Tuff period

Det låter som min dotter! 

...men hon är 13 år....! 

Nåväl. Skulle tipsa om att gå till öppna förskolan också för nya intryck osv för er båda. 

Sedan ska du inte ha tillit till att personalen kan svara på dina frågor. De är inte vårdpersonal utan mer som förskolepedagoger även om de har erfarenhet. Däremot att interagera med andra föräldrar kan ge dig tips och idéer. Många är i samma situation eller har varit. 

Dessutom får din dotter träffa andra barn i samma ålder och lite äldre barn. 

Det brukar vara en sångstund också som också gör det hela till en bra stund. 

Hade också en liten jobbig "sak" för många år sen som sällan var nöjd och belåten, till skillnad från hennes syster som inte krävde mycket uppmärksamhet för att vara nöjd. Barn kan vara enormt olika när det gäller krav på insatser från föräldrarna.

Min krävande dotter blev dock lugn av en sak som nästan funkade varje gång. Jag tog på en bärsele, riktade hennes ansikte utåt så att hon inte bara glodde på min bröstkorg och sen gick vi ut på stan. Hon drog till sig uppmärksamhet, folk pratade och gullade med henne... att gå i mataffären var alltid kul för det fanns så mycket nytt att se på..... En annan favorit var vagnen men så att hon var vänd framåt. Hon blev genast sur om hon låg och tittade upp eller tittade på den som var ute och gick med henne.... Hon var galen i nya intryck.

Nuförtiden är hon i mitten av tonåren och betydligt lättare att hantera.... tyvärr mycket skärm som alla andra ungdomar men hon är även en enorm bokmal som älskar att läsa böcker och spännande berättelser. Hör till de bästa eleverna i sin klass... 

Sånt känns oerhört avlägset när man är mitt uppe i det men den dagen kommer så länge man kämpar på och inte ger upp. Behöver du ladda batterierna, om så bara för några timmar, så be någon i familjen att se efter henne så att du bara kan göra något 100% för dig. De här mikropauserna är viktiga för att orka och se hopp om framtiden när dagarna är fyllda med missnöje från barn.

När min son var så liten hade jag en superbra bok som beskrev utvecklingssprången de första åren och hur barnen blir missnöjda, gnälliga, mammiga osv i perioder innan de tar ett språng. Den hjälpte mig jättemycket! Jag kunde se att det var något på gång och bli lite mer lugn i vad det kunde vara, hur jag kunde hjälpa sonen och mer trygg i att det var övergående. Har för mig att den hette Att växa och upptäcka världen men är inte helt hundra på det...

Hon är inte förstoppad? Hon lugnas inte om du sjunger och klappar i händerna, eller spelar barnvisor?

Barn upp till cirka tre års ålder är ju askrävande. Jag tänker att man mest bara överlever dessa år. Sen är det faktiskt så att vi i västvärlden lever fel, människor är flockdjur och tanken är inte att endast föräldrarna ska ta hand om ett spädbarn. Små barn behöver fler famnar och föräldrarna behöver mer vika för att orka. Så jag vill slå ett slag för att involvera fler människor i ditt barns liv. Jag har involverat en granne, en äldre tonåring och mina föräldrar samt syskon. Så att jag (är ensamstående) ofta får avlastning. Annars skulle jag gå sönder. 

Min son krävde ständig underhållning, titta på hundar och barn i parken, eller folk på ICA. Höra mig sjunga eller barnmusik. Då var han ett solsken, annars gnällde han. 

Hej!

Jag är i en situation jag håller på att kollapsa i. Jag har en åtta månaders dotter som jag inte vet hur jag ska hantera. Hon har de senaste veckorna blivit väldigt missnöjd och otroligt krävande. Hon har alltid varit åt det krävande hållet, men nu är det på en helt ny nivå. 

Hon vaknat på morgonen och det tar ca 10 minuter innan gnällandet börjar. Hon är missnöjd med precis allt. Hon vill inte vara i min famn på något sätt, hon vill inte vara på golvet och greja med leksaker, hon vill inte vara i sin gåstol, vanliga stol, blir grinig på promenad i vagnen. Ja ni fattar, hon är missnöjd överallt. Nöjd ev en liten stund, max 5 min. Sen blir det gnäll och otålighet. Jag håller på att gå totalt sönder för det är så extremt krävande. Jag provar att ge henne full uppmärksamhet, det passar inte, jag provar att bara låta henne vara med men fokusera på annat, det funkar inte. Jag provar ett mellanting, det funkar inte. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. 

Jag ser inga tänder på G, hon sover relativt bra. Hon vill inte äta i stort sett något förutom ersättning. Vi kanske kan lura i henne någon matsked välling i ersättningen, men det är knappt. 

Det känns som att livet blivit ett fängelse med tortyr just nu. Jag blir helt uppgiven.

Finns det någon som kan ge något tips eller några lugnande ord eller bara komma med någon input?

Har pratat med BVC men de säger bara att så länge hon inte har feber så är det inget som är fel. 

Jag funderar verkligen på att ge upp totalt för det finns inte mycket kvar av mig längre 😞

Hade också en liten jobbig "sak" för många år sen som sällan var nöjd och belåten, till skillnad från hennes syster som inte krävde mycket uppmärksamhet för att vara nöjd. Barn kan vara enormt olika när det gäller krav på insatser från föräldrarna.

Min krävande dotter blev dock lugn av en sak som nästan funkade varje gång. Jag tog på en bärsele, riktade hennes ansikte utåt så att hon inte bara glodde på min bröstkorg och sen gick vi ut på stan. Hon drog till sig uppmärksamhet, folk pratade och gullade med henne... att gå i mataffären var alltid kul för det fanns så mycket nytt att se på..... En annan favorit var vagnen men så att hon var vänd framåt. Hon blev genast sur om hon låg och tittade upp eller tittade på den som var ute och gick med henne.... Hon var galen i nya intryck.

Nuförtiden är hon i mitten av tonåren och betydligt lättare att hantera.... tyvärr mycket skärm som alla andra ungdomar men hon är även en enorm bokmal som älskar att läsa böcker och spännande berättelser. Hör till de bästa eleverna i sin klass... 

Sånt känns oerhört avlägset när man är mitt uppe i det men den dagen kommer så länge man kämpar på och inte ger upp. Behöver du ladda batterierna, om så bara för några timmar, så be någon i familjen att se efter henne så att du bara kan göra något 100% för dig. De här mikropauserna är viktiga för att orka och se hopp om framtiden när dagarna är fyllda med missnöje från barn.