Queen81 skrev 2025-08-20 08:21:19 följande:
Relationsfundering
Har funderat på en grej och även diskuterat det med några vänner.
Tror ni att man nuförtiden generellt kämpar för lite för sin relation? Att man är för snabb på att fundera "vill jag vara i denna relationen?" istället för att tänka "vad kan jag göra för att få denna relation att fungera?"
Om ni upplever att vi kämpar mindre nu (säg de senaste 50 åren) är det på gott eller ont?
Vad som är för mycket eller för lite kämpande för relationen är ju svårt att veta egentligen. Mer intressant är väl om vi är bra eller dåliga på att skapa bra relationer som har potential att hålla.
Tex mina svärföräldrar som är i 80-års åldern och har varit gifta i typ 60 år. De hatar varann, ett ständigt gnatande. Men klarar sig i princip inte utan varann. Svärmor har jobbat delti hela livet och har låg pension. Svärfar kan knappt klä sig eller laga mat åt sig. Så har tror att de inte känner att de kan skiljas, plus säkert en känsla av att man bara inte hör så.
Mina föräldrar som är i samma ålder skildes redan när jag var barn. Mamma var gift ett tag med en man efter min pappa, numera nöjd och glad singel sen flera år. Pappa är omgift sen länge, ett mycket lyckligare äktens än ned mamma.
Så om de kämpade för lite, kanske, kanske inte. Eller om mina svärföräldrar kämpat eller stannat för länge. Kanske, kanske inte.
En stor skillnad sista 50 åren är ju att de flesta kvinnor jobbar och har egen inkomst och därmed större möjlighet att skilja sig. Och mindre stigma i att skiljas, vara singel förälder osv. Förr var det svårare att skiljas både av praktiska/ekonomiska skäl och utifrån normer.