Hur är det att växa upp i två hem?

Så gör min son pappa och jag. Sonen bor kvar i huset medan vi flyttar. Vi ville inte att sonen skulle behöva flytta.

Hoppas inte mina barn känner så. Det enda dom "packar" är sin mobil typ. Och skolväskan om dom ska till skolan, men den ska dom ju ändå ha med sig. Undrar vad det är som ska packas.

Och vad innebär att landa? Jag hoppas barnen bara känner att dom kommer HEM när dom kommer hit. Ofta kanske vi har lite extra god mat första (och sista) dagen och det kanske ligger en hög med ren tvätt på deras rum men annars är väl allt bara som vanligt?

Jag känner ett vagt ifrågasättande från dig, varför? 

TS efterfrågade hur det kändes att växa upp i två hem, jag beskrev hur jag kände det. Sen har jag nog insett ännu mer när jag blivit vuxen och reflekterat på det hela.
Vad som skulle packas? Ja, alltså nu kan jag bara tala utifrån mig själv men jag hade inte dubbel uppsättning av allting. Så jag skulle packa med mig kläder (inkl underkläder, strumpor, ytterkläder, osv), smink, hårgrejer, allt som hängde ihop med mina fritidsaktiviteter så träningskläder och träningsskor, skolgrejer, mobil, laddare, ipod, hörlurar, böcker etc etc etc. På våren och sommaren skulle t.om cykeln med. 

Att landa, du vet, packa upp allt jag haft med mig (bland annat det jag beskrivit ovan). Men sen gillade jag aldrig själva miljöombytet, avbrottet. Det kändes alltid som att jag var bortrest, och varje söndag skulle jag installera mig på ett nytt ställe och göra mig redo för kommande skolvecka. 

Det är väl toppen om dina barn inte har några problem med att bo på två ställen. Du kanske behöver inse att alla inte har det som du och dina barn? Jag har t.ex tvättat min egen tvätt sen jag var 12 så jag hade inga färdigtvättade klädhögar på min säng när jag kom till mamma/pappa.

Ja du har nog rätt. Jag ifrågasätter om det är att ha två hem som är problemet egentligen . Eller om man som förälder kan kompensera och hitta lösningar. Eller så försöker jag bara hitta sätt att döva min oro och dåliga samvete som utsätter barnen för detta. 

Mitt ena barn tror jag hade känt som du, att det var jobbigt att byta plats. Hon är känslig för sånt. Men det låter ju verkligen inte som att dina föräldrar var något stöd för dig heller! Tror du att du hade känt annorlunda om du hade haft dubbla uppsättningar kläder och leksaker, så när du kom så var det bara att fortsätta leka, äta, gå i skolan mm - inte en massa tvätt och hanterande av packning? Det låter ju lite som att du inte hade två hem utan snarare som att du helt saknade ett hem men vistades på två platser. 

Jag bodde växelvis ca 10-19 års ålder. 

Överlag funkade det bra. Hade två hem där jag kände att båda verkligen var mina hem. Hade varannan vecka men kunde komma och gå lite. 

Visst finns det tillfällen jag suckat över det under uppväxten och gånger jag vänt det mot mina föräldrar (inte så sjysst i efterhand nej), tex om de klagat på att jag glömt saker/varit försenad osv, men i stort tycker jag det funkat bra. 

Fick bättre kontakt med min pappa än innan skilsmässan. De bodde på sånt avstånd till varandra att vi lätt kunde ta oss emellan, och därmed även kompisarna. 

Ett medskick/lärdom till de som är separerade Med barn idag är att inte skicka med irriterade ?hälsningar? till den andra föräldern genom barnen, tex kring pengar eller liknande. Håll barnen utanför det. 

Ja jag skulle säga att det som kunde vara jobbigt som barn var när en förälder försökte baktala den andre osv. Praktikaliteten med två boenden anpassar sig ett barn snabbt i, relationen mellan föräldrarna är fortfarande avgörande oavsett om de gått isär eller ej.

Med det sagt mådde jag ändå bättre efter separation. Att se sina föräldrar gå utan kärlek, ser och känner en unge. Kylig stämning, brist på närhet, allmänt avstängt etc. Eller motsatsen, stora bråk och mycket skrik.

Varför vissa envisas med att stanna för barnens skull förstår jag inte, det enda man ger är ett ambivalent förhållande till relationer om man lever som barn i ett sånt hem

Det kan funka utmärkt så länge man trivs ihop och tycker om varandra, även om man inte är så passionerade längre. Men ett kärlekslöst hem och kyla mellan föräldrarna, är nästan lika illa som våld. Det skadar barnen, precis som du skriver. Då är det bättre att gå isär.

