Barnen vid seperation

Vem tycker att det är för länge, du som förälder eller barnen? Är det barnen så kan ni exempelvis köra 2-2-3-schema till en början, så får barnen på två veckor hälften av veckodagarna och en hel helg med respektive förälder. Det viktigaste är att ni som föräldrar är överens och att det fungerar för barnen, då kan ni göra lite hur som helst. Det underlättar mycket om ni som föräldrar bekräftar barnens känslor av att det kan vara en jobbig förändring, men att ni absolut inte lägger era egna sorger och besvikelser över barnen! Låt barnen inreda sina nya rum och hjälpa till med flytten, då blir det liksom ett praktiskt arbete att fokusera på.

Egentligen jag just nu, men tror att barnen kommer tycka lika då de som sagt inte är vana att vara ifrån någon av oss så länge mer än någon enstaka gång per år kanske.
Ville mest kolla hur alla andra har gjort och vilka erfarenheter de vill dela med sig av. Tackar ödmjukt för dina tips 

Vet några som började vv men det blev för stökigt för barnen. De hann knapt komme i ordning och in i nya rutiner innan det var dags att flytta igen. De gick sen över till 2 veckor och mycket bättre för barnen.

Nu fanns det ett visst umgänge även fel veckor då de bode i några kvarter ifrån vararndra

Mina är lite äldre men var 10 när vi separerade och de är varannan helg med sin andre förälder (som valde att flytta så pass att det inte fungerade med varannan vecka). 

Barnen pratar i telefon och med videosamtal med sin andre förälder. Tyvärr jobbigt mycket (minst 2ggr/dag) men den andre föräldern önskar det och barnen vill göra hen till viljes än så länge. 

Så länge möjligheten att prata med den andre föräldern om man så önskar (och det inte påverkar barnet negativt) så vänjer de sig oftast fort.

Eller hur, Anonym (C)! Så kan det också vara, att barnen tycker det är för hattigt med varannan vecka och väljer att bo två veckor eller t o m en månad hos varje förälder, jag vet såna familjer. En får vara lyhörd som förälder!

Jag separerade från mitt barns pappa när barnet var 3. Jag ville köra 2-2-3 men pappan vägrade, så det blev varannan vecka. Nu är barnet 13. Vi har bytt på förskolan/skolan, alltså att den ena lämnar på måndagen när vi ska byta och den andra hämtar. Vi lämnade först hemma hos den andra på söndagar men barnet blev jätteledset så det slutade vi med. 
Mitt råd är att prova sig fram, och att barnen får vara med och bestämma inom rimliga gränser. Testa med 2-2-3 om det känns bäst för dem, men de är ju så pass stora att varannan vecka inte borde vara några problem. Låt dem vara med och fixa sina rum etc. 

 

Låter ju helt stört att den andra föräldern ska bestämma det? 2 gånger per dag, det är extremt mycket när man är så pass stor också. 

När mitt barn var litet så blev det någon gång i veckan med videosamtal, men tyvärr resulterade det oftast i ledset barn, så det slutade vi sedan med efter ett tag. Nu är hen så stor att hen ringer själv (13) om hen vill.

Ja, jag håller med att det är stört. Tyvärr går det inte att resonera med den andre föräldern för fem öre gällande det hela utan att hen beter sig som en treåring och surar ihop fullständigt. Och då barnen älskar även sin andre förälder (oftast) och vill kunna träffa hen så gör de som hen önskar. De är numera jämnåriga med ditt barn. Den andre föräldern motiverar det hela med att "jag vill vara närvarande i barnens liv även fast vi träffas bara varannan helg samt på lov". 

Videosamtalen bör vara för barnens skull, inte förälderns. Jag hade sagt att barnen får välja, vill de ringa så gör de det. Det ska inte vara ett krav från förälderns sida. Sätt ner foten. Jag hade aldrig orkat med sådant trams.

Små barn, korta perioder. De minsta förstår inte vart den andra föräldern tagit vägen.

Mina bodde två veckor i taget i tonåren.