Jag båda känner igen och inte känner igen vad du skriver. Jag har också ett väldigt aktivt och fysiskt barn. Att behöva vara inomhus eller vara still var en ren plåga. Vi kunde inte använda vagn för han tokvägrade att sitta i den. Stilla lekar, pyssel, rita, bygga duplo, lågga pussel, titta på barnteater, sitta i roddbåt, åka bil längre än 10 min osv var bara helt uteslutet. Det där med att bara vara hemma och mysa som andra föräldrar pratade om såg vi inte skymten av förrän han var 8 år, och även då var det bara stundtal.
Så vad vi gjorde var att vara ute. Varje dag. Jättelänge. Vi hämtade på fsk eller skolan vid 16 och var ute och rörde på oss till 19 minst. Han gick på massor av aktiviteter med rörelse, som simning, tennis, gymnastik, kampsport osv. På helgen stack vi ut direkt efter frukost och var ute hela dagarna, helst i naturen eller på olika hinderbanor och klätterplatser. Med tiden började det gå att göra mer stillsamma saker som att gå på biblan, gå på barnkonserter och hälsa på mormor, men det krävdes ordentliga fysiska pass först.
Idag går han i trean och tycker fortfarande att det är jobbigt att vara still så mycket som det krävs i skolan. Vi cyklar, skejtar eller åker inlines till skolan, med en ordenltlig omväg, varje morgon för att göra det lättare för honom att vara still sedan.
Vad jag däremot inte känner igen är att saker går sönder eller att inte lyssna på vuxna och regler för att vara inne. Vi har tydliga regler för vad man får och inte får göra inomhus, och konsekvenser om de inte följs. Blir leken för vild så avbryts den. Börjar han kasta bollar som han vet att han inte får så tar vi dem ifrån honom tills vidare. Men vi set ju också att när han blir sådär spattig och vild så behöver han få röra på sig, och då går vi alltid ut, även om det bara är att springa fem varv runt huset eller upp och ner för trapporna tio gånger, eller sätter på gympa eller danspass hemma.
Två grejer som jag märkte hjälpte var också att dra ner på socker och skärm. Han får inte lördagsgodis för den sockerkicken man får fixar han inte. Istället kan han få en liten bit då och då, tex direkt efter maten. Jag upplever att det ger mindre begativ påverkan. Han äter alltså inte mindre socker än andra barn men i mindre portioner. På kalas lämnar han över godispåsen och får äta på andra tillfällen. Skärmen kändes som en räddning för föräldrar ett tag för att då är han iaf lugn under tiden och vi kan vila, men det blev bara ännu värre efter skärmtid så numera får han bara kolla en timme på lördagsmorgon, ev en halvtimme på söndagen efter aktiviteter, och ibland på loven set vi en film tilmsammans hela familjen. Han blev mycket mer harmonisk utan sagliga skärmanvändandet.
Till sist - hur man orkar. Vi tar pauser. Egentid. En förälder går en promenad, stannar hemma när den andra är iväg med barnet och någon gång per år reser vi bort ensamma över en långhelg eller vecka medan den andra föräldern är hemma med barnet, eller reser bort med barnet och den andra är hemma och vilar i lugn och ro.
