromsa ålderstecken som trötthet, bukfetma, svaghet i muskler, minskad sexuell lust och erektil dysfunktion. I USA, där förskrivningen har varit betydligt högre än i Sverige, har cirka 40 procent av de män som fått testosteronbehandling förskrivet inte fått sitt testosteronvärde kontrollerat före insatt behandling. Av de män som kontrollerade sitt testosteronvärde och fick testosteronsubstitution utskrivet i USA hade dessutom 4?9 procent normala nivåer av testosteron. De skulle således med internationella riktlinjer inte ha fått testosteronsubstitution utskrivet.

Det är också mycket tveksamt att mäta testosteronnivåerna hos män under 50 års ålder med avsaknad av komorbiditet, men med normalt utvecklad muskulatur och ett Hb-värde i det manliga referensintervallet. Tyvärr är detta en grupp män som ofta vill kontrollera sina nivåer av testosteron. Gemensamt för dessa män är att de oftast är relativt pålästa om testosteron och dess effekter, som regelbundet tränar men inte tycker att träningen ger den förväntade effekten. Ett testosteronvärde i nedre referensintervallet tolkas oftast av dessa män som att en relativ brist föreligger då högre testosteronvärde anses vara bättre än lägre. Så är dock inte fallet. Nästan hälften av den totala förskrivningen av testosteron i Stockholm sker till män mellan 20?50 års ålder.

Vidare:

Retrospektiva studier har visat att män med låga totalnivåer av testosteron har högre risk att insjukna i kardiovaskulär sjukdom och typ 2-diabetes men huruvida testosteronsubstitution kan minska risken är fortfarande oklart. Det är också oklart om sjukdomarna i sig leder till lågt testosteronvärde som en del av sjukdomen eller om låga testosteronvärden per se ger sjukdom. Under senare år har det publicerats flera större studier som visat ökad kardiovaskulär sjuklighet vid testosteronsubstitution. Studien Testosterone Trial visade också ökad förekomst av mjuka plack i coronarkärlen vid ett års substitutionsbehandling till män med testosteron i nedre normal kvartilen. Studierna har dock kritiserats för multipla metodologiska problem och det har varit problematiskt att dra några definitiva slutsatser då de inte har varit dimensionerade eller planerade för att studera eventuell kardiovaskulär påverkan.

Även studier hos män med metabolt syndrom eller manifest diabetes typ 2 har varit inkonklusiva avseende effekt på glukosmetabolism och lipider. Eventuell förväntad effekt av substitutionsterapi måste därför vägas gentemot eventuell risk. Både obesa män, med och utan metabolt syndrom/diabetes typ 2, har många gånger andra underliggande sjukdomar som kan likna symtomen vid hypogonadism. Anamnesen bör därför inkludera snarkning och sömnapné, eftersom sömnapnésyndrom är vanligt förekommande hos denna patientkategori.

En viktig fråga som också diskuterats livligt är risken att inducera prostatacancer med testosteronsubstitution. Det finns nu ett flertal studier som visar att risken för prostatacancer inte tycks öka vid substitutionsbehandling, men däremot kan en latent prostatacancer aktiveras vid substitutionsbehandling. Noggrann regelbunden monitorering i form av PSA-prov och prostatapalpation är därför nödvändig vid insättning och uppföljning av substitutionsbehandling med testosteron.

Samtidigt så ska du ju inte direkt avskriva det. Jag har gått på testogel i lite mer än två år nu efter att mina värden visade 4. Det förändrade hela mitt liv, otroligt mycket mer energi och jag har tappat 20kg.

Att slänga ur sig sådant som du precis gjorde är rätt korkat, det finns väl ingen anledning att inte testa sig om man tror att det kan finnas ett problem?

