Vilket är det största felet folk gör med sina barn?

Vilket är det största felet folk gör med sina barn?



 Sätter inte gränser i tid. Ger inte konsekvenser.

Har dålig koll på vad deras barn sysslar med, vilka de umgås med , var de befinner sig.

Största felen är så klart att våldta, mörda osv. Men om vi bortser från det:
Inte har koll på vad deras barn gör på nätet och sociala medier. 
Inte spenderar tid med barnen utan jobbar, håller på med nåt intresse eller flyttar till annan stad. 
Är oförsiktiga med säkerhet kring trafik och bad. 

Lyssna på det senaste avsnittet av p3 dystopia, överbeskyddande föräldraskap. Dagens barn blir verkligen förstörda.

Ja, ofta där hemmasitteri kommer in i bilden.

Någon förälder hävdar att barnet omöjligen kan gå till skolan p.g.a. all ångest och att situationen inte beror på dem. Det intressanta är vad som hände dessförinnan och hur man hamnade där. Ett barn blir på många sätt helt annorlunda om de lever i en funktionell miljö.

Okej, du menade att flytta bort från sina barn innan de är myndiga. Då håller jag med dig, det är inte bra.

Ja. Fast även att byta stad över huvud taget mot barnens vilja.

Man bör rota sig i en stad absolut senast innan barnen börjar skolan. 

Om flytt sker bör det endast ske p.g.a. att barnen inte trivs. Om barnen hamnat i en trygg och bra miljö och sedan riva upp dem ifrån den är oerhört brutalt.

Kan du källhänvisa till vad du skrivit om selektiv ätstörning?

Hemmasittande är betydligt mer komplext än så. Vanliga orsaker är funktionsnedsättningar (ofta odiagnosticerade) som skolan inte anpassar för, psykisk ohälsa (ofta i form av samsjuklighet med npf), dåliga familjeförhållanden (tex att man inte vågar lämna psykiskt sjuk eller missbrukande förälder ensam) eller att man hamnat i dåligt sällskap och hänger med kompisar nånstans. 

Mitt barn gick allt mindre och mindre i skolan pga ångest som skolan gav (orsakad av brist på npf-anpassning, förstod vi senare). Det som behövdes var total hemmavaro och återhämtning en tid. De här barnen är utmattade. Mitt barn behövde, trygghet och vila. Sen kunde vi gradvis öka närvaron och ca 50% närvaro är det som funkar på sikt, så länge inte skolan kan tänka sig att göra fler anpassningar. Och det kan de tydligen inte. Detta är alltså en metod som kommunens specialistgrupp för hemmasittare använder. Inte något vi föräldrar hittat på. 

Att barnet gått i skolan normalt tidigare beror ofta på att kraven då varit lägre och hanterbara. Tex kortare lektioner och mer varierad undervisning, mindre eget ansvar, mindre grupper och fler vuxna. Med tiden ökar kraven på barnen (och så ska det ju vara!) men de barn som har funktionsnedsättningar kommer ofta till en gräns när de inte klarar sig längre. Detta fenomen syns tydligast på de med måttliga problem och lite högre intelligens, för de lyckas ofta dölja sina problem väldigt länge. Men till sist orkar de inte längre och det är då de utvecklar psykisk ohälsa.

Barn idag är alldeles för bortskämda med allt. De stimuleras hela tiden, får allt de pekar på, har flera olika skärmar och föräldrarna leker med dom då barnen är helt oförmögna att leka på egen hand.

Det är även barnen som bestämmer aktiviteter och när de ska fara hem om de är på besök hos någon annan. Barnen är vana att vara i centrum 24/7 och blir bortskämda små monster.

När jag växte upp skulle man synas men inte höras. Skulle man leka fick man gå in på rummet eller gå ut. Åkte man bort och hälsade på nån fick man gå ut eller sitta tyst tills föräldrarna var klara, vilket ofta resulterade i att man somnade av att vara uttråkad eller hittade en Kalle-tidning att bläddra i. Hade man riktigt tur fick man starta TVn på låg volym så länge man inte störde.

Idag kommer barnen och slår på föräldrarna och gapar som hökar "mamma, mamma, mamma" så fort mamma pratar med någon annan och om de åker bort och hälsar på någon kommer tjatet på en gång "jag vill heeeeeeem".

Och så ska dom ha och ha och ha. Utemat, nya kläder, smink, dator, nyaste telefonen, nyaste surfplattan, inredning etc. Det går omkring sjuåringar med nyare telefoner än vuxna som arbetar.

Barnen idag behöver vara uttråkade. De behöver hitta tillbaka till sitt barnasinne och börja leka igen då det är väldigt svårt att hitta barn som leker idag då alla sitter med skärmar istället. Skulle alla skärmar försvinna för barn och de skulle få ha max en timmes skärmtid per dag skulle mycket ångest och liknande försvinna hos många barn. 

Sedan är det viktigt att föräldrarna inser att de är föräldrar och inte kompisar till barnen och att det är skillnad. Deras jobb är att uppfostra barnen, inte hålla barnen på gott humör eller leka med dom.

Skulle snarare säga att det som dagens föräldrar verkligen gör rätt är att de är mjukare och skapar bra relationer med barnen. När barnen väl blir vuxna är de som mycket nära vänner.

Har noterat i mitt umgänge att barnen har slutat att revoltera i tonåren vilket verkligen underlättar övergången till vuxenlivet. Och det är en logisk konsekvens av att föräldrarna har bra relationer med barnen.

Tack och lov att barn får Ta större plats idag. Behandlas som människor.

Inte det största felet men det vanligaste tycker jag är att folk pratar till sina barn med en otrevlig ton och på ett respektlöst sätt. Sen blir de förvånade när barnen är respektlösa och otrevliga i sin ton mot andra 

Jämt skägg mellan att 

1) inte ställa krav på barnen 

och 

2) leva sitt liv och sina åsikter genom barnen.

Barn går inte sönder av krav. Tvärtom visar kraven på barnen att vi tar dem på allvar "jag litar på att du klarar av din del av arbetet i familjen"

Idrottspappor som driver på för att barnet själv ska idrotta lika mycket och hårt som han gjorde eller woke-morsor som från tidig ålder uppfostrar barnet i den rätta läran.

Största felet man som förälder är att inte ge sina barn ansvar. Naturligtvis apassat efter åldern på barnet men barn som inte lär sig att ta ansvarf ör sig själva och sin om växer inte upp till fullödiga medborgare.

Det är bra att barnen har en bra relation med föräldrarna, men jag ser bara barn som vägrar låta föräldrarna ha egentid, som ska vara med föräldrarna istället för med vänner och som knappt verkar veta hur de fungerar tre meter från mammas kjol.

Att göra revolt är jobbigt men en viktig del av livet då det förbereder barn och föräldrar på att separeras. 
Barnen måste lära sig att existera utanför mamma och pappa och mår bättre av att börja separera sig från dem.

De där föräldrarna har problem med gränssättning. Egentligen inte barnens fel och de tenderar att vara väldigt snälla och väluppfostrade när väl föräldrarna inte är där. Men de behöver absolut lära sig att ta ansvar och att stå på egna ben. 
Ungdomar ska inte genomföra revolt. Det är destruktivt. Många av de samhällsproblem vi idag har beror på att 40- och 50-talisterna kastade sin föräldrargenerations stora livskunskap på soptippen och var allmänt motvalls. Nu får vi sortera upp bland de historiska erfarenheterna för att skapa ett bättre samhälle.