Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom? - Sida 2

Forum Känsliga rummet Relationsproblem

Anonym (TS)

Sun 14 Sep 2025 20:14
29 svar

Visa endast Anmäl

Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom?

Mitt liv skulle vara så mycket bättre som särbo. Men hur tar man sig dit?
Är så rädd att inte träffa mitt barn varje dag. Han har barn sedan innan som han inte fixar vardagen med. De bor heltid hos oss. Jag sköter allt hemma. Han är disträ, glömmer allt, får påminna om allt, köper hämtmat varje dag om jag inte är hemma, får inte ihop strukturen. Barnen har mediciner de ska ta, någon ska ha på morgon, någon för sömnen på kvällen. Morgonen är inget problem, för det är i hans rutin att ta fram medicinen och barnen tar den själv. Men kvällen blir hipp som happ ofta alldeles för sent. Barnen kommer i säng för sent då han glömmer tiden. Han glömmer hämta ut ny medicin så de är utan flera dagar osv. Jag får hålla koll på allt och hämta ut. Påminna om stängda dagar, då han alltid glömmer trots att det ligger i vår gemensamma kalender, så det slutar med att jag alltid behöver vara ledig i sista minuten. Påminna om tandläkarbesök, barnvakt för föräldramöten osv trots att det ligger i gemensam kalender. Får alltid ringa när jag är på väg till utvecklingssamtal så får han åka i panik från jobbet för att han glömt tiden. Han får åka i sista minuten till den nattöppna butiken varje gång när barnen ska ha utflykt, för han har glömt köpa fika eller liknande de ska ha med sig. Mitt i natten ska han väcka mig för att fråga efter vart sittunderlag och liknande finns.
Jag får lämna vårt gemensamma barn på förskolan varje dag och hämta varje dag då jan inte får ihop morgonen och alltid kommer för sent till jobbet om han ska ta hand om barnet på morgonen. De andra är så stora så de klarar sig själv. Han slutar aldrig i tid på jobbet, så han kommer för sent om han ska hämta.

Jag är så orolig för hur mitt barns vardag ska vara under hans omsorg. Nu är det läggtid för barnet. Men då var han tvungen åka iväg nu för han hade glömt hämta ut medicin till sitt ena barn. Vi kom för en stund sen överens om att han tar nattningen för att jag skulle duscha, nu får jag duscha efter barnet somnat istället och kommer själv inte komma i säng i tid.

Jag känner att detta kommit till en gräns där jag inte står ut. Det är en alldeles för stor börda på mig och jag tänker att särbo skulle vara bättre. Det påverkar min vardag, min stressnivå och mitt mående för mycket. Men är så orolig för hur mitt barn ska ha det när han är hos honom. Vad gör man?
- «
- ‹
- Sida 2 av 2
- 1
- 2
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom?
Anonym (Se)

Tue 16 Sep 2025 08:48
#11

Visa endast Anmäl

Anonym (TS) skrev 2025-09-14 20:14:42 följande:
Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom?
Mitt liv skulle vara så mycket bättre som särbo. Men hur tar man sig dit?
Är så rädd att inte träffa mitt barn varje dag. Han har barn sedan innan som han inte fixar vardagen med. De bor heltid hos oss. Jag sköter allt hemma. Han är disträ, glömmer allt, får påminna om allt, köper hämtmat varje dag om jag inte är hemma, får inte ihop strukturen. Barnen har mediciner de ska ta, någon ska ha på morgon, någon för sömnen på kvällen. Morgonen är inget problem, för det är i hans rutin att ta fram medicinen och barnen tar den själv. Men kvällen blir hipp som happ ofta alldeles för sent. Barnen kommer i säng för sent då han glömmer tiden. Han glömmer hämta ut ny medicin så de är utan flera dagar osv. Jag får hålla koll på allt och hämta ut. Påminna om stängda dagar, då han alltid glömmer trots att det ligger i vår gemensamma kalender, så det slutar med att jag alltid behöver vara ledig i sista minuten. Påminna om tandläkarbesök, barnvakt för föräldramöten osv trots att det ligger i gemensam kalender. Får alltid ringa när jag är på väg till utvecklingssamtal så får han åka i panik från jobbet för att han glömt tiden. Han får åka i sista minuten till den nattöppna butiken varje gång när barnen ska ha utflykt, för han har glömt köpa fika eller liknande de ska ha med sig. Mitt i natten ska han väcka mig för att fråga efter vart sittunderlag och liknande finns.
Jag får lämna vårt gemensamma barn på förskolan varje dag och hämta varje dag då jan inte får ihop morgonen och alltid kommer för sent till jobbet om han ska ta hand om barnet på morgonen. De andra är så stora så de klarar sig själv. Han slutar aldrig i tid på jobbet, så han kommer för sent om han ska hämta.

