Svag?

Ja, precis som att vissa kan vara fysiskt svagare pga av olika sjukdomar. 

Vi har alla olika styrkor och svagheter. 

Nej.
Jag anser att det i första hand beror på gener.
I andra hand kostproblematik.

Jag tycker inte så om andra men om mig. 

Jag tänker också att det till stor del handlar om gener. Många sjukdomar är ärftliga, även psykiatriska. De som sluppit är väl inte per automatik starkare utan snarare tursamma?

Ja, är man sjuk blir man ju svag. Men en sjuk person kan bli frisk och stark igen. 

Och man blir inte sjuk pga svaghet utan vice versa. 

Beror på hur man definierar svaghet. Jag är känslig för bl a stress och därför svag i den bemärkelsen. Samtidigt måste man vara väldigt stark för att orka leva med en psykiatrisk diagnos. Jag får kämpa mycket mer än vad friska normalt gör. 

Kost? Kan du förklara närmare hur kost skulle kunna ge tex psykossjukdomar? 

Ja, det tycker jag nog. Medans man är sjuk är man ofta svagare än andra. Det är helt normalt.

Sedan kan man bli frisk igen precis som med kroppsliga sjukdomar och vissa har kroniska sjukdomar precis som med kroppsliga sjukdomar.

Vi ska inte se ner på folk som är psykiskt sjuka, vi ska ta hand om varandra och ge varandra lite andrum. Då blir det nog lättare för oss allihop.

Livet har många kringelikrokar och ingen vet hur man kommer att må i framtiden. 

Beror på , är det ärftligt som det kan vara i många fall är det väl inget man egentligen kan rå för.

Alla kan ju bli sjuka, deprimerade i livet. Eftersom livet går upp och ner. Allt annat vore omänskligt, om vi inte reagerade på något vis.

En majoritet av människor är svaga, om du tänker på det. Vi är i behov av en annan människa eller vänner för att klara av livet.

Sedan finns det en sorts människa, som klarar sig helt själva och inte har behov av någon. Sällsynt, men har stött på 2 st. Där kvinnan överraskade mig. Då kvinnorna tenderar att vara mer "mjuka" och söka en beskyddare. Men denna kvinna tog sig genom livet, helt på egen hand. Fascinerande, men samtidigt var jag avundsjuk. Det måste vara en enorm frihet att aldrig behöva någon. 

Jag frågade henne vad som drev henne? Hon svarade att hon lärt sig genom sina livserfarenheter. Att människor överlag inte går att lita på. För henne, var det insikten av att behöva vända sig till någon. Det bästa man kan göra om man klarar av det psykiskt. Är att se till sig själv och inte vara beroende av andra. Jag är inte så där mentalt stark. Men jag kan hålla med om att människor är rätt opålitliga eller falska. Om man ser hur samhället ser ut numera. Vi bryr oss inte om varandra längre. 

Det här är mina egna spekulationer som förvisso är baserade på egna erfarenheter. Nu menar jag inte att kosten är ensam ansvarig. Ärftligheten behöver nog finnas i botten. Just psykossjukdomar har jag ingen erfarenhet av så om kost spelar in där har jag så klart ingen aning om.

Men jag tror absolut att kosten kan göra skillnad på om man är funktionell i sin vardag eller ej när det gäller andra mildare psykiska åkommor.

Förr var det vanligt med dålig hygien vid hantering av livsmedel och det var tidvis brist på dem. Idag har vi problemet med många processade näringsfattiga livsmedel. Mycket tomma kalorier och alldeles för stor andel kolhydrater.

Detta kan jag tänka mig trigga bland annat kortisolet och skapa problem som inte skulle funnits om kosten varit mer näringsrik.

Spekulationer som sagt.

Jag vill också lägga till en grej i min lista. Jag lägger dem i den ordning jag gissar har mest påverkan.

1. Gener
2. Trauman
3. Kost

Tror också trauman spelar stor roll. Även om genetiska komponenten skulle saknas tror jag att med tillräckligt hög grad stress kan vem som helst hamna där.
Känner folk som varit stabila hela livet, sen nån stress eller krisreaktion på äldre dar när belastningen blivit för hög. 

Tycker det är svårt att mäta.
Tänker också att en med en mildare variant av psykisk ohälsa som ändå roddar livet som högfungerande kanske t.o.m. är starkare än den som inte har ohälsan och roddar samma liv. Hade den haft samma belastning hade det kanske blivit sjukskrivning. Ingen vet ju. Därför har jag så svårt för detta prat om vem som är stark eller svag.

Det som triggade min tråd är att en kompis ofta pratar om hur sköra folk är och att de inte varit med om något ?riktigt? och bara gnäller i princip. Hen själv har ju såklart haft det värre än alla andra, fast jag utifrån kan se att så är såklart inte fallet. Så samtidigt som hen ska utmåla sig som så stark inser inte personen att den också har en ganska tjock offerkofta på sig. Därtill väldigt lite empati för andra och utmålar de som kanske mår dåligt av olika anledningar som just svaga. Har svårt för detta. 

Är personen ung? Det tar ju en livstid att få någon som helst förståelse för andras situation.

Jag tror de flesta människor kan härda ut stora påfrestningar. Men i vårt moderna samhälle behövs det inte som tur är. Förr kanske man först och främst fick oroa sig för mat på bordet och hade liksom inte chansen att få tvångstankar eller depression. Man var i överlevnadsläge hela tiden. Hjärnan slösade kanske inte energi på känslor eller jaget.

Personen är tyvärr inte ung utan medelålders.

Jag tror vi är gjorda för att oroa oss för basala behov, eller lägga energin där och resten av liden leva nära i flock. Tror också kost och livsstil spelar in. Tror vi är menade att röra oss mycket mer. Också dessa skärmar. 

Psykiska ohälsan och stress ökar ju stadigt i samhället. Tänker det står för något. Alla kan ju inte vara ?svaga?. Mycket ensamhet i vår del av världen, mycket uppkoppling, lite återhämtning, karriärdrivet samhälle där båda ska jobba heltid och göra karriär men ändå ha familj, så var det inte förr. Då hade man en roll, nu ska man göra allt, vilket jag inte kritiserar men jag kan undra om vi är gjorda för det. 

Jag tror/vet att JAG är svag, och att jag har flera psyk-diagnoser. Vad som är hönan och ägget är inte så lätt att veta för mig.

Om andra är svaga kan jag inte veta, jag är inte i deras huvuden. 

Om jag får lägga in min åsikt, än fast den är opopulär. Så tycker jag faktiskt: ja.

jag tror många idag överanslyserar sitt egna mående. Jag förstår om man har ångestproblem och man får fysiska besvär kring det. Men en deprimerad människa, iaf de jag har mött verkar vara deprimerade av helt normala saker. En bekant var sjukskriven eftersom han var så nedstämd eftersom han kände sig värdelös till skillnad från andra.

problemlösning verkar totalt slutat existera bland oss människor. 

Förhoppningsvis inte. Dom behöver vara starkare än oss andra som inte lider av psykisk sjukdom, för att göra sina röster hörda och förhoppningsvis få den hjälp dom behöver. Tyvärr är psykvården ett stort skämt, vilket skulle få den starkaste människan i världen, att bli helt jävla knäckt. Stor skam!!