Enligt forskning är växelvist boende tydligen det näst bästa för barnen. (Efter att ha båda föräldrarna i samma hushåll.)

Så alla föräldrar som eventuellt har dåligt samvete över att barnen tvingas flytta mellan två hem, kan andas ut. Studier visar att barn som växer upp hos båda föräldrarna, i genomsnitt mår bättre än barn som växer upp med en förälder. Det hänger dock på att föräldrarna har ett bra samarbete. Det underlättar också om de bor hyfsat nära varandra, att barnen kan träffa kompisar oavsett var de bor, osv.

Sen påpekar forskare att man inte vet varför barn som mest eller enbart bor hos den ena föräldern (oftast mamman), i genomsnitt mår sämre. De kanske mådde sämre redan innan, dessa familjer kanske har mer problem, den andra föräldern kanske är knepig, vilket är orsaken till att barnen inte bor där och kanske den egentliga orsaken till att de inte mår så bra.

Det kan mycket väl vara så att separerade föräldrar med växelvis boende, är föräldrar som har mer resurser, samt är mer engagerade i sina barn. Dessa barn kanske hade mått lika bra även om de bodde mer hos den ena föräldern. Men en nära och tät kontakt med båda föräldrarna är generellt det bästa för barn, så länge föräldern inte är olämplig.

Jag ska se om jag kan hitta länken till forskningen. 

Jag hittar ingen bra länk, men googlar man finns mycket information. 

Inkluderade studien bird nesting?

Det verkar inte så, men det skulle vara intressant att ta reda på.

Det är ju egentligen rimligare att föräldrarna flyttar fram och tillbaka, än att barnen gör det. 

Alla människor är olika, och min erfarenhet behöver inte betyda att det är dåligt för andra. Utan att gå in på det för mycket mådde jag väldigt dåligt av det som barn och fick problem med ångest i tidig ålder. Jag minns det som att jag var konstant otrygg, och hade önskat att få bo hos min ena förälder. 

Mitt styvbarn däremot har haft två hem sen dag ett och vi märker inte av några problem för hen. Jag tror säkert att hen önskat att inte spendera halva sin tid utan den ene föräldern men hen tar situationen för vad den är mycket bättre än jag gjorde. Hen har som sagt inget att jämföra med heller, vilket jag hade. Hens föräldrar är väldigt närvarande och funktionella båda två, vilket inte mina var/är heller. Hen har också haft mig i sitt liv som en tredje vuxen i nio år nu. kanske ligger mycket i just det - vad gör vi vuxna runt omkring med situationen? Jag brukar tänka det som att det hela är vårt val, men hens liv. Ibland får man gå lite på glas och lyssna in så det (känslorna) inte spricker.

Nu svarar jag vad mina barn säger:
Vi föräldrar kommer väldigt bra överens, är vänner och umgås fortfarande efter 15 år ganska mycket, både med och utan våra barn. De upplever att de aldrig behövt medla mellan oss eller så. Så det har inte varit ett problem.
Hemmen ligger på 300 meters avstånd, så de kan komma och gå när de vill oavsett vem de bor hos.
Alla barn har valt att bo växelvis från 1+5+7 års ålder ända fram till att de flyttat hemifrån vid 20-21 års ålder. Frivilligt. De har vetat att de får välja annat om de önskar. 

Det de tycker har varit jobbigt är just att flytta mellan två hem, att packa ihop sina saker (smink, dator, skolgrejer, träningskläder till sporten de utövat, samt skolkläder) och flytta. Det gjorde att de först ville gå över från 7-dagarsboende till 14-dagarsboende, och till sist lev det 21-dagarsboende. 
Det har inte spelat oss vuxna någon roll hur långa perioderna varit eftersom vi ändå ser dem hela tiden i olika sammanhang, samt alltid har ätit middag tillsammans allihopa någon gång/vecka.

Flyttandet har varit det jobbiga, ingenting annat, enligt dem.
När det var varannanveckasboende fick de ju flytta varje helg, i efterhand inser jag hur jobbigt det måste vara för barn. Veckorna rinner ju iväg när man jobbar, och det är ju ingen skillnad om man går i skolan.
Om de varit sjuka har de givetvis stannat kvar i samma hem tills de tillfrisknat.

Jag vet barn som flyttar mellan sina föräldrar två gånger/vecka. En 15-åring och en 10-åring.
Det tror jag inte att mina barn hade accepterat för en sekund.