Jag är så orolig för hur mitt barns vardag ska vara under hans omsorg. Nu är det läggtid för barnet. Men då var han tvungen åka iväg nu för han hade glömt hämta ut medicin till sitt ena barn. Vi kom för en stund sen överens om att han tar nattningen för att jag skulle duscha, nu får jag duscha efter barnet somnat istället och kommer själv inte komma i säng i tid.

Jag känner att detta kommit till en gräns där jag inte står ut. Det är en alldeles för stor börda på mig och jag tänker att särbo skulle vara bättre. Det påverkar min vardag, min stressnivå och mitt mående för mycket. Men är så orolig för hur mitt barn ska ha det när han är hos honom. Vad gör man?
Har han ADHD eller annan npf-diagnos? Det låter nästan som det.

Han kanske skulle behöva nedicinera, åtminstone på vardagarna?
Motion en gång per dygn förbättrar koncentrationen för alla, men särskilt mycket för dem med ADHD.
Anonym (NPF-mamma)

Tue 16 Sep 2025 08:58
#12

Visa endast Anmäl

Anonym (Se) skrev 2025-09-16 08:48:37 följande:
Har han ADHD eller annan npf-diagnos? Det låter nästan som det.

Han kanske skulle behöva nedicinera, åtminstone på vardagarna?
Motion en gång per dygn förbättrar koncentrationen för alla, men särskilt mycket för dem med ADHD.
Jag tycker inte att TS, som verkar sköta hela Familjen AB helt ensam, ska behöva ta ansvar för 2 grejer till: medicin till sambon och se till att sambon motionerar. TS är med all rätt på väg att flytta ifrån honom.
Anonym (Se)

Tue 16 Sep 2025 10:40
#13

Visa endast Anmäl

Anonym (NPF-mamma) skrev 2025-09-16 08:58:19 följande:
Jag tycker inte att TS, som verkar sköta hela Familjen AB helt ensam, ska behöva ta ansvar för 2 grejer till: medicin till sambon och se till att sambon motionerar. TS är med all rätt på väg att flytta ifrån honom.
Men om han äter medicin och börjar motionera så kan han klara att ta hand om barnen och familjelivet på ett bättre sätt. Då skulle TS slippa driva familjen ensam.

Du är själv npf-mamma, varför ska inte människor få chansen att fungera så bra som möjligt?

Om inget annat hjälper så är medicin ett alternativ.
Anonym (Se)

Tue 16 Sep 2025 10:46
#14

Visa endast Anmäl

För de som hittar rätt medicin (finns flera olika) och rätt dos, kan den positiva förändringen i vardagen bli dramatisk. Men alla svarar inte på medicin.
Anonym (NPF-mamma)

Tue 16 Sep 2025 11:09
#15

Visa endast Anmäl

Anonym (Se) skrev 2025-09-16 10:40:27 följande:
Men om han äter medicin och börjar motionera så kan han klara att ta hand om barnen och familjelivet på ett bättre sätt. Då skulle TS slippa driva familjen ensam.

Du är själv npf-mamma, varför ska inte människor få chansen att fungera så bra som möjligt?

