Bonusförälder- feedback?

Tror du att hon går med på det då?

Förmodligen inte. Hon är noga med att man ska bo tillsammans och vara en familj, men det blir svårt när hon inte uppfostrar sina barn när det kommer till respekt för alla i familjen.

Som bonusförälder kan du alltid fly när barn är som barn är mest och du inte gillar det. Det kan inte övriga föräldrar. Inte utan att ge upppp sina barn i alla fall.

Eller, det förstås, min mamma bara stack och lämnade tre barn åt sitt öde i en månad. Visst, hon kom tillbaka, men tilliten gjorde det inte.

För många år sedan kände jag ett par som hade varsin lägenhet på samma trapplan. Så att de kunde dra sig tillbaka till sitt när de önskade det. Den lösningen är ju förstås väldigt svårt att få till rent praktiskt.

Kan ha förståelse för att du blir irriterad om det är helt orimligt när det gäller hennes barn, om de gör helt som de vill och inte hjälper till utifrån sina förutsättningar.

Samtidigt tror jag inte du förstår hur dåligt samvete man kan ha för barnen efter en skilsmässa. 
Exet verkar också kontrollera vad hon gör, obehagligt! Han är väl bitter och svartsjuk?

Men hon gör inte barnen en tjänst genom att inte ge dem några ramar. Fråga henne om hennes egen uppväxt var sådan, och hur hon i så fall ser på den idag.

Jag tycker det är en utmärkt ide att du har ett eget boende och att ni bor ihop de veckor hon inte har barnen.
Jag skulle inte heller stå ut om jag var du. Varför ska du utsätta dig för detta?
Det blir ju fördelar för henne också. Hon kan göra som hon vill med sina barn utan att någon ifrågasätter elelr tycker det är dåligt det hon gör. 

Hur gamla är barnen? Har ni gemensamma?

Beroende på barnens ålder har ni rätt till familjestöd och du har rätt till stöd som bonusförälder.

Är själv bonusförälder med gemensamma barn, ingen kan förstå eller hjälpa en om man själv inte varit i vår sits. Den må va självvald men inte fan trodde man det skulle kosta så mycket av ens glädje och välmående.

Två bonusbarn, båda ligger i åldersspannet 5-10år.
Inga gemensamma barn, vilket inte heller intresserar mig med mig fästmö i dagsläget.

Jag har själv gått i familjerådgivning, funkat bra till och från.

Intressant, hur funkar det för er med gemensamt barn och bonusbarn? Kanske är helt annorlunda hos er och med din partner. Men även om det funkar har vi bonusföräldrar tyvärr en otacksam roll, som funkar när det passar men inte när man själv ställer krav. Tråkigt, för det dödar familjedynamiken. 

Som bonusförälder behöver man inte känna anknytning till bonusbarnen, det räcker om man är en vänlig och rättvis vuxen, ungefär som personalen på en förskola är t.ex. 

Det är ändå en svår sits, man ska inte behöva tolerera vad som helst. Någon slags grundläggande respekt i kommunikationerna bör finnas! Som bonusförälder ska man inte behöva bära partnens dåliga samvete över skilsmässan, genom att barnen ska få bete sig hur som helst mot en.

Tack! Det är nog detta min fästmö inte ser, då det mesta troligtvis ligger under dåligt samvete. Därav får barnen bete sig lite som de vill, för att inte skapa konflikt och det ska alltid vara ?bra och roligt på mammaveckor?. Hennes tycke och egna ord.

Jag känner ingen direkt anknytning då det förekommer tjafs som inte hade blivit så stora som det tyvärr blir. I brist på respekt och stöttning från min fästmö så har det fått mig att tappa den känslan om anknytning till hennes barn. Ser inte ens fram emot när de kommer hem till oss, känner bara att det blir en ny jobbig vecka där jag är gäst i mitt eget hem.

Varför måste föräldrar ha så dåligt samvete över skilsmässa att de slutar att uppfostra barnen? De hade väl goda skäl för skilsmässa och nuförtiden är det så vanligt att man inte behöver se det som en katastrof.

