Någon man inte är kär i eller tror att ett samarbete skulle fungera ihop med? Eller är det ändå hemskt? Finns det risk att man blir infertil av tidig abort? Jag verkligen avskyr mannen något enormt. Hade jag ändå kunnat älska barnet? Det hade ju kanske påmint mig om honom varje gång jag tittar på det.
Utifrån hur mycket skildringar det finns i litteraturen om barn som inte upplevt sig älskade är det fullständigt rimligt att inte gå vidare med en graviditet där mamman inte vill och inte gillar pappan.
Det finns en oerhört stark allmän åsikt hos många att kvinnans kärlek kommer när hon ser sitt barn
Så kanske det är, men oönskade barn skapar faktiskt reella problem för såväl moder som fader, och det är faktiskt inte så att det alltid blir så trevligt för barnet.
I Sverige har vi fått barn som överges, mördas och säljs till andra. I min värld beror det på att barn faktiskt blir mer värdefulla när de kommer in i världen redan älskade och faktiskt önskade av de flesta. Eftersom valet finns.
Det finns en styrka i att ta ansvar för när man inte VILL ha ett barn, oavsett hur anledningen låter för andra. För som förälder, särskilt mamma är det oerhört mycket lättare att fostra önskade barn.
Abort är (nästan) alltid ok.
Tänk på att om du inte gör abort får du dras med honom resten av livet.
Barnet riskerar att likna fadern. Ta dig en ordentlig fundering på om du klarar att ta hand om ett sådant barn.
Abortion counselling: 2 196 SEK
Medical home abortion including medicines and a visit to the Gynekologimottagning kvinnohälsa Malmö after the abortion: 6 042 SEK
Medical abortion performed at the Gynekologimottagning kvinnohälsa Malmö:
10 424 SEK
Personer med ADHD kan vara energiska på ett positivt sätt, driva på saker och ibland ta risker. Många entreprenöver har sådana egenskaper.
Med rätt uppväxt och stöttning kan sådana personer visst komma till sin rätt i samhället. Men kan behöva en del extra i vissa sammanhang. Som entreprenören som bildar team med personer med andra egenskaper för att komplettera varandra.
Det finns jobb där det krävs att vara fysiskt aktiv hela tiden, passar många med ADHD.
Personer med ADHD kan vara energiska på ett positivt sätt, driva på saker och ibland ta risker. Många entreprenöver har sådana egenskaper.
Med rätt uppväxt och stöttning kan sådana personer visst komma till sin rätt i samhället. Men kan behöva en del extra i vissa sammanhang. Som entreprenören som bildar team med personer med andra egenskaper för att komplettera varandra.
Jag gjorde inte abort och ångrar det. Var inte kär i mannen men han övertygade mig om att allt skulle gå bra. "Vad ska du annars göra med ditt liv?", frågade han. Jag var 37 och var barnlös.
Det går jättebra för honom, han fick sin dröm. Han ville ha mig och han ville ha barn. Han vill nu ha fler, vill ha ett hus och åldras ihop.
Jag däremot, lever i mitt värsta livsscenario. Det som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har svårt att knyta an till barnet för att hen är lik honom. Jag blev aldrig kär i min partner och stundtals tycker inte om honom särskilt mycket alls pga. bl.a. hans värderingar. Undrar varje dag hur jag ska hålla ut. Jobbar hela tiden på att barnet inte ska märka av att jag är till hälften närvarande i huvudet.
När jag insåg hur fel förutsättningar det här barnet skulle få och hur olycklig jag skulle bli, ville jag göra abort (runt vecka 14). Fick inget stöd alls. Hade blivit övertalad att inte rådgöra med abortmottagningen (andra instanser var okej). Hamnade hos psykiatrin till slut och påbörjade en mängd utredningar men alldeles för snart blev det försent för abort, även med tillstånd. Överläkaren sa kaxigt att jag kommer vara lycklig när jag väl går där med barnvagnen i vårsolen. Här på Familjeliv blev jag bara utskälld av galna kristna människor eller mammor som fått lida och verkar tycka att det är någon sorts badge of honor att genomlida mammaskapet och offra sitt liv för att "det är så värt det". Det är det inte.
DITT liv finns här och nu. Dina föräldrar och människor som älskar dig önskar dig det bästa. De bästa förutsättningarna, en fin och trygg relation, ett barn som är efterlängtat.