Om inget annat hjälper så är medicin ett alternativ.
Jag förstår att dina råd är välmenande, men TS skriver att han inte vill ha hjälp! Tvångsmedicinering av en vuxen man eller tvångsmotion är icke framkomliga vägar.
Anonym (TS) Trådstartaren

Sat 20 Sep 2025 23:23
#16

Visa endast Anmäl

Jag känner väl att jag vänt ut och in på alla möjligheter att kunna hjälpa denna mannen. Jag älskar honom och skulle vilja att vi kunde fortsätta leva tillsammans, men senaste åren har jag känt att det tar mer än det ger. Jag ger allt av mig själv. Vänder mig ut och in för att få en fungerande vardag både för mig och barnen. Men det är inte hållbart när jag även behöver behandla honom som ett barn och själv helt saknar vuxenstöd från någon.

När vi träffades hade jag ett umgänge. Ett fungerande liv. Gick på gymmet flera gånger i veckan. Lagade matlådor till jobbet. Åt nyttigt. Hade ett rent och snyggt hem. Skötte om mig själv. Gick till frisören, fixade naglarna, gjorde fransar. Sminkade mig. Köpte nya kläder. Var mån om mitt utseende.

Med åren har orken successivt avtagit. Idag är jag ett vrak, som knappt orkar duscha tillräckligt ofta. Gått upp 20 kg under vår relation pga stress och ohälsosamma matvanor. Jag umgås inte längre med vänner pga bristande ork. Gymkortet sades upp för flera år sedan. Allt mitt fokus har varit att få till en fungerande vardag. Fick två bonusbarn på köpet som båda har psykisk ohälsa som tagit enormt mycket energi av mig.

Att försöka få till ett nyttigt leverne handlar om att JAG ska planera och utföra. Det köps hem snacks och godis flera dagar i veckan. De dagar han ska laga mat är det hämtpizza eller hamburgare från McDonalds alternativt hel- eller halvfabrikat. Matlådor jag lagar tar han med till jobbet. Om matsedel planeras är det jag som får planera, handla och laga maten. Jag behöver "be om hjälp" med allt hemma. Han storstädar aldrig. Putsar aldrig fönster, dammtorkar eller byter sängkläder. Han vattnar aldrig blommorna, rensar garderober etc. Allt det tyngre jobbet får jag göra. Han kan starta en tvättmaskin, men med en så stor familj vi har behöver man tvätta varje dag så jag får lägga minst en helg per månad till att bara städa och tvätta för att hinna i kapp.

Jag har försökt göra scheman. Delat upp arbetet. Påmint honom. Bett om hjälp. Gnällt. Skällt. Bett snällt. Gjort matsedel för 10 veckor som vi kunnat varva på, men han följer inte det. Ska han handla får jag göra en inköpslista och sedan smsa med honom då han skickar bilder på allt och frågar om det är rätt.

Utöver detta så visar han aldrig känslor, uppskattning, omtanke. Han har inget intresse av att vårda relationen genom att göra saker tillsammans. Vi har inte gjort något på tu man hand på flera år sedan jag slutade ta initiativ. Han har inget intresse av att prata mer än om hans jobb. Han kan inte prata om "djupare" saker, reflektera eller vara ett stöd. Uttrycker jag missnöje i relationen stänger han ner och säger inget.

Jag har vänt ut och in på mig själv till den graden att jag tappat all lust till livet. Jag går runt som en zombie. Känner sällan glädje, förutom när jag är ensam med mina barn.

Innan vi bodde ihop hade han ett mer driv. Det fanns ett annat "tvång" att ta kontakt, planera att umgås osv än nu när vi bor under samma tak. Därför tänker jag att särboskap skulle fungera bättre.

Jag vill därför endast ha tips om det. Hur har det fungerat för er i praktiken? Hur har det gått med barnen?
Anonym (Se)

Sun 21 Sep 2025 07:41
#17

Visa endast Anmäl

Anonym (TS) skrev 2025-09-20 23:23:27 följande:
Jag känner väl att jag vänt ut och in på alla möjligheter att kunna hjälpa denna mannen. Jag älskar honom och skulle vilja att vi kunde fortsätta leva tillsammans, men senaste åren har jag känt att det tar mer än det ger. Jag ger allt av mig själv. Vänder mig ut och in för att få en fungerande vardag både för mig och barnen. Men det är inte hållbart när jag även behöver behandla honom som ett barn och själv helt saknar vuxenstöd från någon.