Kan ni inte gå på familjeterapi och förklara att problemet är dels att ni har olika syn på uppfostran, dels att du öht inte får säga till barnen och därför känner dig som gäst i ditt eget hem? I praktiken är du bara en inneboende, en gäst brukar man måna om.

Vill hon inte gå med på familjeterapi så tycker jag ni ska bli särbor. Barnen kommer att bo hemma i över tio år till. Vill du verkligen leva så i 10-15 år till? Barnen kanske inte ens flyttar ut vid 18-19 års ålder utan får stanna hemma några år till - utan att varken betala för sig eller hjälpa till hemma. För mamma har ju så dåligt samvete och är så konflikträdd. 

Tänk dig när barnen blir tonåringar... Ser du fram emot det?

Kan bara instämma! Hade jag haft en susning om hur illa styvfamiljslivet skulle bli hade jag dragit efter första träffen.

Tyvärr hann vi flytta ihop och få ett gemensamt barn innan helvetet körde igång. Exet var oerhört svartsjuk på att mannen fått en ny familj och körde "dåligt-samvete-racet"  från sekunden vår son föddes.

Ska inte dra hela mitt livs story men det slutade med att jag i stort sett var ensam förälder till vår son trots att vi bodde ihop. Sonen har alltid kommit sist på sin pappas prioriteringslista.

Nu är han vuxen och jag undrar om jag inte borde lämnat förhållandet och verkligen levt ensam med sonen. Det hade absolut inte gjort någon skillnad i hur mycket tid pappan tillbringat med sonen. Skillnaden hade blivit att sonen i alla fall sluppit se med egna ögon hur hans pappa prioriterat sina äldre barn.

Men hoppet är det sista som överger människan och dum som jag var hyste jag ändå ett pyttelitet hopp om att pappan skulle ändra sig.

Det gjorde han naturligtvis aldrig och nu sitter jag här och sörjer att jag lät mitt liv förstöras, dessutom på bekostnad av min älskade sons självkänsla och välmående.

Det låter väldigt sorgligt och tungt!

Kan du lämna nu? 

Kan du stödja din son och dig själv på olika sätt idag?

Det enda vi har är idag och förhoppningsvis en framtid, kort eller lång. 

Barnen tjafsar och gnäller hela tiden för att ni ger dem lite ansvar?

Din partner ger alltid barnen allt de vill ha?

Vilket av dina beskrivningar är det som stämmer, för du säger lite emot dig själv. Har du själv barn och erfarenhet av vad som är rimliga krav utifrån barnens ålder?

Barn brukar tvärtom vad du beskriver växa med ansvar och tycka om att kunna bidra, om den vuxna ställer krav på ett konsekvent och schysste sätt.

Det var och är en stor källa till sorg i mitt liv.

Jag blev svårt sjuk för ett par år sedan och då lämnade han mig. Nu lever jag ensam men min son bor i närheten och hälsar ofta på.

Vi pratar i stort sett aldrig om hans pappa. De har inte träffats sedan han lämnade mig.

Min son träffade en väldigt gullig tjej för ett år sedan och i höst ska de bli sambos, det gläder mig att se honom så lycklig.

Han kan nog bygga ett bra liv även utan sin pappa, han har en bra utbildning, en fin flickvän och flera riktigt bra vänner. Det kommer att gå bra för honom. Och det är det enda som spelar någon roll i min värld.

Flytta isär varannan vecka på prov under ett par veckor/månader för att se vad som händer. Du skulle tex kunna komma och hälsa på en dag under helgen.

Ni kanske har hamnat i en låst situation där ni förstärker era olikheter. Jag tror din sambo behöver få vara förälder helt själv en period utan stressen det blir när ni är oense. Det kan ju göra att hon ändrar sitt beteende, eller inte 

Så roligt att höra att det har gått bra för din son! Märklig pappa, verkligen.

Det finns många barn som har klarat sig med en bra förälder, så det har tydligen din son också gjort!