6 åring bara bråkar hjälp

Som sagt min ryter ifrån rejält ibland också, jag pratar mer lugnt (arg också såklart med bestämd ton) och förklarar att det inte är ok och varför etc. Har gått hem från affären med men inte alltid det går om man verkligen måste handla, slitit barnet hem från lekpark när de är dags att gå etc. 

Inget nytt! Men tack för du nämnde det, klart det kan påverka om der vore så. 

 

Ja, det är skillnad oå om man säger ifrån ordentligt  och står fast vid det man sagt,  och om man verkar tappa det helt i sin ilska. Om en vuxen verkar obalanserad blir barnet rädd. Inte så bra i längden.

Det finns en fas i 6-årsåldern då barn förstår att man kan dö på riktigt. Att mamma och pappa kan dö t.ex. Barn kan bli ängsliga och vill hålla sig i närheten av föräldrarna då, inte hälsa på hos sina lekkompisar t.ex. Har lite separationsångest.

Men det verkar inte vara det som är problemet med er son? Han verkar mer vilja ha sin vilja igenom i alla lägen. 

En del barn rullar på golvet i affären och skriker när de inte får godis/glass, det hör ofta till föräldraskapet att behöva uppleva det. Det brukar komma lite tidigare än 6-årsåldern. Sedan lär de sig att man inte allid får, t.ex. får de bara lördagsgodis.

Om man inte har varit väldigt inkonsekvent och har gett efter ibland, och ibland inte, när man är i affären. Då kan man få det riktigt besvärligt, (även om man ibland är så trött att det känns som man behöver slippa ta striden denna gång). 

Det är inte så att  ni har utmaningar i ert äktenskap just nu? Barn kan känna av sådant, och bli utagerande (bråkiga) då. 

När det gäller diagnoser och funktionsnedsättningar så brukar man ha sett tecken på det tidigare än när barnet är 6 år gammalt. Lite sådana tecken i alla fall. T.ex. ett barn som alltid radar upp sina leksaker och har svårt att klara även mindre förändringar i rutinerna och har svårt med empati. Svårt att äta olika saker. Då kan det finnas autistiska drag. Ett barn som aldrig vill vara stilla och är svårt att få att sova, eller sitter helt still och bara dagdrömner väldigt ofta, då kan det vara ADHD-drag t.ex.

Ett undantag är intellektuell funktionsnedsättning. Då är barnet bara sen i sin utveckling inom flera områden. Men kan ge fin känslomässig kontakt och kan sitta stilla en stund, utan att det behöver vara något verkligt superintressant som den tittar på.

Om det blir väldigt jobbigt för er kan ni gå till en psykolog på någon vårdcentral. Gärna en som är specialicerad på barn.

Det spelar ingen roll att ni alltid ger efter. De gånger ni ger efter lär ni barnet att det löner sig att beter sig sådär.

Ställ krav på barnet och utred. låter inte normalt alls.

Nu är min son snart två, så har inte erfarenhet privat av 6-åringar på det viset. Däremot har jag arbetat i förskola i tio år och de äldsta barnen är det något speciellt med. Jag ser inget konstigt i ditt barns beteende (att det skulle vara tecken på diagnos, men ni och människor i er omgivning känner barnet bäst). 

Det är en balansgång, för vid 6 års ålder börjar de sträva efter mer inflytande och valmöjligheter. Som andra nämnt, hjälper inte att vi har sommarlov och inget är som vanligt (även om man försöker). 
Jag tror det är väldigt viktigt för er som föräldrar att stå vid ert ord. Lyssna in på barnet och vad den har för önskemål, var inte snabba med beslut. Men när ni väl tar ett beslut, stå fast vid det! Är det inte mer tv idag, då gäller det. Idag inte köpa leksaker eller godis? Då är det så. Rucka inte på er, men låt inte heller allt bli ett nej. Var även tillåtande i det som är rimligt för er familj. Allt är en balansgång och i den åldern behöver barnen få lov att ha mer inflytande, inom rimlig mängd. 