När vi träffades hade jag ett umgänge. Ett fungerande liv. Gick på gymmet flera gånger i veckan. Lagade matlådor till jobbet. Åt nyttigt. Hade ett rent och snyggt hem. Skötte om mig själv. Gick till frisören, fixade naglarna, gjorde fransar. Sminkade mig. Köpte nya kläder. Var mån om mitt utseende.

Med åren har orken successivt avtagit. Idag är jag ett vrak, som knappt orkar duscha tillräckligt ofta. Gått upp 20 kg under vår relation pga stress och ohälsosamma matvanor. Jag umgås inte längre med vänner pga bristande ork. Gymkortet sades upp för flera år sedan. Allt mitt fokus har varit att få till en fungerande vardag. Fick två bonusbarn på köpet som båda har psykisk ohälsa som tagit enormt mycket energi av mig.

Att försöka få till ett nyttigt leverne handlar om att JAG ska planera och utföra. Det köps hem snacks och godis flera dagar i veckan. De dagar han ska laga mat är det hämtpizza eller hamburgare från McDonalds alternativt hel- eller halvfabrikat. Matlådor jag lagar tar han med till jobbet. Om matsedel planeras är det jag som får planera, handla och laga maten. Jag behöver "be om hjälp" med allt hemma. Han storstädar aldrig. Putsar aldrig fönster, dammtorkar eller byter sängkläder. Han vattnar aldrig blommorna, rensar garderober etc. Allt det tyngre jobbet får jag göra. Han kan starta en tvättmaskin, men med en så stor familj vi har behöver man tvätta varje dag så jag får lägga minst en helg per månad till att bara städa och tvätta för att hinna i kapp.

Jag har försökt göra scheman. Delat upp arbetet. Påmint honom. Bett om hjälp. Gnällt. Skällt. Bett snällt. Gjort matsedel för 10 veckor som vi kunnat varva på, men han följer inte det. Ska han handla får jag göra en inköpslista och sedan smsa med honom då han skickar bilder på allt och frågar om det är rätt.

Utöver detta så visar han aldrig känslor, uppskattning, omtanke. Han har inget intresse av att vårda relationen genom att göra saker tillsammans. Vi har inte gjort något på tu man hand på flera år sedan jag slutade ta initiativ. Han har inget intresse av att prata mer än om hans jobb. Han kan inte prata om "djupare" saker, reflektera eller vara ett stöd. Uttrycker jag missnöje i relationen stänger han ner och säger inget.

Jag har vänt ut och in på mig själv till den graden att jag tappat all lust till livet. Jag går runt som en zombie. Känner sällan glädje, förutom när jag är ensam med mina barn.

Innan vi bodde ihop hade han ett mer driv. Det fanns ett annat "tvång" att ta kontakt, planera att umgås osv än nu när vi bor under samma tak. Därför tänker jag att särboskap skulle fungera bättre.

Jag vill därför endast ha tips om det. Hur har det fungerat för er i praktiken? Hur har det gått med barnen?

Har arbetat länge i skolan. Vid skilsmässor brukar barnen vara lite oroliga en tid. Ofta vet man ju inte att en skilsmässa är på gång i familjen, och man umdrar över en liten förändring hos barnets beteende.

