Ex med narcissistiska drag? Hur skydda sig själv och barnen?
Jag behöver bolla detta anonymt och höra från andra som varit i liknande situationer. Jag och mitt ex separerade för ett halvår sedan efter flera års förhållande och två små barn ihop. Uppbrottet kom hastigt från hennes sida, och redan direkt efter separationen gick hon in i en ny relation. Det gör extra ont eftersom hon faktiskt började träffa honom redan innan det var slut mellan oss medan vi fortfarande gick i familjerådgivning för att försöka rädda relationen.
Det här är några saker som gör att jag funderar på om hon har narcissistiska drag:
Snabb och total omsvängning: Från att vi levde som en familj ena veckan till att hon flyttade ifrån mig och inledde något nytt nästan omedelbart. Det var som att vårt liv tillsammans raderades över en natt.
Känslomässiga kast: Ena dagen kan hon vara vänlig och nästan som förr, nästa dag kan hon vara arg, kall och anklagande även utan att något nytt har hänt.
Brist på ansvarstagande: Konflikter slutar ofta med att hon lägger skulden på mig, oavsett hur situationen uppstod.
Använder barnen i kommunikationen: Hon ber barnen framföra saker till mig eller använder dem som en anledning att ta upp frågor som egentligen rör henne själv.
Impulsstyrd: Hon verkar ofta agera utifrån känslan i stunden, utan att tänka på långsiktiga konsekvenser för barnen eller oss som föräldrar.
Dubbel agenda: Hon säger att hon inte försöker ersätta mig som pappa, men gör saker som signalerar motsatsen exempelvis involverar nya partnern i saker som vi brukade göra som familj, och låter barnen vara budbärare till honom.
Vill ha hjälp trots separation: Hon kan ringa och be om hjälp med saker (köpa möbler på faktura, barnpassning, praktiska saker), men om jag säger nej blir hon irriterad eller sur.
Det som gör det extra svårt är att hon verkar klara sig väldigt bra socialt och ekonomiskt tack vare familj och nya partner, medan jag har fått börja om från noll. Jag vill inte att min bitterhet ska gå ut över barnen, men det är extremt påfrestande att känna sig underlägsen och utbytt särskilt när hon verkar leva sitt liv utan att sakna mig eller vår familj.
Jag försöker hålla kommunikationen strikt praktisk och undvika att ge henne känslomässig energi, men samvetskvalen kommer direkt när jag säger nej till något.
Min fråga är: Hur gör man för att skydda sig själv från att bli indragen i ett sådant här beteendemönster, och samtidigt vara en trygg, närvarande förälder för barnen?
Hur sätter man gränser utan att barnen drabbas? Och är det ens möjligt att ha ett neutralt samarbete med någon som har narcissistiska drag?