• Anonym (Henke)

    Bonusförälder- feedback?

    Sambo och fästman till en fantastisk kvinna, men bär också den otacksamma titeln som bonusförälder varannan vecka. Gnäll och tjafs varje dag, ingenting på semestern har varit bra. Allt är dåligt här (för att vi inte servar barnen, utan ger dom lite ansvar, såklart med respekt för deras ålder).


    Min fästmö är lite lat och tror att det ?går över?. Tackar henne såklart för förhoppningen, men är man en lat förälder som inte hjälper sina barn utan bara ger dom det dom vill ha hela tiden, så tror jag att det kommer det bli tufft framöver.


    Hon kan inte ta en konflikt med barnen, för hon orkar inte med tjafset och är rädd att den andre föräldern till barnen skall reagera och bli arg. Jösses.

    Har pratat med henne om att i ett hushåll skall väl ändå alla trivas och respekteras, men finns tydligen undantag enligt henne då barnen får bete sig exakt som dom vill utan konsekvenser.


     


    Är inne på att snart skaffa en egen lägenhet, så vi kan vara särbos dom veckorna barnen är här, för snart orkar man inte mer och jag blir ingen rolig/bra familjemedlem. Har någon här gjort detta och hur fungerar det för er? Och med barnen?


     


    Ni behöver inte dra en rant mot mig då jag redan vet att jag inte blir en rolig/bra vuxen när barnen är här varannan vecka och har tankar på att lösa det på bästa sätt. 


     


    Hej!

  • Svar på tråden Bonusförälder- feedback?
  • Xenia

    Varför måste föräldrar ha så dåligt samvete över skilsmässa att de slutar att uppfostra barnen? De hade väl goda skäl för skilsmässa och nuförtiden är det så vanligt att man inte behöver se det som en katastrof.

    Kan ni inte gå på familjeterapi och förklara att problemet är dels att ni har olika syn på uppfostran, dels att du öht inte får säga till barnen och därför känner dig som gäst i ditt eget hem? I praktiken är du bara en inneboende, en gäst brukar man måna om.

    Vill hon inte gå med på familjeterapi så tycker jag ni ska bli särbor. Barnen kommer att bo hemma i över tio år till. Vill du verkligen leva så i 10-15 år till? Barnen kanske inte ens flyttar ut vid 18-19 års ålder utan får stanna hemma några år till - utan att varken betala för sig eller hjälpa till hemma. För mamma har ju så dåligt samvete och är så konflikträdd. 

    Tänk dig när barnen blir tonåringar... Ser du fram emot det?

  • Anonym (huldra)
    Anonym (Bonusförälder) skrev 2025-08-15 05:40:07 följande:

    Hur gamla är barnen? Har ni gemensamma?

    Beroende på barnens ålder har ni rätt till familjestöd och du har rätt till stöd som bonusförälder.

    Är själv bonusförälder med gemensamma barn, ingen kan förstå eller hjälpa en om man själv inte varit i vår sits. Den må va självvald men inte fan trodde man det skulle kosta så mycket av ens glädje och välmående.


    Kan bara instämma! Hade jag haft en susning om hur illa styvfamiljslivet skulle bli hade jag dragit efter första träffen.

    Tyvärr hann vi flytta ihop och få ett gemensamt barn innan helvetet körde igång. Exet var oerhört svartsjuk på att mannen fått en ny familj och körde "dåligt-samvete-racet"  från sekunden vår son föddes.

    Ska inte dra hela mitt livs story men det slutade med att jag i stort sett var ensam förälder till vår son trots att vi bodde ihop. Sonen har alltid kommit sist på sin pappas prioriteringslista.

    Nu är han vuxen och jag undrar om jag inte borde lämnat förhållandet och verkligen levt ensam med sonen. Det hade absolut inte gjort någon skillnad i hur mycket tid pappan tillbringat med sonen. Skillnaden hade blivit att sonen i alla fall sluppit se med egna ögon hur hans pappa prioriterat sina äldre barn.