Min man och jag blev ihop när han var 26 och jag 24. Idag är han 49 och jag 47. Han hade som yngre mycket drömmar om att utbilda sig till ett högavlönat yrke, framtidsplaner och framtidstro, problemet är att han aldrig kommit till skott och kunnat bestämma sig för vad han velat bli, därför har han hoppat på utbildningar tillfälligt som han inte fullföljt. Han jobbade som yngre på ett mindre företag "på golvet", men tjänade ändå hyfsat bra. Efter 40 bestämde han sig plötsligt för att han ville jobba inom vården och har varit undersköterska fram till för 3 år sen när han blev arbetslös. Han är numer engagerad politiker för ett större parti och tycker att det upptar så mycket av hans tid att han inte har "tid" med arbete. Problemet är att han inte är så aktiv inom partiet som han påstår. Han har haft A-kassa men då han inte fått nytt jobb inom 14 månader efter sitt förra, så får han ansöka om bistånd då vi inte kan leva på min låga lön.

Han har för övrigt blivit slapp, lat och initiativlös, samt fet och skäggig. Han har varit en helt underbar pappa till våra barn, som nu är stora och han har ett gott hjärta helt klart. Men jag står inte längre ut med att se honom bli alltmer passiv och förfalla utseendemässigt. Vad kan jag göra för att få honom att bli den ambitiöse och aktiva man han en gång var? Eller kanske behöver han gå i terapi? Han har de sista åren uttryckt att han känner sig allmänt deppig, han använder ordet "deprimerad", men vad jag kan uppfatta så har han ingen klinisk, "regelrätt" depression, utan mer bara att han känner sig lite uppgiven och nere.

Detta påverkar såklart mitt mående negativt och jag har planer på att bryta upp. Hur tycker ni jag ska göra?

Byt ut denna slöa feta man!
Naturligtvis en flerstegsprocess som börjar med att du låser ytterdörren för honom.
Någon gång efter jul så kan du fundera på om du vill leta upp en man eller om livet är bättre ensam.

Jag antar att du egentligen är på jakt efter det män har emellan benen eftersom du mitt i semestertider kräver att mannen skall söka jobb och vara spiknykter. 

Samtidigt så ska du ju inte direkt avskriva det. Jag har gått på testogel i lite mer än två år nu efter att mina värden visade 4. Det förändrade hela mitt liv, otroligt mycket mer energi och jag har tappat 20kg.

Att slänga ur sig sådant som du precis gjorde är rätt korkat, det finns väl ingen anledning att inte testa sig om man tror att det kan finnas ett problem?

Jag antar att du egentligen är på jakt efter det män har emellan benen eftersom du mitt i semestertider kräver att mannen skall söka jobb och vara spiknykter. 

Min man och jag blev ihop när han var 26 och jag 24. Idag är han 49 och jag 47. Han hade som yngre mycket drömmar om att utbilda sig till ett högavlönat yrke, framtidsplaner och framtidstro, problemet är att han aldrig kommit till skott och kunnat bestämma sig för vad han velat bli, därför har han hoppat på utbildningar tillfälligt som han inte fullföljt. Han jobbade som yngre på ett mindre företag "på golvet", men tjänade ändå hyfsat bra. Efter 40 bestämde han sig plötsligt för att han ville jobba inom vården och har varit undersköterska fram till för 3 år sen när han blev arbetslös. Han är numer engagerad politiker för ett större parti och tycker att det upptar så mycket av hans tid att han inte har "tid" med arbete. Problemet är att han inte är så aktiv inom partiet som han påstår. Han har haft A-kassa men då han inte fått nytt jobb inom 14 månader efter sitt förra, så får han ansöka om bistånd då vi inte kan leva på min låga lön.

Han har för övrigt blivit slapp, lat och initiativlös, samt fet och skäggig. Han har varit en helt underbar pappa till våra barn, som nu är stora och han har ett gott hjärta helt klart. Men jag står inte längre ut med att se honom bli alltmer passiv och förfalla utseendemässigt. Vad kan jag göra för att få honom att bli den ambitiöse och aktiva man han en gång var? Eller kanske behöver han gå i terapi? Han har de sista åren uttryckt att han känner sig allmänt deppig, han använder ordet "deprimerad", men vad jag kan uppfatta så har han ingen klinisk, "regelrätt" depression, utan mer bara att han känner sig lite uppgiven och nere.

Detta påverkar såklart mitt mående negativt och jag har planer på att bryta upp. Hur tycker ni jag ska göra?