Men när allt har landat och rutinerna i båda hemmen är på plats, så blir det som vanligt igen med barnen. Utom i ett fall där jag misstänker att fadern hade uttalad något som jag tolkar som autism och var dessitom väldigt arg.
Anonym (Ilooi)

Sun 21 Sep 2025 08:06
#18

Visa endast Anmäl

Har bara en tanke att det kanske är lättare för honom att sköta hem och barn när han vet att det är han som ska göra allt. Att behöva ta in en till parameter i planeringen (dig) gör det kanske svårare för honom. Inget ont menat mot dig alltså, utan en följd av hans funktionsnedsättning (som jag utgår från att han har).
Anonym (TS) Trådstartaren

Sun 21 Sep 2025 09:08
#19

Visa endast Anmäl

Anonym (Ilooi) skrev 2025-09-21 08:06:42 följande:
Har bara en tanke att det kanske är lättare för honom att sköta hem och barn när han vet att det är han som ska göra allt. Att behöva ta in en till parameter i planeringen (dig) gör det kanske svårare för honom. Inget ont menat mot dig alltså, utan en följd av hans funktionsnedsättning (som jag utgår från att han har).

Jag tänker också att det är så. Han var klarat att sköta ett hem osv innan han träffade mig. Men när han ska ta hänsyn till någon annan och någon annans vilja och önskemål blir det svårt.

Jag upplever vår relation som betydligt bättre innan vi flyttade ihop. Då skötte han sin vardag och det var mer planerade aktiviteter tillsammans. Vi träffades över middag hemma hos någon. Var det hos honom så planerade han och lagade middagen, tvärtom hemma hos mig. Man behöver prata mer för att "umgås" då man inte alltid är med varandra, nu är det mer att vi bor under samma tak och det tycker han är tillräckligt umgänge.
Anonym (Ilooi)

Sun 21 Sep 2025 18:25
#20

Visa endast Anmäl

Anonym (TS) skrev 2025-09-21 09:08:37 följande:
Jag tänker också att det är så. Han var klarat att sköta ett hem osv innan han träffade mig. Men när han ska ta hänsyn till någon annan och någon annans vilja och önskemål blir det svårt.

Jag upplever vår relation som betydligt bättre innan vi flyttade ihop. Då skötte han sin vardag och det var mer planerade aktiviteter tillsammans. Vi träffades över middag hemma hos någon. Var det hos honom så planerade han och lagade middagen, tvärtom hemma hos mig. Man behöver prata mer för att "umgås" då man inte alltid är med varandra, nu är det mer att vi bor under samma tak och det tycker han är tillräckligt umgänge.
Särbo låter som en bra lösning för alla. Jättebra också om ni kan bo nära, som du tänkt.

Har du tagit upp den möjligheten med honom någon gång eller behöver du släppa bomben, så att säga?
Anonym

Sun 21 Sep 2025 18:51
#21

Visa endast Anmäl

Tyvärr kan det ju vara så att ts sambo kanske inte vill vara särbo, han verkar ju inte kunna fixa vardagen själv
Det kan ju bli så att han istället snabbt blir sambo med någon och härvan blir än värre med bonusmorsa, ännu fler barn som ts barn måste förhålla sig till vid växelvis boende
Anonym (Se)

Sun 21 Sep 2025 18:54
#22

Visa endast Anmäl

Anonym (NPF-mamma) skrev 2025-09-16 11:09:14 följande:
Jag förstår att dina råd är välmenande, men TS skriver att han inte vill ha hjälp! Tvångsmedicinering av en vuxen man eller tvångsmotion är icke framkomliga vägar.
Jag har aldrig föreslagit tvångsåtgärder.

Men motion är imte någon "insats".

Och naturligtvis kan han själv bestämma om han vill ha en utrednimg och.sedam ev. medicinera. Det kan mycket väl hända att han lever på toppen av sin förmåga just nu och i princip är utmattad.
Olsdotter

Sun 21 Sep 2025 19:06
#23

Visa endast Anmäl

Om ni är särbos och fortfarande är ett par måste det väl vara bättre för barnet att bo hos dig och istället besöka pappan?

Vill han ha en kväll med barnet blir det hans problem om han är sen att hämta från förskolan, idag är det istället ert problem. Ringer de dig och säger att barnet inte är hämtat, då svarar du att barnet inte ska hem till dig den dagen och ber dem ringa honom istället.