    Men hoppet är det sista som överger människan och dum som jag var hyste jag ändå ett pyttelitet hopp om att pappan skulle ändra sig.

    Det gjorde han naturligtvis aldrig och nu sitter jag här och sörjer att jag lät mitt liv förstöras, dessutom på bekostnad av min älskade sons självkänsla och välmående.
  • Anonym (De)
    Anonym (huldra) skrev 2025-08-17 13:03:06 följande:
    Kan bara instämma! Hade jag haft en susning om hur illa styvfamiljslivet skulle bli hade jag dragit efter första träffen.

    Tyvärr hann vi flytta ihop och få ett gemensamt barn innan helvetet körde igång. Exet var oerhört svartsjuk på att mannen fått en ny familj och körde "dåligt-samvete-racet"  från sekunden vår son föddes.

    Ska inte dra hela mitt livs story men det slutade med att jag i stort sett var ensam förälder till vår son trots att vi bodde ihop. Sonen har alltid kommit sist på sin pappas prioriteringslista.

    Nu är han vuxen och jag undrar om jag inte borde lämnat förhållandet och verkligen levt ensam med sonen. Det hade absolut inte gjort någon skillnad i hur mycket tid pappan tillbringat med sonen. Skillnaden hade blivit att sonen i alla fall sluppit se med egna ögon hur hans pappa prioriterat sina äldre barn.

    Men hoppet är det sista som överger människan och dum som jag var hyste jag ändå ett pyttelitet hopp om att pappan skulle ändra sig.

    Det gjorde han naturligtvis aldrig och nu sitter jag här och sörjer att jag lät mitt liv förstöras, dessutom på bekostnad av min älskade sons självkänsla och välmående.
    Det låter väldigt sorgligt och tungt!

    Kan du lämna nu? 

    Kan du stödja din son och dig själv på olika sätt idag?

    Det enda vi har är idag och förhoppningsvis en framtid, kort eller lång. 
  • Ljudvilla

    Barnen tjafsar och gnäller hela tiden för att ni ger dem lite ansvar?

    Din partner ger alltid barnen allt de vill ha?

    Vilket av dina beskrivningar är det som stämmer, för du säger lite emot dig själv. Har du själv barn och erfarenhet av vad som är rimliga krav utifrån barnens ålder?

    Barn brukar tvärtom vad du beskriver växa med ansvar och tycka om att kunna bidra, om den vuxna ställer krav på ett konsekvent och schysste sätt.

  • Anonym (huldra)
    Anonym (De) skrev 2025-08-17 17:52:22 följande:
    Det låter väldigt sorgligt och tungt!

    Kan du lämna nu? 

    Kan du stödja din son och dig själv på olika sätt idag?

    Det enda vi har är idag och förhoppningsvis en framtid, kort eller lång. 
    Det var och är en stor källa till sorg i mitt liv.

    Jag blev svårt sjuk för ett par år sedan och då lämnade han mig. Nu lever jag ensam men min son bor i närheten och hälsar ofta på.

    Vi pratar i stort sett aldrig om hans pappa. De har inte träffats sedan han lämnade mig.

    Min son träffade en väldigt gullig tjej för ett år sedan och i höst ska de bli sambos, det gläder mig att se honom så lycklig.

    Han kan nog bygga ett bra liv även utan sin pappa, han har en bra utbildning, en fin flickvän och flera riktigt bra vänner. Det kommer att gå bra för honom. Och det är det enda som spelar någon roll i min värld.
  • Grässtrå77

    Flytta isär varannan vecka på prov under ett par veckor/månader för att se vad som händer. Du skulle tex kunna komma och hälsa på en dag under helgen.

    Ni kanske har hamnat i en låst situation där ni förstärker era olikheter. Jag tror din sambo behöver få vara förälder helt själv en period utan stressen det blir när ni är oense. Det kan ju göra att hon ändrar sitt beteende, eller inte 

  • Anonym (De)
    Anonym (huldra) skrev 2025-08-17 18:58:59 följande:
    Det var och är en stor källa till sorg i mitt liv.

