Ny skola, barnet krashar i allt

Ja, och så klart säkert tonårshormoner på det, men efter en månad i högstadiet känns det som att vi balanserar på avgrundens rand. 

Hon har:
Börjat komma hem direkt efter skolan och lägger sig i soffan eller sin säng och gråter. Hon "är trött".
Slutat äta skollunch "för matsalarna är jobbiga"
Slutat gå på gymnastiken "för jag orkar inte"
Börjat bära alla sina skolsaker hela dagarna för "folk mobbas vid skåpen och kastar skit från trappan"
Slutat vara aktiv på lektionerna för "det är ändå ingen som lyssnar när jag säger något"
Börjat skolka från vissa andra lektioner, för "läraren gillar inte mig" och även "läraren är obekväm". Det senare ger mig faktiskt lite red flags, men
Missat vissa lektioner för "jag var i fritidsrummet och gjorde xyz, tappade bort tiden och ingen sa något".
Fått höra att hon ska börja både matte-gruppen och engelska-gruppen för svagare elever, vilket känns som ett totalt misslyckande, särskilt som hennes  pappa är engelskspråkig, och hon har räknat högstadie- och gymnasiematte "på skoj" i flera år.

Det är mer saker, men vi stannar där.

Imorse sa hon klart och tydligt att hon går till skolan för att hennes kompisar är i skolan, i övrigt är det skit samma.

Jsag har sträckt ut en hand till skolan för att få tala om situationen, men från den ena jag pratade med fick jag bara "det brukar lugna ner sig efter ett tag, många sjuor ballar ur lite i början", och från den andra blev jag anklagad för att vara en dålig förälder för att jag blev förälder ung. "Ja, hon gör väl som du, barn ska inte ha barn." Tack för den, eller så.

Så, vad gör vi nu? Väntar och ser?