Har han ett hem som är en sanitär olägenhet får barnet helt enkelt inte vara där. Han får väl hälsa på barnet när han träffar dig då?

Jag tycker att du gör helt rätt som beslutar dig för att bo ensam.
Anonym (Ned)

Sun 21 Sep 2025 19:10
#24

Visa endast Anmäl

Anonym (TS) skrev 2025-09-20 23:23:27 följande:
Jag känner väl att jag vänt ut och in på alla möjligheter att kunna hjälpa denna mannen. Jag älskar honom och skulle vilja att vi kunde fortsätta leva tillsammans, men senaste åren har jag känt att det tar mer än det ger. Jag ger allt av mig själv. Vänder mig ut och in för att få en fungerande vardag både för mig och barnen. Men det är inte hållbart när jag även behöver behandla honom som ett barn och själv helt saknar vuxenstöd från någon.

När vi träffades hade jag ett umgänge. Ett fungerande liv. Gick på gymmet flera gånger i veckan. Lagade matlådor till jobbet. Åt nyttigt. Hade ett rent och snyggt hem. Skötte om mig själv. Gick till frisören, fixade naglarna, gjorde fransar. Sminkade mig. Köpte nya kläder. Var mån om mitt utseende.

Med åren har orken successivt avtagit. Idag är jag ett vrak, som knappt orkar duscha tillräckligt ofta. Gått upp 20 kg under vår relation pga stress och ohälsosamma matvanor. Jag umgås inte längre med vänner pga bristande ork. Gymkortet sades upp för flera år sedan. Allt mitt fokus har varit att få till en fungerande vardag. Fick två bonusbarn på köpet som båda har psykisk ohälsa som tagit enormt mycket energi av mig.

Att försöka få till ett nyttigt leverne handlar om att JAG ska planera och utföra. Det köps hem snacks och godis flera dagar i veckan. De dagar han ska laga mat är det hämtpizza eller hamburgare från McDonalds alternativt hel- eller halvfabrikat. Matlådor jag lagar tar han med till jobbet. Om matsedel planeras är det jag som får planera, handla och laga maten. Jag behöver "be om hjälp" med allt hemma. Han storstädar aldrig. Putsar aldrig fönster, dammtorkar eller byter sängkläder. Han vattnar aldrig blommorna, rensar garderober etc. Allt det tyngre jobbet får jag göra. Han kan starta en tvättmaskin, men med en så stor familj vi har behöver man tvätta varje dag så jag får lägga minst en helg per månad till att bara städa och tvätta för att hinna i kapp.

Jag har försökt göra scheman. Delat upp arbetet. Påmint honom. Bett om hjälp. Gnällt. Skällt. Bett snällt. Gjort matsedel för 10 veckor som vi kunnat varva på, men han följer inte det. Ska han handla får jag göra en inköpslista och sedan smsa med honom då han skickar bilder på allt och frågar om det är rätt.

Utöver detta så visar han aldrig känslor, uppskattning, omtanke. Han har inget intresse av att vårda relationen genom att göra saker tillsammans. Vi har inte gjort något på tu man hand på flera år sedan jag slutade ta initiativ. Han har inget intresse av att prata mer än om hans jobb. Han kan inte prata om "djupare" saker, reflektera eller vara ett stöd. Uttrycker jag missnöje i relationen stänger han ner och säger inget.

Jag har vänt ut och in på mig själv till den graden att jag tappat all lust till livet. Jag går runt som en zombie. Känner sällan glädje, förutom när jag är ensam med mina barn.

Innan vi bodde ihop hade han ett mer driv. Det fanns ett annat "tvång" att ta kontakt, planera att umgås osv än nu när vi bor under samma tak. Därför tänker jag att särboskap skulle fungera bättre.

Jag vill därför endast ha tips om det. Hur har det fungerat för er i praktiken? Hur har det gått med barnen?