    Jag blev svårt sjuk för ett par år sedan och då lämnade han mig. Nu lever jag ensam men min son bor i närheten och hälsar ofta på.

    Vi pratar i stort sett aldrig om hans pappa. De har inte träffats sedan han lämnade mig.

    Min son träffade en väldigt gullig tjej för ett år sedan och i höst ska de bli sambos, det gläder mig att se honom så lycklig.

    Han kan nog bygga ett bra liv även utan sin pappa, han har en bra utbildning, en fin flickvän och flera riktigt bra vänner. Det kommer att gå bra för honom. Och det är det enda som spelar någon roll i min värld.
    Så roligt att höra att det har gått bra för din son! Märklig pappa, verkligen.

    Det finns många barn som har klarat sig med en bra förälder, så det har tydligen din son också gjort!
  • Anonym (d)
    Grässtrå77 skrev 2025-08-17 19:37:22 följande:

    Flytta isär varannan vecka på prov under ett par veckor/månader för att se vad som händer. Du skulle tex kunna komma och hälsa på en dag under helgen.

    Ni kanske har hamnat i en låst situation där ni förstärker era olikheter. Jag tror din sambo behöver få vara förälder helt själv en period utan stressen det blir när ni är oense. Det kan ju göra att hon ändrar sitt beteende, eller inte 


    Varför skulle hon gå med på det?
    Det hade jag aldrig gjort.

    Flyttar du så behöver du inte höra av dig mer.
  • Anonym (De)
    Anonym (d) skrev 2025-08-18 16:24:22 följande:
    Varför skulle hon gå med på det?
    Det hade jag aldrig gjort.

    Flyttar du så behöver du inte höra av dig mer.
    Det beror väl på hur olidliga hemförhållandena är nu när TS bor med sin partner och hennes barn. Det finns gradskillnader i allt.
  • Anonym (Grabb)

    Mmm...

    5-10år...

    Rakt på sak, TS. 

    Hur länge har ni levt som "varannan-veckas-familj"?
    Tycker du om barn..?
    Har du några erfarenheter kring barn (syskonbarn, barn till vänner, kompisar)?
    Tycker du att du har rätt "kunskap" för att hantera en/två 5-10åring..?
    Har du en rimlig syn på "ordning och reda och ansvar"..?
    Hur skulle du se på din relation till barnen..? Handen på hjärtat...

    Ser du verkligen inga ljuspunkter..?

    Att vara förälder är många gånger en prövning (!), det kan väl säkerligen även bli en prövning även som "bonusförälder", kanske ibland mer så (för man är en "bonus").

    Men har det gått för långt så har det gått för långt. Då får du helt enkelt ta bladet från munnen, men jag tror att om du flyttar ut (bor själv) så ser jag flera problem...

    Dels tror jag att er vuxenrelation kommer att få en rejäl törn. Samt att din relation till din sambos barn (som kommer vara din sambos barn resten av livet!!) kommer att vara stel och haltande för "resten av livet"...

    Barn är barn, vuxna är vuxna, det är skillnad...

    Lycka till!

  • Ess
    Anonym (Henke) skrev 2025-08-15 09:40:03 följande:
    Två bonusbarn, båda ligger i åldersspannet 5-10år.
    Inga gemensamma barn, vilket inte heller intresserar mig med mig fästmö i dagsläget.

    Jag har själv gått i familjerådgivning, funkat bra till och från.

    Intressant, hur funkar det för er med gemensamt barn och bonusbarn? Kanske är helt annorlunda hos er och med din partner. Men även om det funkar har vi bonusföräldrar tyvärr en otacksam roll, som funkar när det passar men inte när man själv ställer krav. Tråkigt, för det dödar familjedynamiken. 
    Man blir aldrig en sk familj med särkullar inblandade. I ditt fall hade jag gått vidare och träffat en annan, helst utan barn. Är särkullarna 5-10 år, så är det jäkligt länge att försöka stå ut med dem.
    Makens barn var i tonåren, och det var knappt jag stod ut tills de fyllde 18.
Svar på tråden Bonusförälder- feedback?