Du nämner att det är mycket kompisar? Förstår att det är svårt att neka när ni bor nära, men det är okej att också säga nej till besök, även när ni är hemma. Ni ska inte behöva fly ert hem för det. Men det är upp till er och vad som är viktigast. Man får välja sina strider med. 

Lilla tonåren. Ge inte med er för tjat och bråk. Har ni sagt nej så är det nej som gäller.

Ge omedelbart reaktion på knuffar etc. Gör ni något roligt så förklara att det roliga upphör om barnet knuffas igen. 

Ignorera vad barnet vill när det skriker (om det inte är skadat eller ledsen, så klart!). 

Låt barnet ta mer ansvar. Ge uppgifter som är viktiga och som ni vet att barnet ändå gillar att göra. Att trotsa handlar mycket om en vilja att bli självständig. Hitta saker där barnet får mer att säga till om. Kanske middagsplaner, om sina kläder, vilka blommor som ska sättas i rabatten mm. Det kan vara värt det att något går lite tokigt. :) 

Om att ge efter: Gör det inte! Om ni ska handla och det inte finns utrymme/ork för bråk, säg då i förväg att barnet ska få något idag, kanske en tidning eller studsboll i automaterna eller så. Då blir det något roligt att se fram emot och gör förhoppningsvis att tjat om annat minskar. 

Det är ok att säga att idag är pappa/mamma trött och vi har bråttom och det är därför vi köper en studsboll idag, för att det ska bli lite roligare. 

När barnet vill ha något eller vill göra något som skulle kunna vara ok men du känner dig tveksam - känn efter själv innan du svarar om du orkar ta bråket eller inte. Orkar du inte så säg Ja. Då har du inte gett efter för tjat och bråk. Viktiga bråk får man ta antingen man orkar eller inte. :-/ 

Trots, det hör till, barn ska i olika omgångar testa gränser till de blir vuxna. Är dock en jävla prövning. Två viktiga saker att hålla huvudet som vuxen.. Man måste kunna bli arg innan man blir förbannad på riktigt (och agerar i affekt). Var konsekvent, ge inte upp och kom aldrig med tomma hot.

Nää, tomma hot gräver bara en djupare grop.
Säger du något så ska det följas upp. Gäller barn såväl som vuxna.
Ingen mår bättre av dubbla budskap.

Tack jättebra tips och idér! :) ska absolut ha detta i bakhuvudet de nästa gångeena de blir lite tokigt. 

Vår pojke hade en hemsk period när han var 6 år. Han var så snäll i alla andra perioder och är det ännu men just den sommaren var hemsk! Han ville bara springa bort och kutade från cafeer och annat när vi var på semester. Det var nästan skrattretande hur arg han var. Jag minns att han satt i halvmörkret i ett rum med ett ilsket grin och tänderna lyste haha. Undrar om det inte var skolstarten i närtid och bristande rutiner på sommaren som var problemet. Jag tror att vi föräldrar var småirriterade samtidigt, vi var till exempel på ett obekvämt hotell den sommaren och var väl allmänt slitna med jobb och tre barn. Sådant märker de små liven. Viktigt att hålla ut, vara konsekvent och tydlig utan att tappa fattningen. Det gick över, jag tror att det bara handlade om den sommaren.

Jag har en jämnårig här hemma som också han förändrats. Jag tror att han går igenom en liten personlig kris i och med skolstarten. Det är mycket som ska hända nu  helt enkelt. Jag tror, precis som ett inlägg ovan. att det går över snart och försöker vara konsekvent och hålla ut fram tills dess. 

Barn går ofta igenom en känslig fas i 6-årsålder och en annan  i 9-årsåldern. Man tänker att det har att göra med att de utvecklats intellektuellt, och ser världen med lite andra ögon.

Världen blir mindre trygg och de måste hantera insikterna som följer med det.

En 9-åring har t.ex. jämfört sig lite med andra barn tidigare, men barnet ser sig själv nu ändå i ett annat perspektiv och är mer värderande. Om det t.ex.  har en funktionsnedsättning av något slag, så sörjer de över den nedsättningen på ett nytt sätt.

Så gissningsvis är detta bara en jobbig och övergående period för pojken och föräldrarna.