Jag tror inte att någon annan skulle stå ut med det heller ärligt talat. Du kan väl berätta hur det förhåller sig. Att ni behöver skiljas åt. Berätta att du känner oro för barnen och fråga hur han tänker sig hantera sånt, kanske föreslå att barnen bor hos dig och att de kan mötas i stället. Att de då har sin fasta tillvaro med organiserat boende hos dig.
Anonym

Sun 21 Sep 2025 19:23
#25

Visa endast Anmäl

En del i tråden verkar tro att allt blir bra, bara ts blir särbo
mannen kanske inte alls vill fortsätta relationen utan skaffar en ny sambo
Han kanske strider för att barnen ska bo hos honom varannan vecka och det kommer förmodligen bli så då. Om inte barnen är i tolvårsåldern och kan välja själva. Och vi vet inte om de väljer mamma på heltid
Anonym (SA)

Mon 22 Sep 2025 12:48
#26

Visa endast Anmäl

Anonym (TS) skrev 2025-09-20 23:23:27 följande:
Jag känner väl att jag vänt ut och in på alla möjligheter att kunna hjälpa denna mannen. Jag älskar honom och skulle vilja att vi kunde fortsätta leva tillsammans, men senaste åren har jag känt att det tar mer än det ger. Jag ger allt av mig själv. Vänder mig ut och in för att få en fungerande vardag både för mig och barnen. Men det är inte hållbart när jag även behöver behandla honom som ett barn och själv helt saknar vuxenstöd från någon.

När vi träffades hade jag ett umgänge. Ett fungerande liv. Gick på gymmet flera gånger i veckan. Lagade matlådor till jobbet. Åt nyttigt. Hade ett rent och snyggt hem. Skötte om mig själv. Gick till frisören, fixade naglarna, gjorde fransar. Sminkade mig. Köpte nya kläder. Var mån om mitt utseende.

Med åren har orken successivt avtagit. Idag är jag ett vrak, som knappt orkar duscha tillräckligt ofta. Gått upp 20 kg under vår relation pga stress och ohälsosamma matvanor. Jag umgås inte längre med vänner pga bristande ork. Gymkortet sades upp för flera år sedan. Allt mitt fokus har varit att få till en fungerande vardag. Fick två bonusbarn på köpet som båda har psykisk ohälsa som tagit enormt mycket energi av mig.

Att försöka få till ett nyttigt leverne handlar om att JAG ska planera och utföra. Det köps hem snacks och godis flera dagar i veckan. De dagar han ska laga mat är det hämtpizza eller hamburgare från McDonalds alternativt hel- eller halvfabrikat. Matlådor jag lagar tar han med till jobbet. Om matsedel planeras är det jag som får planera, handla och laga maten. Jag behöver "be om hjälp" med allt hemma. Han storstädar aldrig. Putsar aldrig fönster, dammtorkar eller byter sängkläder. Han vattnar aldrig blommorna, rensar garderober etc. Allt det tyngre jobbet får jag göra. Han kan starta en tvättmaskin, men med en så stor familj vi har behöver man tvätta varje dag så jag får lägga minst en helg per månad till att bara städa och tvätta för att hinna i kapp.

Jag har försökt göra scheman. Delat upp arbetet. Påmint honom. Bett om hjälp. Gnällt. Skällt. Bett snällt. Gjort matsedel för 10 veckor som vi kunnat varva på, men han följer inte det. Ska han handla får jag göra en inköpslista och sedan smsa med honom då han skickar bilder på allt och frågar om det är rätt.

Utöver detta så visar han aldrig känslor, uppskattning, omtanke. Han har inget intresse av att vårda relationen genom att göra saker tillsammans. Vi har inte gjort något på tu man hand på flera år sedan jag slutade ta initiativ. Han har inget intresse av att prata mer än om hans jobb. Han kan inte prata om "djupare" saker, reflektera eller vara ett stöd. Uttrycker jag missnöje i relationen stänger han ner och säger inget.

Jag har vänt ut och in på mig själv till den graden att jag tappat all lust till livet. Jag går runt som en zombie. Känner sällan glädje, förutom när jag är ensam med mina barn.

