Man kan inte bli utbränd om man lever vettigt!
Ja, detta är någonting jag hävdar.
Antingen missköter man sig fysiskt och/eller så missköter man sig psykiskt.
Lever man vettigt blir man inte utbränd.
Åsikter?
Ja, detta är någonting jag hävdar.
Antingen missköter man sig fysiskt och/eller så missköter man sig psykiskt.
Lever man vettigt blir man inte utbränd.
Åsikter?
Dum fråga:
Vad är att leva vettigt, hur gör man det, och vad kostar det?
Visst kom det som en chock 😂
Ber om ursäkt för att komma med denna nyhet som totalt förändrar din syn på FL och användare som TS.
För en gångs skull fick du till ett halvt rätt iallafall. Du har HELT rätt i att det är känslomässigt reagerat - jag blir på ren svenska asförbannad när det kommer såna här jäkla fjantigheter från total inkompetens - Noll fakta och 100% åsikter bygda på anekdoter. Vad du snackar om i omklädningsrummet eller fikarummet skiter jag fullständigt i, men när du sitter i ett sånt här forum och skyfflar ut skit över en hel grupp människor som kämpar i en enorm uppförsbacke i vårt samhälle mot fördomar och bristande tillgänglighet....har föräldrar som får slita lika mycket men istället bli anklagade för att vara usla föräldrar som bara är dåliga på att sätta ner foten, jada jada... ja du, då kan du lita på att jag reagerar känslomässigt.
Är du man eller kvinna? Jag gissar man men det är ju 50% chans så det är ju inte en merit om det är rätt, men är du man eller kvinna?
Man kan bli utbränd av faktorer som man inte kan påverka. I mitt fall handlade det om dödsfall, olyckor och svår sjukdom bland mina närmaste, bland annat mitt barn. Det fanns ingen tid för vila mellan alla händelser.
Lägg därtill ett ex som jag lämnade när han blev våldsam men som har fortsatt hota, trakassera och försökt förstöra mitt liv på alla tänkbara sätt.
Man kan ju hävda att det sistnämnda var självförvållat men jag visste förstås inte hur han var när jag träffade honom. Jag lämnade och polisanmälde honom och har noll kontakt med honom men han fortsätter .
Jag gillar verkligen mitt jobb och vill jobba men en dag kunde jag knappt ta mig ur sängen. Det var som om jag hade ett täcke av betong över mig. Jag trodde att jag var fysiskt sjuk men det var mentalt.
Jag var sjukskriven några månader men sedan började jag jobba igen, fast jag har inte blivit helt återställd och vet inte om jag någonsin blir det.
Jag lever väldigt sunt i övrigt, varken röker eller dricker, mediterar, tillbringar mycket tid i naturen och planerar för återhämtning och vila.
Så nej, det går inte alltid att undvika utbrändhet när livet bara händer utan att man kan kontrollera det.
Ok, så då kan jag med andra ord gå in i random tråd här på FL, dra fram ett par stereotypa, svepande beskrivningar av saker som någon har sett/hört en del kvinnor göra som är mindre smickrande beteende och sedan tillskriva dig att du är sådan för att så är kvinnor?????
Ja, du har lika mycket rätt till din åsikt som andra människor har. Det betyder däremot inte att den accepteras när det är uppåt väggarna fel. Det är klart att du alltid kan hitta exempel på dåliga beteenden, men det är inte representativt för gruppen och att befästa såna sanningar i sociala forum är helgalet.
Vissa använder ADHD som en ursäkt att inte bete sig neurotypiskt? Eller hur....precis som rullstolsburna använder sitt rörelsehinder som en ursäkt för att inte ställa sig upp menar du? Ingen ifrågasätter en funktionsnedsättning de kan se med blotta ögat, men så fort den är dold så är det annat ljud i skällan.
Dum fråga:
Vad är att leva vettigt, hur gör man det, och vad kostar det?
Jag har väldigt mycket stress i mitt liv med för mycket jobb, livet som ensamstående mamma etc etc och jag lever inte vettigt, vad det nu är. Ändå blir jag inte utbränd.
Ursäkta att jag sabbar din teori TS!