Mitt barn är fantastiskt men jag hade aldrig vetat om det och hade inte saknat det om jag aldrig fått det. Naturligtvis. Potentiellt finns det ett trettiotal ytterligare fantastiska barn i mina äggstockar. Ett embryo är bara en början på ett liv som kanske varken blir friskt eller överlever. Många graviditeter slutar i missfall (många blir gravida direkt efter). Om du är i ett tidigt skede så ser verkligheten ut så. Så att ha dåligt samvete eller vara orolig över fertiliteten och därmed fortsätta med graviditeten, och på så sätt förstöra ditt och kanske även det framtida barnets liv, är så så så dumt. Gällande att aldrig kunna bli gravid igen, nästan alla i min familj har gjort aborter. Mamma två, syster en, farmor tolv.
Lycka till med ditt beslut. I slutändan är din inställning viktigast. Man klarar sig säkert bättre med barn i en svår situation om inställningen är att "jag löser det", "det här är min dröm", "jag är säker på att jag gör rätt". Fundera över din inställning, hur du vill att ditt liv ska se ut framöver, över dina drömmar och farhågor. Hur du vill att ditt barn ska växa upp. Vilken relation hen ska ha till sina föräldrar. Vilken barndom du vill/kan erbjuda.
Själv fruktade jag att vara i en dålig relation lika mycket som att vara ensamstående. Jag ville aldrig ge mitt barn en splittrad barndom. Det här livet är en miljon år ifrån hur jag trodde att mitt liv skulle bli. Jag jobbade för att det aldrig skulle bli så, men normen och pressen från mannen gjorde att jag ändå föll i fällan.
Jag gjorde inte abort och ångrar det. Var inte kär i mannen men han övertygade mig om att allt skulle gå bra. "Vad ska du annars göra med ditt liv?", frågade han. Jag var 37 och var barnlös.
Det går jättebra för honom, han fick sin dröm. Han ville ha mig och han ville ha barn. Han vill nu ha fler, vill ha ett hus och åldras ihop.
Jag däremot, lever i mitt värsta livsscenario. Det som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har svårt att knyta an till barnet för att hen är lik honom. Jag blev aldrig kär i min partner och stundtals tycker inte om honom särskilt mycket alls pga. bl.a. hans värderingar. Undrar varje dag hur jag ska hålla ut. Jobbar hela tiden på att barnet inte ska märka av att jag är till hälften närvarande i huvudet.
När jag insåg hur fel förutsättningar det här barnet skulle få och hur olycklig jag skulle bli, ville jag göra abort (runt vecka 14). Fick inget stöd alls. Hade blivit övertalad att inte rådgöra med abortmottagningen (andra instanser var okej). Hamnade hos psykiatrin till slut och påbörjade en mängd utredningar men alldeles för snart blev det försent för abort, även med tillstånd. Överläkaren sa kaxigt att jag kommer vara lycklig när jag väl går där med barnvagnen i vårsolen. Här på Familjeliv blev jag bara utskälld av galna kristna människor eller mammor som fått lida och verkar tycka att det är någon sorts badge of honor att genomlida mammaskapet och offra sitt liv för att "det är så värt det". Det är det inte.
DITT liv finns här och nu. Dina föräldrar och människor som älskar dig önskar dig det bästa. De bästa förutsättningarna, en fin och trygg relation, ett barn som är efterlängtat.
Mitt barn är fantastiskt men jag hade aldrig vetat om det och hade inte saknat det om jag aldrig fått det. Naturligtvis. Potentiellt finns det ett trettiotal ytterligare fantastiska barn i mina äggstockar. Ett embryo är bara en början på ett liv som kanske varken blir friskt eller överlever. Många graviditeter slutar i missfall (många blir gravida direkt efter). Om du är i ett tidigt skede så ser verkligheten ut så. Så att ha dåligt samvete eller vara orolig över fertiliteten och därmed fortsätta med graviditeten, och på så sätt förstöra ditt och kanske även det framtida barnets liv, är så så så dumt. Gällande att aldrig kunna bli gravid igen, nästan alla i min familj har gjort aborter. Mamma två, syster en, farmor tolv.