Innan vi bodde ihop hade han ett mer driv. Det fanns ett annat "tvång" att ta kontakt, planera att umgås osv än nu när vi bor under samma tak. Därför tänker jag att särboskap skulle fungera bättre.

Jag vill därför endast ha tips om det. Hur har det fungerat för er i praktiken? Hur har det gått med barnen?

Rent genuint nyfiket och icke-dömande så undrar jag vad dennes man har för BRA sidor? Han verkar ha inneburit en stor katastrof för dig!
Anonym (TS) Trådstartaren

Tue 23 Sep 2025 06:56
#27

Visa endast Anmäl

Anonym (SA) skrev 2025-09-22 12:48:44 följande:
Rent genuint nyfiket och icke-dömande så undrar jag vad dennes man har för BRA sidor? Han verkar ha inneburit en stor katastrof för dig!
Något har han väl inneburit eftersom vi varit tillsammans så länge. I början av vår relation var det bra. Vi umgicks, gjorde saker tillsammans, hade det bra. Körde att vi kom bra överens. I början när vi flyttade ihop var mycket fokus på renovering osv. Tiden gick egentligen. När vi sedan renoverat klart och hade mer tid för varandra började hans brister visa sig. Det började gå än mer "utför" när barnen blev äldre, kraven blev högre. Det har smugit sig på successivt under åren. Jag har när barnen blivit äldre märkt att han har väldigt svårt med det känslomässiga. Att kunna hantera barnens tonårsbesvär t ex. Att han har en dotter som också mått psykiskt dåligt med depression och självskada som han inte vetat hur han ska bemöta, har gjort att ett stort känslomässigt ansvar lagts på mig. Mycket sjukvårdskontakter där jag tagit ett stort ansvar, inte riktigt känt att jag fått stöd från honom för han vet inte hur han ska hantera det.

Att rent praktiskt genomföra saker såsom renovering, som varit ett stort fokus första åren vi bodde tillsammans, är inget problem. Han har renoverat, jag har skött hemmet. Man visste att det var så pga den rådande situationen.

Allt funkar relativt friktionsfritt. Men med åren har han nog börjat ta mig förgivet också, vilket såklart spär på min känsla.

Vi är överens om särboskap.
Anonym (NPF-mamma)

Tue 23 Sep 2025 11:13
#28

Visa endast Anmäl

Anonym (TS) skrev 2025-09-23 06:56:46 följande:
Vi är överens om särboskap.
Det är alltid något! Har ni börjat diskutera hur ni ska göra med barnen än?
Anonym (TS) Trådstartaren

Tue 23 Sep 2025 18:24
#29

Visa endast Anmäl

Anonym (NPF-mamma) skrev 2025-09-23 11:13:28 följande:
Det är alltid något! Har ni börjat diskutera hur ni ska göra med barnen än?
Lite till och från. Jag hoppas få bostad precis bredvid där vi bor nu. Bara 2 minuters promenad. Och då är väl tanken att barnen får komma och gå som de vill. Går inte det så kommer skjuts krävas emellan och då är det ju svårare och behöver nog vara mer uppstyrt.
Är så lång kötid till de få lägenheter som finns i närheten av oss (20+ år) och jag har ännu inte tillräckligt kötid (15 år). Har sökt några lägenheter, blivit kallad på visning, men någon före i kön har tackat ja.

Är samtidigt lite kräsen. Bor i en stad som växer med ständig bostadsbrist och vill helst inte slösa bort alla års kötid jag har på en halvdan lägenhet bara för att kunna flytta snabbt. Tycker inte situationen är så akut. Krävs något kortare kötid för de mer "utsatta" områdena men det är nästan 40 minuter med bil från där vi bor nu. Barnen går skola här, gångavstånd, och vill gärna att de ska fortsätta kunna göra det och slippa skolskjuts och även kunna komma och gå hos oss hur de vill.

«
‹
Sida 2 av 2
1
2
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Hur blir man särbo och förlikar sig med att barnet kommer ha det sämre hos honom?