Lycka till med ditt beslut. I slutändan är din inställning viktigast. Man klarar sig säkert bättre med barn i en svår situation om inställningen är att "jag löser det", "det här är min dröm", "jag är säker på att jag gör rätt". Fundera över din inställning, hur du vill att ditt liv ska se ut framöver, över dina drömmar och farhågor. Hur du vill att ditt barn ska växa upp. Vilken relation hen ska ha till sina föräldrar. Vilken barndom du vill/kan erbjuda.
Själv fruktade jag att vara i en dålig relation lika mycket som att vara ensamstående. Jag ville aldrig ge mitt barn en splittrad barndom. Det här livet är en miljon år ifrån hur jag trodde att mitt liv skulle bli. Jag jobbade för att det aldrig skulle bli så, men normen och pressen från mannen gjorde att jag ändå föll i fällan.
Jag gjorde inte abort och ångrar det. Var inte kär i mannen men han övertygade mig om att allt skulle gå bra. "Vad ska du annars göra med ditt liv?", frågade han. Jag var 37 och var barnlös.
Det går jättebra för honom, han fick sin dröm. Han ville ha mig och han ville ha barn. Han vill nu ha fler, vill ha ett hus och åldras ihop.
Jag däremot, lever i mitt värsta livsscenario. Det som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har svårt att knyta an till barnet för att hen är lik honom. Jag blev aldrig kär i min partner och stundtals tycker inte om honom särskilt mycket alls pga. bl.a. hans värderingar. Undrar varje dag hur jag ska hålla ut. Jobbar hela tiden på att barnet inte ska märka av att jag är till hälften närvarande i huvudet.
När jag insåg hur fel förutsättningar det här barnet skulle få och hur olycklig jag skulle bli, ville jag göra abort (runt vecka 14). Fick inget stöd alls. Hade blivit övertalad att inte rådgöra med abortmottagningen (andra instanser var okej). Hamnade hos psykiatrin till slut och påbörjade en mängd utredningar men alldeles för snart blev det försent för abort, även med tillstånd. Överläkaren sa kaxigt att jag kommer vara lycklig när jag väl går där med barnvagnen i vårsolen. Här på Familjeliv blev jag bara utskälld av galna kristna människor eller mammor som fått lida och verkar tycka att det är någon sorts badge of honor att genomlida mammaskapet och offra sitt liv för att "det är så värt det". Det är det inte.
DITT liv finns här och nu. Dina föräldrar och människor som älskar dig önskar dig det bästa. De bästa förutsättningarna, en fin och trygg relation, ett barn som är efterlängtat.
Mitt barn är fantastiskt men jag hade aldrig vetat om det och hade inte saknat det om jag aldrig fått det. Naturligtvis. Potentiellt finns det ett trettiotal ytterligare fantastiska barn i mina äggstockar. Ett embryo är bara en början på ett liv som kanske varken blir friskt eller överlever. Många graviditeter slutar i missfall (många blir gravida direkt efter). Om du är i ett tidigt skede så ser verkligheten ut så. Så att ha dåligt samvete eller vara orolig över fertiliteten och därmed fortsätta med graviditeten, och på så sätt förstöra ditt och kanske även det framtida barnets liv, är så så så dumt. Gällande att aldrig kunna bli gravid igen, nästan alla i min familj har gjort aborter. Mamma två, syster en, farmor tolv.
Lycka till med ditt beslut. I slutändan är din inställning viktigast. Man klarar sig säkert bättre med barn i en svår situation om inställningen är att "jag löser det", "det här är min dröm", "jag är säker på att jag gör rätt". Fundera över din inställning, hur du vill att ditt liv ska se ut framöver, över dina drömmar och farhågor. Hur du vill att ditt barn ska växa upp. Vilken relation hen ska ha till sina föräldrar. Vilken barndom du vill/kan erbjuda.
Själv fruktade jag att vara i en dålig relation lika mycket som att vara ensamstående. Jag ville aldrig ge mitt barn en splittrad barndom. Det här livet är en miljon år ifrån hur jag trodde att mitt liv skulle bli. Jag jobbade för att det aldrig skulle bli så, men normen och pressen från mannen gjorde att jag ändå föll i fällan.
Tillägg till föregående:
Jag är alltså inte emot abort!
Men jag är för att uppskatta de fina saker som man har i livet.